Små udda djur...

Eremitkräftor är lite av favortdjur för mej och det här stiliga exemplaret kunde jag inte motstå även om bakgrunden bara är lerbotten. När jag tog bilden såg jag att den såg ut att ha något konstigt vitt på skalet.... 

Jag flyttade mej för att få bilder mer från sidan och såg att de vita "korvarna" på skalet är äggsamlingar från en nakensnäcka. Den här eremitkräftan går alltså runt med en hel barnkammare på sitt skal. Det har jag aldrig sett förut.

Det här är en oerhört liten eremit som sitter i "luddet" på en död mans hand (ett kolonibildande koralldjur). Allt ni ser på bilden är alltså djur, inte bara eremitkräftan (som det var väldigt svårt att fokusera på).

Rörmasken ser inte alls ut som en mask men man ser inte heller hela djuret. Det som syns är gälarna som den filtrerar vattnet med och en bit av röret. När man närmar sej dessa drar de ofta in gälarna i röret och man blir snuvad på det vackra motivet.

Det här kanske ser ut som en växt men det är ett till exempel på ett kolonibildande djur, en sjöpenna. Den står på lerbotten och vi hittade flera stycken när vi letade efter små bläckfiskar. Här gäller det att inte komma åt leran när man försöker komma nära och ta bilder, då förstörs sikten omedelbart.

Ett exempel på flera djur. Vita gullmarsanemoner på en röd sjöpung.

Ålgräsrosor är inte blommor utan ett vackert litet djur med randig fot som trivs på grunt vatten, på just ålgräs. Det var lite strömt när jag tog denna bild därför ser den ut att sträcka sej åt vänster.

Äntligen, efter mycket sökande, hittade vi en liten bläckfisk. De kommer fram på kvällen så det här är ett dyk i mörker då vi får förlita oss helt på lampor. Man har med sej "back-up" lampor om den primära lampan skulle slockna....

Den lilla bläckfisken (ca 5 cm) låg och vispade med sina tentakler på lerbotten en stund, sedan gav den sej iväg på en kort simtur. Vår dyktid började ta slut och vi var på ca 20 m, men några bilder hann jag ändå med innan vi måste börja stiga mot ytan.

Den skimrar vackert i olika färger även om denna inte bytte färg helt vilket händer ibland.

Avslutar med en charmerande fisk. En kantnål. Den är släkt med sjöhästar och lite liknande drag kan man se på huvudet tycker jag.

Annars är kantnålen en långsmal fisk som kan bli drygt tre decimeter lång och är en utmaning att placera skärpan på.

Alla bilder är tagna vid Väderöarna eller i Gullmarsfjorden den gånga helgen med Canon 60 mm makro på en 7D mk II.

Hälsningar Lena

PS. Eftersom jag ännu inte fattat hur man bestämmer vilken bild som ska bli första bild så blev texten lite förvirrande denna gång....

Hummer

Under helgen var vi, i enlighet med en mångårig tradition, på Väderöarna och gjorde säsongens sista dyk. På lördagen träffade vi på två hummerfiskare som vittjade sina burar.

Här är en bur på väg upp...

...den var tom.

Den skulle betas om och sedan åkte den tillbaka i vattnet.

Den processen gjorde att de snabbt fick en flock bevingade matgäster.

Vi lämnade fiskarna i en flock av vita fåglar och drog vidare till vår nästa dykplats.

Den enda hummer som vi lyckades få syn på under sju dyk (drygt sju timmar under ytan) var den här lilla krabaten som gömde sej undan blixtar och dykare. Humrarna höll sej undan, fast de behöver inte vara rädda för oss dykare för vi rör dem inte.

Dock skulle det bli hummermiddag till kvällen och den här bjässen hade gått in i en tina. Dykarrangören köper humrarna från en lokal fiskare som levererar dem nykokta.

Just denna vägde 1,8 kg och måste delas i två portioner. Om man bara äter hummer och någon enstaka liten brödbit med vitlökssmör, så är 900 g en rejäl middag.

Till en middag med svensk nyfångad hummer måste man ha något gott att dricka och torr champagne passar väldigt bra. När man väl börjat pilla med hummern kan man inte längre ta i en kamera så jag avslutar här. Det blev en lång sittning innan det sista skalet var urskrapat och det sista minsta benet tömt.

Hej så länge,

Lena

Att spika en avhandling

Det var egentligen två avhandlingar som skulle spikas av två doktorander som kommit varandra mycket nära under doktorandtiden och kommer att disputera dagarna efter varandra. Avhandlingen blir offentlig tre veckor före disputationen, då den försvaras, och även om det nu sker elektroniskt har man fortfarande kvar traditionen att den spikas upp på en vägg.

Vid spikningstillfället passar man också på att fira lite och äta "spiktårta". Här är det dessutom familjemedlemmar som bakat spikar.

Här håller en handledare ett litet kort tal och den andra handledaren fotograferar.

Ellinor är först ut och hon håller upp avhandlingen mot sin huvudhandledare som dokumenterar tillfället. Avhandlingen handlar om hanliga könsorgan hos djur och effekter av kemikalier i miljön.

Lägg märke till att sonen är med och spikar till vänster. Sammanlagt var det fyra barn med som nog kommer att märka att deras mammor äntligen skrivit färdigt den där boken som tagit så lång tid. Jag avstår dock från att lägga ut fler familjebilder då jag inte hunnit fråga dem.  

Josefin spikar sin avhandling som handlar om övervikt hos labradorer.

Om tre veckor ska de offentligt försvara sina alster, vilket brukar vara ett ganska pirrigt moment, men just denna eftermiddag kan man få glömma det en stund och bara njuta med familj och arbetskollegor. De två labradorerna på Josefins avhandling har varit framför min kameran ganska många gånger och även synts i denna blogg. De är dock inte exempel på överviktiga labradorer utan snarare mycket vältränade.

Avhandlingar signeras och delas ut...men snart är det helg. Sedan är det dags att ta tag i förberedelserna för den stundande disputationen.

Hälsningar Lena

Tre bilder

Inspirationen har inte varit på topp den senaste tiden, men tre bilder borde jag väl ändå kunna åstadkomma. Varför just tre? Jag råkar tycka att tre bilder är precis lagom för ett blogginlägg. Visst räcker det med en bild. I synnerhet om den har ett tydligt budskap. Men jag som visar mest djur och natur känner att det behövs nog tre bilder. Steglitserna har börjar dyka upp i en av våra automater, den får bli bild ett.

På promenad genom Knivsta hittade jag inga sidensvansar, även om jag hörde dem och såg dem på håll. Vid "återvinningen" huserade både skator och kråkor. Någon hade dumpat intressanta påsar med matavfall vid sidan av....smaskens tyckte kråkfåglarna. Det räckte till bild två.

Sedan kom snön...Det ser kanske vackert ut på denna bild men det var inte alls så mysigt att vara ute på promenad. Solen försvann och jag hastade hemåt. Det blev bara tre bilder, så det är vad jag bjuder på denna helg. Nästa helg är vår sista dykhelg för säsongen och då blir det kanske lite roligare motiv.

Hälsningar Lena

Full fart i restaurangen!

Nu har vi öppnat restaurangen ordentligt med såväl talgblock som fröautomater och vi har fullt med gäster. Som Ing-Marie sa i sin blogg verkar småfåglarna vara fullkomligt galna i frö och talg just nu. De roligaste gästerna vi har nu är nog tofsmesarna. Kaxiga som bara den.

En annan kaxig gäst som kommer även om man är ute och jobbar i trädgården är svartmesen. Idag bjöd jag på lite extra godis i form av ett fat med jordnötter. Den hittade snabbt dit.

Svartmesen gillar att sitta i vår häck och äta frön. Vid flera tillfällen kom den innanför fokusgränsen när jag stod i cykelförrådet och spanade ut mot matningen.

Vi har en stor mängd talgoxar. Flera stora familjegrupper från sommarens lyckade häckningar verkar hänga kvar runt huset.

Nötväckorna hittade snabbt jordnötsfatet och valde de största och finaste bitarna. De väljer verkligen nöt innan de flyger iväg och byter om de inte är nöjda.

De små fina titorna (en eller tall...vem vet, båda finns i området...) kommer också väldigt nära. Den här sitter i häcken och den röda bakgrunden är fasaden på grannens hus.

Några pilfinkar kom förbi och en ensam grönfink satt i häcken. Den var lite blyg men när jag gått in såg jag att den hade fått sällskap av flera kompisar som ville ha mat.

Skatorna vill väldigt gärna smaka men de är skygga och vår tomt är ganska "tajt". En stannade upp på växthusets nock men vågade sej inte ner till maten.

Tofsmesarna var trogna gäster under många år men förra året såg vi inte en enda. Kul att de nu är tillbaka. Vi har minst två individer som besöker restaurangen regelbundet.  Om man är ute signalerar de högljutt sin ankomst. 

Hälsningar Lena