Dyk 1000 och möte med de små bläckfiskarna

Dykare skriver loggbok och i fredags loggade jag dyk nr 1000. Det var inte speciellt på något sätt och vi hittade inte något spektakulärt vid Släggö i Lysekil. Det var inte förrän på kvällen och dyk 1002 som vi hade turen att hitta tioarmad bläckfisk. De är små och lever den mesta tiden för djupt men på senhösten kan man hitta dem om man ger sig ut och dyker i mörkret i t ex Gullmarn.

De gnistrar i olika färger i skenet av lampor och blixtar. När de tycker dykaren blir för jobbig med sin kamera gräver de ner sej i sand/lerbotten. Den här var ungefär 5-6 cm lång och bestämde sej för att gömma sej. 

Ganska snabbt syns bara ögonen och den använder t o m två armar för att dra sandkorn över sej och bli nästan helt osynlig. Vi simmade vidare och lät den vara ifred i sanden. Finns det en borde det finnas fler.

Det fanns flera. Bara några minuter senare hittade vi en ny individ. Det är samma art som ovan men den har ändrat färg. Det gick blixtsnabbt och vi fick se många prov på det. Ena stunden kunde de vara ljusa med metalliskt gröna och blå fläckar.

I nästa ögonblick var de mörkröda med orangefärgade fläckar och en del glänsande gröna prickar.  De har tre olika celltyper i huden som reflekterar flera olika färger vardera samt kan ge metallglans i silver, guld, blått eller grönt. Genom att kombinera de olika celltyperna och ändra formen på en av dem kan de byta färg på ett spektakulärt sätt. 

De små bläckfiskarna simmade lojt längs botten och vispade tyvärr upp en del grums i vattnet. Här kan man se de åtta armarna och två extra tentakler som är hopringlade "i mitten".  

Det är vårt första möte med dessa små juveler och det tog väldigt lång tid innan vi fick chansen. Nu vet jag precis hur jag vill fota dem nästa gång...Hoppas det inte krävs tusen dyk till för det bara.

Här vispas det bra i sanden och dessa små korn ger upphov till "backscatter" när man fotograferar med blixt. Som att den vet hur mycket svårare det blir att få till en bild. Många av bilderna är ganska mörka och det går förstås att använda blixt så det ser ut som på dagen, men jag vill gärna ha kvar lite av den ombonade mörkerdykskänslan. Släcker man alla lampor kan man uppleva mareld som en liten bonus.

Efter 76 minuter i vattnet vid en liten båthamn som heter Jordfall vadade vi upp på land. Det var fullmåne och riktigt mysigt.

Hej så länge,

Lena

UV-fotoworkshop i "dimma"

I helgen hade Jonna Bergström och Tobias Dahlin undervattensfotoworkshop i Gullmarn. Vi har varit anmälda i minst ett halvår och hade verkligen sett fram emot denna kreativa långhelg med dykning och foto tillsammans med intressanta och roliga undervattensfotografer. Solen strålade...

...och på Fossens camping har dykarna t o m fått en egen plats att hålla till på, tillsammans med hundarna. Så här års är det fortfarande varmt i vattnet (ca 14 grader) och sikten brukar vara rätt bra....men det var den inte just denna helg. Föreställ er att ni ska på landskapsfotoworkshop och det är så kraftig dimma att det är svårt att orientera sej....inga strukturer framträder, bara dimma......så såg det ut under ytan i Gullmarn.

Det går att fota makro (en del motiv i alla fall) och på nattdyket på lördags kväll fastnade denna trollhummer på minneskortet. Vi experimenterade också en hel del med "egen vitbalans" och helt galna färger, det var ju trots allt en workshop. De bilderna får nog ligga í arkivet så länge...

Hälsningar Lena

Semestercollage

Det blir mycket bilder när man är borta ett par veckor så jag avrundar vår resa till British Columbia med några collage. Hunden med de blå ögonen hette Nanuk. En jättelik blandras med bl a siberian husky, därav de blå ögonen. Har man hund och bor i vildmarken är det stora hundar som gäller, för de ger sej pumorna inte på...

Blandar med lite makro från den våta världen. De små röda anemonerna i högra övre hörnet heter jordgubbsanemon och jag kan avslöja att den lilla fisken bredvid den färggranna snäckan såg jag inte när jag tog bilden, den blev ett bonusdjur.

Sheryl med parter uppe till vänster är amerikanska kråkor. De påminner om korpar men är betydligt mindre. Den vackra ormen var stammis på kvällar och nätter då den alltid låg ringlad på ett varmt rör under en trappa tillsammans med en eller flera kompisar.

Nakensnäckor, fiskar och räkor fanns det gott om och även om sikten var dålig ibland går det alltid att fota smått. Då fungerar Canons 60 mm makro alldeles utmärkt för både fisk och små nakensnäckor.

Goda vänner på Rendezous med hunden Sam, en annan stor korsning, denna med misstänkt rottweilerinslag. Sam älskade råa morötter och fick alltid en när vi la ut med båten varje morgon. Han vaktade stället när vi var ute men en dag när vi kom hem satt det ett visitkort i ytterdörren.....Någon som kunde "prata med hundar".

Hälsningar Lena

Pigga hajar

När man åker på dyksemester till British Columbia förväntar man sej inte att få möta haj. Det finns visserligen en unik och mycket ovanlig hajart i trakterna kring Barkely Sound, som vi sett vid ett tillfälle 2012. Nu hade vid dock flyttat på oss och dök utanför en liten ort som heter Egmont, vid BC sunshine coast. På första dyket påstod min sambo att han sett en haj men jag trodde han skojade. Men det gjorde han inte....för visst fanns det hajar, små nyfikna pigghajar.

Vi mötte dessa pigghajar nästan på varje dyk. De kom till oss. Det var som att de patrullerade området och kom fram för att kolla vad vi var för konstiga djur. De möter inte några stora mängder dykare och var mycket nyfikna. Ibland var det t o m två hajar och här kan man se den andra i bakgrunden.  

Här kommer en pigg liten haj simmande rakt mot kameran och man kan se kompisen vid stjärtfenan. Dessa hajar finns även i skandinaviska vatten men de är starkt hotade och det är mycket ovanligt att få se en. Vi har fiskat slut på dem. Det här var första mötet för vår del. 

Det enklaste när man fotar dessa är att bara ligga stilla och låta dem komma fram. De kommer av ren nyfikenhet. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 fisheyezoom på en Canon 7d mk II. Hajarna är graciösa och oerhört vackra tycker jag.

Pigghajen blir drygt 1 m lång och kan väga 15 kg. Vi mötte flera som var mindre men de drog sej inte för att komma så nära att de inte ens fick plats i bildrutan. Här kan man tydligt se taggen som finns framför varje ryggfena. Den är giftig och används vid bade anfall och försvar.

En haj kom så nära att den nästan satte nosen i kamerans port och med en fisheye blir den då lite "stornosig". Den såg antagligen sin spegelbild i den välvda porten vilket brukar kunna locka fram en del djur väldigt nära. Dock blir den lite dåligt belyst för blixtarna är inte ställda för att de ska komma fullt så nära.

Hajmötena gick ofta ganska snabbt. De kom simmande mot oss och svepte förbi för att sedan återkomma i ett par eller möjligen tre loopar som blev snävare för varje runda. Sedan vände de ofta ner mot djupare vatten. Flera av dessa bilder har jag bara tryckt av utan att ens titta genom sökaren. När hajen väl kom gick det fort och jag ville inte rycka upp kameran framför ansiktet, vilket antagligen hade skrämt den. Det var bättre att chansa lite och några bilder blev ju skarpa.

Den här hajen kom mot mej när jag låg vid en vägg ganska djupt (ca 30 m). Den valde att simma under mej och försvinna bort i mörkert. När man tar bilder mot djupet är inte vattnet grönt, bara svart.

Hälsningar Lena

Udda djur

I ett förvånansvärt smalt utrymme ligger den store och vilar. En "giant pacific octopus" som var rejält stor för det är bara bråkdelen som syns av den åttaarmade bläckfisken. De har inget skelett och kan däför tränga in sej på vad som verkar vara helt omöjliga platser. Om man tittar noga kan man se att den har en sjögurka, en sjöstjärna och en gul naknesnäcka (bakom sjöborren) som "kompanjoner" i skrevan.

Det här är en riktigt "udda typ". En "puget sound king crab". De finns från Alaska längs hela västkusten ned till ungefär Californien. De ser ut som en korsning mellan en stridsvagn och en "transformer".  Det kan t o m vara lite svårt att förstå vad man tittar på.

Här en närbild där man faktiskt kan skönja ögonen mitt i bilden. De är orange med en svart prick i mitten.

På den här bilden kan man kanske få en viss uppfattning om hur stora de är.  De är rödorange och gula med en del blålila prickar när de är vuxna.   

Det här är en mycket liten (ca 3 cm) juvenil krabba. De ser ut som små kantiga orangefärgade stenar som rör sej över botten. Under det här dyket höll vi oss längs en bergvägg för det var mycket dålig sikt i vattnet. På ytan passerade en knölval längs väggen precis ovanför våra bubblor. Peter som var på båten var i extas när vi kom upp och trodde förstås att vi sett valen, men icke....Om man inte kan se längre än en halv meter missar man även en knölval. Han hade fått största upplevelsen under detta dyk för valen hade även kommit förbi båten på ett par meters avstånd och tittat på honom.  

Det här är en annan speciell varelse som man kan möta i vattnen runt British Columbia. En "wolf-eel" som närmast kan översättas till havskattål på svenska. De kan bli två och en halv meter långa och väga upp till 20 kg.

Huvudet är mycket likt den havskatt som man kan se i Skandinaviska vatten, men den är lång som en muräna. Vuxna djur är blågrå och kan se ganska grymma ut med sitt skrynkliga och ibland ärrade ansikte. Ibland kan man hitta två i samma skreva för de bildar par och vaktar sina ägg tillsammans.

Unga individer är brunaktiga och blir sedan blåare i tonen.

Den här är inte tjockare än min tumme men ser redan "gammal och tandlös" ut. Det finns dock en rejäl uppstättning tänder i munnen på varje individ. 

Efter en lång dykdag slår vi oss ner på verandan och tittar ut över Rainy Bay. I går skymtade vi faktiskt valen (mest troligt den Peter såg idag) när vi satt här. Vi såg den blåsa och så småningom visa stjärtfenan.

Det är helt vindstilla och fortfarande minst 25 grader varmt....kall dryck står på bordet, blixtar och batterier ligger på laddning...

....och på grillen ligger middagen.

Nästa inlägg bli en hajspecial.

Hälsningar Lena