Hösten är definitivt här

Hösten med sin färgprakt är definitiv här.

Ibland blir miljön helt överväldigande i sin höstskrud, som denna tidiga morgon vid Råstasjön.

Ett viggpar kommer simmande i den gyllene pölen.

En gåshybrid simmar mot mej. Den har en kanadagåspartner som kommer lite efter. Det är inte "min hybrid", den har jag inte sett på länge nu och det tyder på att den nog har passerat vidare till gåshimlen. 

Hösten är också den tid på året då vi nyttjar vårt växthus för mysiga middagar på helgerna. Belysningen är ett par elektriska slingor samt mängder med levande ljus och en eller två gamla oljelampor. Vi har också en gasolkamin som gör det trivsamt varmt. Det blir lite imma på glaset då man värmer växthuset.

Det är lite speciellt att sitta under glastaket när mörkret kommer krypande allt tidigare under höstkvällarna. Vi brukar äta ute i växthuset tills snön eller kylan gör det för besvärligt att värma upp stället. Denna höst har det hittills varit varmt och vi fortsätter att duka ute på helgerna. 

Hälsningar Lena

Tre snabba bilder i gryningen

Gryningen infaller inte så tidigt längre. Solen gick denna morgon upp 07:51 och jag lyckades fånga tre snabba bilder ca 20 minuter innan, längs min alternativa rutt till jobbet.  

Himlen fick en orangeröd palett som reflekterades i den fuktiga vägbanan. Jag inväntade lastbilen...

Det ska visst bli ganska fint väder till helgen. Hoppas ni alla kan få njuta av det.

Hälsningar Lena

Ungsvanar i ljuset

Det blev några extra bilder på de stora svanungarna för jag gillar färgen på deras fjädrar och de olika skiftningarna i gråbruna toner som de uppvisar så här års. 

Solljuset över sjön inbjöd till några experiment i high key 

De håller sej rena och fina. Fjäderdräkten glänser faktiskt när solen faller i en viss vinkel. 

Till slut somnade alla in. Jag vet faktiskt inte varför alla sover med huvudena åt samma håll. Det var dessutom vindstilla. Så här såg det i alla fall ut när jag lämnade dem.

Hälsningar Lena

Hemma hos familjen knölsvan

Jag hade länge planerat att kolla in hur det gått för knölsvansfamiljen vid Råstasjön och fick äntligen en chans. Jag gav mej iväg i god tid före soluppgången. Kanske lite väl tidigt...När jag parkerat vid tennishallen bakom Råstasjön var det fortfarande väldigt mörkt på gångvägen ner mot sjön.

Jag stannade till en stund och tog några bilder i skenet av lyktorna. Det var fint och stillsamt fast man kunde höra staden vakna runtomkring. 

När jag kom ut på promenadvägen runt sjön tog jag ett fem bilder i stående format för detta panorama. Det är vyn mot Friends, nej fel, Strawberry arena. Solen är på väg men inte riktigt än.

Jag promenerade vidare...Ljuset tilltar sakta och det simmar en och annan fågel på vattnet. Sothönsen är i alla fall vakna. Jag spanar efter knölsvanar...

Där är de! Jag kan räkna till åtta på kamerans display plus en vuxen individ som inte är med på denna bild. De har inte vaknat ännu och befinner sej på andra sidan sjön i förhållande till min position. Jag fortsätter promenaden, de är ca 1,5 km bort. När jag når dit är de förstås inte kvar...

Jag kommer tillbaka till samma ställe och tar fem bilder till för ett nytt panorama. Solen kommer snart att gå upp.

Några hundra meter senare får jag syn på dem. Hela familjen har precis nått favoritplatsen där en mjuk stenhäll sluttar ner mot vattnet. Jag räknar vimlet av grå halsar och får det till åtta, plus två helvita individer.

Den här bilden tog jag 24 juli på samma ställe. Då var de åtta ungfåglarna fortfarande duniga och redan då såg det förstås hoppfullt ut att de skulle klara hela kullen även detta år. 

Nu vet jag att så är fallet. Knölsvansparet vid Råstasjön har återigen lyckats med en kull på åtta ungar. Jag byter från 100-500 zoomen till 16-35 mm och hukar mej mitt i den stora svanfamiljen.

Solen har gått upp och bjuder på morgonljus, även om det inte är så spektakulärt på denna plats. Jag sitter på huk bland svanarna som gör morgontoalett. 

Med 16 mm kan jag nästan klappa den vuxna svanen på stjärten och hen tittar på mej en kort stund. Men det här är det snällaste svanparet jag någonsin mött och den vuxna fågeln bryr sej egentligen inte alls om min närvaro. 

Det är precis som jag har upplevt tidigare. Jag får sitta mitt i familjen som ägnar det mesta tiden åt att putsa sej. Emellanåt för de en lågmäld kommunikation av mjuka kvittrande (från ungarna tror jag) i kombination med resta halsar. De har koll på varandra på ett artigt sätt. Lågmälda för att vara så stora. 

En efter en bäddar de ner sej för att sova frukost och jag lämnar dem efter ett fint möte. Det blev förstås betydligt fler bilder och de kanske kommer i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena

Vi närmar oss hägersäsongen, gråhäger alltså.

Jag gjorde en utflykt i morse till ett av mina favoritställen. Huvudsyftet med besöket kommer i en annan blogg. När jag var på väg tillbaka till bilen passerade jag en nästan igenvuxen bäck och hajade till då det stod en gråhäger där. Avståndet var häpnadsväckande kort. 

Splatt! Hägern fiskade i det nästan obefintliga vattnet. Wow, jag adderade 15 minuter till min parkeringstid och stannade en stund. 

Det fanns tydligen små fiskar i vattnet som vassen växte i, även om man knappt kunde skönja någon öppen vattenyta. Hägern fick upp en liten munsbit som snabbt försvann ner i det stora gapet. 

Det fortsatte direkt med sitt spanande.

Nästa hugg kom bara efter ett par minuter. Vattnet skvätte bland de gröna vassbladen

En till liten godbit sprattlade i näbben. Små fiskar för en gråhäger, men får man bara ihop tillräckligt många fungerar det lika bra som en stor måltid.

Jag stannade ca 15 minuter och under den tiden fångade hägern fem små fiskar. Napp på första försöket alla gånger.

Det här är ett ställe där det nästan alltid sitter en gråhäger så länge vattnet inte har frusit. Eftersom det rör sej lite när det strömmar ut i Råstasjön, är det här ett av de sista ställen där en häger kan fiska själv innan kylan slår till på allvar. Att det redan nu var en bra plats för att fånga småfisk hade jag inte koll på.

Ännu en lyckad fångst att skaka ner i svalget. Tillräckligt många snacks blir man också mätt på. Det här var ju ändå bara frukost.

Jag lämnade den fiskande hägern med den senaste fångsten i svalget och gick mot parkeringen. Där gick en kvinna runt och kollade om man hade betalat. Vilken tur att jag förlängde min avgift med 15 minuter. I alla fall en sak som är bra med de där jobbiga parkeringsapparna som man måste ha, ni känner säkert igen er :-)

Hälsningar Lena