Närkontakt med valross

Tredje dagen ombord och vi vaknade till strålande sol och blank vatten. Efter frukost gav vi oss ut i gummibåtarna för att köra runt Virgohamna och närliggande fjordar. Vyerna var spektakulära.

Fantastiska isskulpturer avlöste varandra. Bitvis var det dessutom väldigt grunt och vi kunde lätt se botten i det klara vattnet.

Den blå isen kommer från glaciärer och vi hittade några riktigt blå formationer denna dag. Isen rör sej hela tiden i vattnet därför finns det istappar som ser ut att ha bildats åt fel håll.

Efter en stund stötte vi på några knubbsälar som låg och tycktes njuta i solen.

Jag vet inte hur man tyder sälar men dessa uttryck borde handla om att livet är ganska skönt, eller vad tror ni? 

Den här posen ser inte helt bekväm ut men sälen ligger lugnt kvar och ser även den ut att njuta.

Vi fortsätter att smyga runt med zodiakerna bland isformationer och snö. Plötsligt bryter några mörka djurkroppar ytan en bit bort. Unga valrossar...

Vi håller ett lämpligt avstånd och spanar på dem en stund. De spanar tillbaka och dyker, kommer upp igen osv. Vi lämnar dem efter en stund och börjar sakta åka tillbaka mot fartyget. Vi har varit ute flera timmar.

Plötsligt hittar vi två valrossar till. De ligger och sover. Vi smyger mycket sakta med gummibåten...

....och valrossarna snusar vidare i godan ro....

....tills plötsligt båda vaknar och spritter upp med förvånansvärd snabbhet. Det blev en del suddiga bilder med mest bara betar, andra deltagares kläder mm, medan vår guide backar undan en bit och vi får ordning  i båten.   

Den större av de två valrossarna tittar lite slött på oss. På det här avståndet kan man se att djuren har kort päls trots att de ser nakna ut på håll. Bilderna är tagna med 420 mm på en "fullformat" så vi sitter inte fullt så nära som det kan se ut.

Den där gummibåten med rödklädda figurer var nog inte så mycket att bry sej om, tycks den tänka. Jag har också samlat mej så mycket att jag kom på att ta några bilder i stående format, för att få med betarna.

Den andra valrossen, som kan vara yngre om man ser på betarna, tycks fortfarande vara lite misstänksam och verkar inte alls glad över att ha bli väckt ur sin sköna slummer.

Vi passerar runt dem i krypfart...

....och med ett stort plask bestämmer den sej för att gå i vattnet. Där blir valrossar mycket snabba och rörliga och vår guide backar genast undan båten. Vi lämnar valrossarna och går tillbaka mot Freya där det är dax för lunch.

Innan vi går ombord passerar vi minnesmärket för Andrés expedition. Allt som finns att se på denna plats ligger under snön så det blir ingen landstigning, och ombord på Freya har de fått tips om var det kan finnas isbjörn....vi skyndar ombord.

Hälsningar Lena

Is i olika former och nedisning ombord

Från Poolepynten gick vi norrut och det gungade en del under natten. På morgonen var det dimma.

Vi började möta is i allt större flak...

Kapten Bengt Wiman på plats på bryggan. Han tittar ut genom saltstrimmiga rutor.

Mekanismen som ska spola bort saltvatten från rutorna har frusit. Slang och kvast får duga så länge.

När vi går ut på däck är det halt och allt är täckt av is.

Våra zodiaker är rejält nedisade och de ser inte så inbjudande ut.

Vi står ute på däck och spanar. Luften är full av glittrande iskristallet. Luften skimrar men det ser mest ut som små skräp på bilderna.

Solen tränger genom molnen och isen börjar smälta så smått.

Vi är omgivna av is och alla spanar ut över de vita. En tretåig mås flyger förbi...

...och stormfåglarna följer oss som vanligt hela tiden. Vi ser spar av isbjörn, men ingen björn.

Vi går in i Virgohamna vid Dansköya och nu är vädret srålande igen. 

Personalen ombord har gjort sitt bästa för att skotta bort isen på däck och när solen börjar skina smälter ytterligare is bort.

Vi spanar mot land och ser spår även här, men isbjörnen är långt borta...

Hej så länge,

Lena

Inlägg 1000, Poolepynten och valrossarnas strand

Vi lämnade Longyearbyen bakom oss och styrde direkt mot Prins Karls Forland, en ö på Svalbards västra sida. Vi avnjöt en middag ombord och fick information om att vi skulle göra en zodiaktur redan första kvällen ca 22:30. Solen hade kommit fram och trots lite vind var det strålande vackert.

Det var dock kallt, ca 8-10 minusgrader, och det kändes verkligen ute på vattnet. Vi fick låna rejäla overaller att dra ovanpå våra egna lager av ylle och fleece. Flytväst, mössa, huva på overallen och dubbla vantar, en väska med kameraprylar, redo för nattlig zodiaktur.

Vår osviklige guide och expeditionsledare Björn Anders...

...gör sej redo för att också vara isbjörnsvakt. Skarpladdat vapen typ älgstudsare och en pistol för knall/skrämselskott i ett bälte på höften. Vi ska gå iland och man tar inga risker.

Innan vi kom fram till platsen där vi skulle gå iland vid Poolepynten mötte vi en "gammal bekant". M/S Malmö som vi tillbringade åtta dagar på förra våren kom stävande mot oss i det låga solljuset. Vi kunde inte förstå varför den skulle komma så nära, innan Björn Anders vände upp längs sidan för att överlämna en liten påse till besättningen, någon slags batterier som de behövde och inte fått med sej.

De första valrossarna såg vi redan i vattnet. De kan vara lite oberäkneliga och definitivt sätta sina betar i en gummibåt, trots att det oftast är mycket fredliga djur.

Efter att Björn Anders spanat av ön och konstaterat att det inte fanns några isbjörnar gick vi iland och promenerade långsamt mot valrosskolonin. Den här platsen känner nog många andra Svalbardresenärer igen. Om vädret tillåter går man hit för här håller en koloni valrossar ofta till. 

På slutet flyttade vi oss bara några steg i taget för att inte störa dem. Det är stora, tunga djur som tycks njuta av livet där de ligger på stranden och omväxlande fiser eller rapar. Vi hade tur att vindriktningen var rätt för de luktar inte särskilt gott i en valrosskoloni.

Munhygienen är obefintlig men de snorade lugnt vidare på stranden.

Valrosshannar väger drygt 1000 kg, honor något mindre. Det här är en grupp hannar. De lever på musslor och kräftdjur och borstar botten med den kraftiga "mustachen" när de letar föda. Huden är mycket tjock, ca 4 cm och den har kort päls även om djuren ser nakna ut på håll. En isbjörn klarar inte av att döda en vuxen valross.  

När jag vänder ryggen åt valrossarna har himlen färgats vackert rosa i det låga solljuset och molnen. Det här är enda kvällen som vi får en kort stund av "kvällsljus". Solen går inte ner och vi kommer att få se mycket av den under veckan som kommer.

Det blev en sen första kväll ombord på Freya och en hel vecka på Svalbard ligger framför oss.

Hej så länge,

Lena

Vi börjar i Longyearbyen

Vi går in för landning i Longyearbyen på eftermiddagen den 8 maj och det ser lovande ut genom flygplansfönstret. Vädret är strålande.

På grund av något slags evenemang kunde vi bara få rum på Polarriggen, men det är bara för en natt.

Komplexet har en aningen konstlad stil som kanske ska föreställa vildmarkscharm men den går inte riktigt hem hos oss. Det visar sig senare att vår hytt ombord på Freya är aningen större än rummet vi hade på Polarriggen och den har dessutom egen toalett och dusch. 

Longyearbyen är sig likt från vårt besök förra året men det är mer snö och betydligt kallare. Förra året kom vi hit två veckor senare och våren var dessutom varmare då.

En ren plockar i sej av vad som börjat tina fram framför Radisson Hotel. Svalbardrenen är en vildren men just den här är inte särskilt skygg av sej. Den betar lugnt mellan bilvägen och skoterspåret.

Reglerna är tydliga. Inga skjutvapen på banken. Mataffären har vapenskåp vid ingången, liksom en del andra ställen t ex kyrkan.

Det ligger fortfarande is i Adventfjorden och fågellivet har inte alls kommit igång. Vi hittar dock några praktejdrar, men det var bara min sambo som bar runt på en tillräckligt teleobjektiv för att fånga dem på bild.

Uppe vid den nedlagda linbanecentralen, där kolet fraktades fram till 1987, är det rejält med snö.

En del exotiska inslag hittar vi också.

På eftermiddagen den 9 maj lastar vi vårt bagage i en hyrd skåpbil och Brutus pekar åt vilket håll vi ska gå för att hitta vårt fartyg M/S Freya.

I närheten av hamnen där båten ligger finns ett obligatoriskt fotoställe. En av varningsskyltarna för isbjörn och anledningen att man inte får gå utanför samhället utan att vara beväpnad. Men det var OK att gå till båten...den låg "innanför" denna skylt.

Freya ligger och väntar på oss. Vi är den första gruppen som går ombord efter en omfattande renovering och möts av en mycket fin miljö med hytter av hög standard. Vi skulle få vara med och "trimma in" det ombyggda fartyget och det medförde en del intressanta upptäckter. 

Det gick oerhört fort att lasta allt och packa upp i de rymliga och smart inredda hytterna. Vid femtiden på eftermiddagen lämnade vi Longyearbyen och styrde kosan mot Polepynten och resans första zodiaktur. På kartan ovan kan ni se var Svalbard befinner sej i förhållande till de andra landmassorna runt nordpolen.

Hej så länge,

Lena

Svalbard med M/S Freya

Är nu åter efter 8 dagar på Svalbard som vi tillbringade ombord på expeditionsfartyget Freya. Vädret var strålande men kallt och vi fick möta is i alla dess former. Landskapet var andlöst vackert och varierade hela tiden.

Vi mådde så här bra ombord på Freya och fick också många fina möten med Svalbards djurliv.  

Om någon undrar över isläget på Svalbard så är det mycket gott. Det finns mer is än det gjort på många år vid den här tiden och isbjörnarna trivs. Mer om resan kommer inom kort.  

Hälsningar Lena