Titta på filmen!

I maj 2016 var vi på en resa till Svalbard ombord på fartyget Malmö. Vi var tolv deltagare och hade två gummibåtar att göra utflykter i. Det blev lite knöligt i gummibåtarna ibland, i synnerhet om det var spännande motiv som hastigt uppenbarade sej. Men det var aldrig något problem i det gänget. 

Arne Bivrin var med på resan, redan då en mycket hängiven natur- och fågelfotograf som det var mycket givande att sitta och småprata med. Jag letade fram dessa bilder efter att ha sett hans film och jag vill varmt rekommendera den. Det är flera bloggare här som fotograferar fåglar och nog känner igen sej när Arne beskriver den fantastiska känslan när man lyckas ta en riktig drömbild, samtidigt som det många gånger inte alls blir som man tänkt. Jag vill också rekommendera filmen till er som inte fotograferar fåglar och kanske tycker att vi är tokiga som kan sitta/stå i timmar med kameran riktad mot en småfågelmatning, för att kanske fånga en actionladdad bild där bakgrunden är som finast eller ljuset råkar falla in perfekt. Dessutom gör detta om och om igen.  

En av de bilder jag tycker bäst om från den resan är inte en isbjörn eller storsäl, utan detta praktejderpar som jag lyckades fånga under den sista båtturen vi gjorde. Praktejder hade jag inte ens sett innan vi kom till Svalbard, men här fanns de ju en del, oftast tillsammans med vanliga ejdrar. Bilden är tagen med en Canon 5DmkIII och ett fast Canon 300 mm/f4 + 1,4 extender, handhållet från en gummibåt. Om jag minns rätt tog kameran 7 bilder/s och det var ingen följande ögonautofokus på den tiden. När jag såg i kameran att det nog hade blivit någon skarp bild på fåglarna kände jag mej precis så där nöjd som Arne gör vid några tillfällen i filmen. 

Hälsningar Lena

Vitsvansen är kvar

Söndag och en massa tråkigt hemmapyssel som bara måste göras. Men jag måste ju även ha frisk luft och då passade jag på att spana efter den vitsvansade ekorren som jag berättat om tidigare. Jodå, den var på plats i skogen bakom vårt hus. 

Som vanligt med ekorrar gick det i en rasande fart när jag såg den, men den vita svanstippen gör faktiskt att det är lättare att följa den då den hoppar i träden. 

När jag såg att den var nära hämtade jag några nävar med jordnötter och försökte lägga ut dem på attraktiva platser. Ekorrar brukar besöka fågelmatningen, men oftast inte förrän senare på vintern. 

Ni förstår säkert vad som händer när man lägger ut nötter...Vackra fåglar men väldigt glupska. 

Det här tyckte skatan var ett perfekt ställe för ett trevligt söndagssnack.  

Ekorren hann aldrig komma i närheten av några jordnötter, men nu när jag vet att den är stationär bakom vårt hus kan jag bjuda på nötter fler gånger. Den vita svansen syns mycket bra när den är i det mörkgröna granriset.

En närbild som jag tog från sovrumsbalkongen. Där står jag i perfekt höjd för att fotografera i den stora tallen precis vid vår tomtgräns. Här ser den visserligen ut som vilken ekorre som helst, men det är vår vitsvansade vän som letar tallkottar.

Hälsningar Lena

Min närmaste bokskog

Nina visade bilder från Fånö bokskog för någon vecka sedan och då kände jag att jag verkligen behövde åka dit. Skogen är inte stor, så ni känner säkert igen en del utsnitt. Det blir alltid mängder med bilder när jag åker dit, men nu bestämde jag mej för att gallra hårt och bara visa fem kvadrater. Välkommen in i skogen.

Det har blivit lite mer gulbruna löv nu och man står som i en sal av gula färgtoner när man kommer in i skogen. Notera skylten, parkeringsförbud är det också. 

Det var mulet med solen glimtade fram ibland och förvandlade det gula till guld.

De typiska bruna boklöven som ger hela skogen en roströd matta. 

I år ska jag försöka åka hit när det är vinter. Det har jag ännu inte lyckats göra.

Hälsningar Lena

Den blå kärrhöken överraskade

Vädret var lite halvdant men jag hade i alla fall möjligheten att göra en utflykt och då valde jag Hjälstaviken. Det brukar alltid bli något om man åker dit och bara att promenera på spången i vassen ger en förväntansfull spänning. 

Innan jag ens kommit till spången i vassen fick jag dock möta förmiddagens största överraskning. En blå kärrhökshanne som flög över våtmarken och bjöd på många fina poser.

Avståndet var ganska långt men det var ändå den finaste observation av blå kärrhök (hanne) som jag någonsin fått.

Om turen börjar så här bra blir ju allt annat man ser en bonus :-)

Skäggmesarna stod på önskelistan men de var luriga och bara två stycken visade sej på spången. 

Det var någonting i den gröna mossan som de var ute efter

De var som vanligt extra svårfångade i vassen och efter ett par timmar gav jag upp.

Ett par knölsvanar passerade med majestätiska vingslag.

Jag fick också se kattugglan som brukar sitta i ett träd vid Parnassen. Det stod folk där och tittade, annars hade jag aldrig hittat den. 

Ugglan vilade högt upp i ett träd och sneglade lite på mej då jag passerade under. Sedan åkte jag vidare till bokskogen, men det får komma i en annan blogg.

Hälsningar Lena

Svartvita kungsfiskare

Svartvita kungsfiskare (pied kingfisher), alltså inte kungsfiskare i svartvitt, finns i Sydafrika. Vi hade nöjet att få möta en familj på nära håll, med två vuxna och en juvenil (den som gapar) under vår resa i augusti. Denna bild är tagen innan solen gått upp och vi hade knappt kommit in i gömslet innan de satt utanför. ISO 10 000 och en del justering i LR, inklusive brusreducering.

Den är lika stor som våra kungsfiskare men har enbart svarta och vita fjädrar samt svarta fötter och näbb. Den på grenen är en hanne som man kan känna igen på det dubbla svarta bröstbandet. Ungen kommer inflygande. 

På svenska kallas de gråfiskare. Arten är vanlig över stora delar av Afrika söder om Sahara och i södra Asien.

Det är vanligt att man ser dem i familjegrupper och vi såg dessa tre flyga tillsammans flera gånger när vi passerade vattnet där de höll till. Då var förstås avståndet alltid för långt. 

Det hände att de kom väldigt nära gömslet, som var av typen med glas. Det här blev ju lite väl nära. 

Dessa svartvita pigga fåglar bjöd på mycket nöje när vi satt i detta gömsle. Men det blev aldrig några bilder på dem alla tre tillsammans. Det verkade som att föräldrarna turades om att fiska, även om ungen flög obehindrat med dem. 

Ungen gapade oavbrutet efter mat.

Det blev tyvärr inga vettiga dykbilder, för de fiskade inte i den lilla pöl som låg precis utanför gömslet. De kan svälja byten utan att återvända till en sittplats, och sväljer ofta mindre byten i flykten, varför de kan jaga över stora vatten och flodmynningar som saknar sittpinnar vilket är en förutsättning för andra arter av kungsfiskare.

De har också en annan taktik när de fiskar än våra kungsfiskare. De ryttlar på ganska hög höjd över vattnet och spanar efter fisk som de sedan dyker efter. Den här bilden är i färg men himlen var mulen och fågeln är ju svartvit. Det var också ganska mörkt. När de dök befann de sej utanför den pöl som låg runt gömslet och det gick inte att fota själva dyket från där vi satt. 

Ibland blir bilder nästan sepiatonade i tidigt gryningsljus och om motivet inte har skarpa färger blir det extra uttalat.  Det här är honan, för hon har ett ofullständigt band på bröstet.

Jag tänkte på det när jag tog fram dessa bilder igen. Antagligen för att jag nyligen läst Eriks inlägg om sepiafärgade bilder.  

Här är det ju också lite grönt med i nederkant, men det skulle man kunna beskära bort. 

Hälsningar Lena