Vi börjar i Longyearbyen

Vi går in för landning i Longyearbyen på eftermiddagen den 8 maj och det ser lovande ut genom flygplansfönstret. Vädret är strålande.

På grund av något slags evenemang kunde vi bara få rum på Polarriggen, men det är bara för en natt.

Komplexet har en aningen konstlad stil som kanske ska föreställa vildmarkscharm men den går inte riktigt hem hos oss. Det visar sig senare att vår hytt ombord på Freya är aningen större än rummet vi hade på Polarriggen och den har dessutom egen toalett och dusch. 

Longyearbyen är sig likt från vårt besök förra året men det är mer snö och betydligt kallare. Förra året kom vi hit två veckor senare och våren var dessutom varmare då.

En ren plockar i sej av vad som börjat tina fram framför Radisson Hotel. Svalbardrenen är en vildren men just den här är inte särskilt skygg av sej. Den betar lugnt mellan bilvägen och skoterspåret.

Reglerna är tydliga. Inga skjutvapen på banken. Mataffären har vapenskåp vid ingången, liksom en del andra ställen t ex kyrkan.

Det ligger fortfarande is i Adventfjorden och fågellivet har inte alls kommit igång. Vi hittar dock några praktejdrar, men det var bara min sambo som bar runt på en tillräckligt teleobjektiv för att fånga dem på bild.

Uppe vid den nedlagda linbanecentralen, där kolet fraktades fram till 1987, är det rejält med snö.

En del exotiska inslag hittar vi också.

På eftermiddagen den 9 maj lastar vi vårt bagage i en hyrd skåpbil och Brutus pekar åt vilket håll vi ska gå för att hitta vårt fartyg M/S Freya.

I närheten av hamnen där båten ligger finns ett obligatoriskt fotoställe. En av varningsskyltarna för isbjörn och anledningen att man inte får gå utanför samhället utan att vara beväpnad. Men det var OK att gå till båten...den låg "innanför" denna skylt.

Freya ligger och väntar på oss. Vi är den första gruppen som går ombord efter en omfattande renovering och möts av en mycket fin miljö med hytter av hög standard. Vi skulle få vara med och "trimma in" det ombyggda fartyget och det medförde en del intressanta upptäckter. 

Det gick oerhört fort att lasta allt och packa upp i de rymliga och smart inredda hytterna. Vid femtiden på eftermiddagen lämnade vi Longyearbyen och styrde kosan mot Polepynten och resans första zodiaktur. På kartan ovan kan ni se var Svalbard befinner sej i förhållande till de andra landmassorna runt nordpolen.

Hej så länge,

Lena

Svalbard med M/S Freya

Är nu åter efter 8 dagar på Svalbard som vi tillbringade ombord på expeditionsfartyget Freya. Vädret var strålande men kallt och vi fick möta is i alla dess former. Landskapet var andlöst vackert och varierade hela tiden.

Vi mådde så här bra ombord på Freya och fick också många fina möten med Svalbards djurliv.  

Om någon undrar över isläget på Svalbard så är det mycket gott. Det finns mer is än det gjort på många år vid den här tiden och isbjörnarna trivs. Mer om resan kommer inom kort.  

Hälsningar Lena

Säkra vårtecken med extra sötchock

Vi körde till Arlanda tidigt i morse och tog sedan en tur till Råstasjön. Där möttes vi av de mest bedårande dunbollar.

Man kan ju undra om de sitter i deras gener att människor betyder mat och att alla människor är snälla. Dessa gräsandskycklingar kan inte vara särskilt gamla men de kom springande mot oss i vild förtjusning och hamnade snabbt innanför fokusgränsen för objektivet.

Sädesärlan är ett vårtecken för mej och även om den här inte är den första poserade den fint vid vattnet.

Vitsippor i mängder har slagit ut. Här tillsammans med en blomma jag inte känner igen.

Den lilla gässlingen spanar mot skyn och funderar kanske vad det är för jättelik fågel som drar fram över himlen.

Kanadagässen är mycket påpassliga föräldrar och vaktar noga sina små telningar.

Den här gässlingen är kanske så ung att den bara fått uppleva soliga dagar ännu...

Bofinken drillade för full hals och välkomnade lövsprickningen som verkligen tagit fart under de varma soliga dagar vi haft. Nu är det verkligen vår och vi rusar mot sommar,....fast det utlovas minusgrader nattetid nästa vecka...

På väg tillbaka till bilen landar plötsligt en rödhake precis bredvid stigen. Den sitter för nära för mitt fasta 300 mm (med 1.4 extender) och jag får backa ett par steg. Den sitter kvar och plirar på oss med sina vackra ögon. Klockan är bara halv nio och lördagen har börjat bra.

Hälsningar Lena

Anna till Anna

Under de senaste två veckorna har min systerdotter och svåger varit på besök i Sverige. De har haft "basläger" hos oss. I onsdags åkte Peter och i går kväll var sista kvällen för Anna i Sverige. Hon hade specifikt önskat min räkmacka special till middag och det var helt perfekt att sitta i växthuset denna första riktigt mysiga vårkväll, då vi inte ens behövde ha värmefläkten på.

Vad kan vara mer passande att servera till Anna och räkmacka är det torra mousserande vinet Anna.

Räkmackorna består av avocado och ägg, egen odlad sallad och färsk gurka, tunna ringar purjolök samt en rejäl portion färska nyskalade räkor. Jag använder sparsamt med majonäs, men den ska vara äkta, och kryddar med citronpeppar, dill och lite salt innan jag lägger på räkorna. Det ger mer smak till hela anrättningen än bara majonäs, ägg och räkor. Citron och nyklippt gräslök får pryda toppen eftersom vår dill inte är uppe ännu.

Nu sitter Anna på ett plan till USA och vi ses inte igen förrän i oktober, då hennes bror ska gifta sej. Ett amerikanskt bröllop,...det ska bli spännande.

Hälsningar Lena

Pungmesutmaningen

Två mornar i rad har jag stigit upp extra tidigt för att försöka få syn på en lurig liten pungmes. Det är en bobyggande hanne som rapporterats vid Hjälstaviken under flera dagar. Undrar om jag kan hitta den tänkte jag ? Men när jag kom fram till Hjälstaviken på torsdagmorgon var det bara att vandra på spången tills jag stötte på skådare och fotografer som stod och stirrade mot ett videbuskage. Dessa personer hade full koll på var den hade sitt bo. Det här kanske inte skulle bli så svårt...

" - Där är det ! " Sa en hjälpsam skådare och pekade mot videbuskarna. " - Boet ser ut som en liten vassfäragad pung och hänger på en gren mitt i den där busken till höger....Jaha, tack...men var...?

Det var inte förrän jag fick titta i en annan hjälpsam skådares tubkikare som jag fick syn på det. Sedan tog det ca 10 minuter att hitta boet i sökaren och det var nog mest för att pungmesen kom hem på en kort visit som jag upptäckte det. Mitt i bilden, går inte att missa, eller....? För att förvilla ytterligare blåste det så allting svajade, inklusive boet. Om ni som tittar förstorar bilden och sedan gungar fram och tillbaka på stolen lite så får ni precis rätt känsla.

Skam den som ger sej. I morse var det vindstilla och jag åkte dit igen. Här är den! Med 600 mm och kraftig efterförstoring kan jag presentera en stolt liten pungmes vid sin aningen spretiga enrummare med sjöutsikt. Nu är det bara honan som fattas.

Jag visar mest detta för situationen var ganska dråplig och alla som kom dit fick uppleva samma sak. Dvs hur lätt det var att hitta rätt plats och hur förvillande svårt det var att få syn på boet.

Ha en fin fredagkväll allihopa,
hälsningar Lena