De första rockorna på Cayman

Nästan på varje dyk vi gjorde var det någon som såg en rocka, oftast en stingrocka, men inte vi...

....vi såg en massa annat och jag blev väldigt förtjust i de röda korallerna, eller kan det vara en svamp...?

Det är inte så lätt att veta för dessa stora rör är svamp (tube-sponge).

Här är det i alla fall sköldpadda...och det mötte vi ganska ofta.

Den här kanske ni tycker är vacker ....och visst är den det, men på rätt ställe. Drakfisken hör hemma i Röda havet, Indiska oceanen och Stilla havet. För några år sedan dök den upp i Karibien där den nu hotar de inhemska arterna. Det är en rovfisk som både växer snabbt och förökar sig rekordartat.  Vid ett par tillfällen hade vi dykare med som jagade drakfisk, vilket sker på många platser i Karibien.

Det fanns hela tiden gott om vackra motiv men på grundare vatten var sikten sämre och det  var också gott om små roliga motiv. Här är det t ex mängder med små fina fiskar. Det ledde till att jag på nästa grunda dyk bytte till 60 mm makro...

Då mötte vi den förstås ! Den kom svävande över botten och visst kan man ta bilder med 60 mm makro, men blixtarna ger inget på det avståndet så färgerna blir jämnt gråblå. Alltså får den bli svartvit.

Det kan möjligen se ut så här efter en sväng i LR, men jag föredrar nog ändå den svartvita....

...trots att jag fick komma väldigt nära. Jag visste ju att vi skulle möta rockorna på betydligt grundare vatten någon dag senare så fler chanser skulle det väl bli.

Hälsningar Lena

Lite smått och gott under ytan

Alla bilder är tagna med 60 mm makro på ett Canon 7D hus med dubbla blixtar. Djupet är mellan 10-20 m och revet ligger vid Grand Cayman. På bilden ovan en korall som sträcker ut sina små "fångstarmar" för att fånga ätbara partiklar.

Dessa djur heter Christmas tree worm, dvs "julgransmask" om man direktöversätter. De finns i en mängd olika färger och är svåra att motstå när man har makro på kameran.

Julgransmasken sitter stilla på olika underlag och då kan man ju tycka att det inte ska vara så svåra att fotografera. När blixten slagit en gång drar sej dock hela den fina "julgranen" blixtsnabbt in i ett rör. Ibland hinner man inte ens ta en bild innan de gjort sitt "förvandlingsnummer".

Den här bilden hade jag velat ha med i en utmaning här på FS som hette "mönster i naturen", men jag hittade den för sent. Fisken är mycket liten (ca 1 cm) och jag vet tyvärr inte vad den heter.

Det här är en liten "blenny" som lekte kurragömma med mej en lång stund. Den flyttar sej blixtsnabbt runt på korallen och tittar fram här och där. Den kommer alltid fram så det gäller bara att ha tålamod. Många suddfiskar blev det.

När jag försökte få den lilla blennyn på bild hittade min sambo den här röda eremitkräftan som lagt sej så lämpligt.  Det gula runt om är mynningen på en "tube sponge", ett slags svamp som bildar höga rör. Jag tror att de var dessa rör som J-O kallade jättemorötter.

Det fanns även en del roliga små fiskar....

Den här är lite större än den ovan och ni kan säkert förstå min frustration över att jag klippte stjärten. Jag fick dock bara en chans då den poserade så här charmigt och då det gick för fort.

Precis när vi skulle avsluta ett dyk pekade en annan dykare rakt ut i det blå....jag upptäckt den inte först....en tioarmad bläckfisk svävade som en utomjordisk farkost i vattnet. Det var faktiskt två stycken och tyvärr var de på väg bort från oss så det här var den enda bilden jag fick till.  

Hej så länge,

Lena

Grand Cayman under ytan

Varje morgon när vi åt frukost hade vi sällskap av dessa svarta fåglar. De heter båtstjärt och visar onekligen upp stjärten på ett annorlunda sätt. De kan nog närmast jämföras med våra kajor dvs rätt smarta och med en högljudd stämma.

Efter frukost skulle min syster och svåger fräscha upp sin dykkunskaper i poolen innan de skulle följa med oss ut i havet. Jag följde lektionen från en solstol i skuggan.

Efter lunch väntade havet. Vattnet är spektakulärt blått från ovansidan...

....och lika blått när man befinner sej under ytan.

De röda och orangea färgerna syns enbart för att jag använder blixt.

Koraller förekommer i många spektakulära former och färger.

En riktigt stor languster. Liknar en hummer fast den har inga klor.

En sköldpadda mitt i maten. Den brydde sej inte nämnvärt om att bli fotograferad.

Vackra fiskar som jag inte kan så mycket om för vi dyker sällan i tropiska vatten.

Trots att de ser mer ut som blommor är det här faktiskt djur. De filtrerar både syre och mat ur vattnet med de vackra "tentaklerna".

Ibland känns det som att fiskarna verkligen stirrar på oss.... Det roliga är dock att om man rör sej försiktigt och ligger ganska stilla, kan man komma väldigt nära en del fiskar och andra djur. De upplever oss inte nödvändigtvis som ett hot.  

Cayman är känt för sina rockor men vi såg inte några den första dagen...

Hej så länge,

Lena

Bland drakar och visseländer

Under vår vistelse på Grand Cayman upptäckte vi ganska snabbt att ön hade en stor population av gröna leguaner (Iguana iguana). Den här vackert gröna ödlan huserade runt vår pool och var kanske 30-40 cm lång.

När vi gav oss ut på en promenad bortanför hotellstråken insåg vi att det fanns mängder med leguaner och att de kunde ha helt andra färger. Det finns också en blå variant (som trängs undan av den gröna/bruna) men de fanns bara i den botaniska trädgården som vi avstod från att besöka. Vi insåg också att dessa drakliknande ödlor kan bli mycket stora....

.....fast egentligen var det ju visseländer vi var ute och letade efter.

Vi hade fått ett tips av Elisabeth Landberger att i en park som hette Bel Air gardens skulle det finnas visseländer. Problemet var att ingen på hotellet kände till denna park, men med en gatuadress fick vi busschauffören att köra en omväg (utanför ordinarie linje) och släppa av oss på rätt gata. Hon skakade på huvudet när vi klev av bussen i ett bostadsområde. Vi hann bara gå ett par hundra meter så mötte vi en långbent and....en karibisk visseland (Dendrocygna arborea) 

Parken visade sig vara en inhängnad pöl i ett bostadsområde men där fanns det mängder med visseländer...

....som levde i största samförstånd med höns, några ankor, sköldpaddor och "minst hundra" leguaner i varierande storlek.

Den karibiska visselanden hör till familjen "egentliga andfåglar" men vilar ofta uppe träden eller som här på ett staket. Den är ovanlig och betecknas i världen som sårbar. De ser lite besynnerliga ut på staketet med sina simfötter och de långa benen. En fullkomligt charmerande fågel var det i alla fall.

I dammen fanns det en hel del sköldpaddor som vi mest såg som ögon på ytan.

Leguanerna stortrivdes och här fanns några riktigt stora exemplar. De kan bli två meter långa och väga 10 kg. Den här var nog inte långt ifrån....

De flyttade sej knappt när man rörde sej i området och man fick passa sej för att inte kliva på dem. De är visserligen vegetarianer men har en mun med minst 120 rakbladsvassa tänder och fötter med centimeterlånga klor.

Visseländerna i parken var ungefär som en flock gräsänder i en stadsdamm hemma. De ville alltså gärna ha bröd och det var uppenbart att de var vana att få det.

Viss konkurrens uppstod mellan höns, ankor och änder. Leguanerna var dock inte det minsta intresserade, blad och grönsaksätare som de är. Det fanns även en del andra fåglar i dammen men de brydde sig inte heller.

Visseländerna simmade inte runt så mycket i vattnet som våra andfåglar, utan vandrade mer runt i vattenbrynet.

Avslutar med några bilder på de vackra fåglarna och tack till Elisabeth som tipsade om hur vi skulle hitta dem.

Hälsningar Lena

Svarthakedopping i gryningen

Bilderna får bitvis tala själva i detta inlägg. Jag fick två underbara morgonstunder med dessa fåglar.

Ibland ville de vara för sej själva en stund...

Ronnie och Marianne har hittat en brygga att ligga på.

Det är kallt men nästan helt stilla i luften.

Plötsligt är de där igen...

" - Nu är hon så där svårflörtad igen....ingenting duger..."

Lite skvättande och jagande förekom också, men inte som kniporna....inte på långa vägar.

En gräsand kom simmande på det blanka vattnet.

Plötsligt dök doppingarna upp väldigt nära men det skarpa solljuset ger inte samma stämning när de visar upp sin vackra dans.

När solen stigit över trädtopparna blev det allt svårare att få fina bilder i det hårda ljuset. Doppingarna hade också tagit paus.

Men man kan ju alltid mysa lite i solen....

Hälsningar Lena