Återbesök hos hägrarna

Jag har också hunnit med ett besök vid Råstasjön. Hägrarna satt och väntade när jag kom. Det var lördag och deras fisklådor var tomma. 

De satt lite överallt. Eftersom folk nu åker skidor och promenerar på sjön sitter de fler hägrar i träden och ett stort gäng satt i de höga granarna på andra sidan vägen. Den här satt nära lådorna och ganska lågt på en gren. 

När jag kom närmare tittade den ner på mej och ögonens placering gör att de ser lite komiska ut. Det blåste dessutom vilket gav en extra knorr på frisyren, eller så hade den bara en "bad hair day". 

Det var kö till utkiksplatserna på stolparna. 

Eftersom hägrarna bara satt stilla gick jag längs gångvägen som går runt sjön. En tjej matade en av de sociala ekorrarna. 

Den ställde villigt upp på att bli fotograferad i utbyte mot jordnötter.

Vattenrallen var på plats men ville inte vara med på bild. Däremot fanns det en rödhake som poserade korta stunder. 

På väg tillbaka mot den plats där hägrarna håller till hörde jag flera av dem skräna högljutt. Jag fick syn på ett helt gäng i luften och förstod precis vad som var på gång. Fiskbilen var på väg in i parken med deras lördagsmiddag.

Då blir det full fart på alla de stora fåglarna som flockas på en ganska liten yta.

De kommer ibland inflygande i brösthöjd, vilket ger en kittlande känsla för mej, men jag kan också föreställa mej att några tycker det är obehagligt. De manövrerar dock skickligt mellan trädstammar och folk. De vill trots allt ha ett visst, om än kort, avstånd till människor. Bilden är tagen med 100 mm och beskuren enbart på höjden.

Middagen är serverad och det uppstår förstås en del kiv, men det är för rörigt för att få fina bilder. 

Det är för många fåglar på samma plats. Om man tar med sej egen fisk (och någon som kastar den), har man större chans att få rätt miljö och locka till sej lagom många. Om man bara vill se och fota hägrar är det här nog det säkraste stället i landet, så länge vintern håller i sej. 

Det stod "crispy fish" på menyn, bara att hugga för sej.

Hälsningar Lena

Den pigga vinterbadaren

Det är ju vinter och jag har lyckats ta mej ut någon enstaka dag då hyfsat väder sammanfallit med ledighet. Här var det sol och ganska kallt, då är Ulva Kvarn ett trevligt resmål.

Det var förvånansvärt mycket is trots att vattnet brukar strömma bra här. 

Mitt i strömmen satt den förstås, den pigga strömstaren som ju inte drar sej för att bada trots bitande kyla. 

Ibland doppar den visserligen bara huvudet. Jag tycker det är häpnadsväckande att den kan hålla sej kvar på en sten trots att det strömmar så pass hårt. 

Den höll till mitt i forsen och ibland lyckades den sätta sej i en solglimt. Solen når bara ner i forsen mellan ca 11 - 13 den här tiden på året och det var dessutom en del moln, alltså bitvis ganska mörkt.

Stora delar av forsen var frusen men det strömmade en hel del vatten under isen.

Men det blir svårt för strömstaren när det ser ut så här. 

Den var mycket aktiv och flyttade ständigt på sej mellan olika dykplatser.

Vilket var ganska bra för det blev snabbt väldigt kallt att stå stilla och spana efter den.

Den gjorde en flygtur i mitten av fåran, där solen letat sej ner.

Jag ville också ta några bilder med lång slutartid, men det var svårt då fågeln knappt satt stilla. När den sitter på isen håller den också på och niger titt som tätt, typiskt strömstare.  

En väldigt pigg vinterbadare.

Förutom strömstaren var det några gräsänder på plats och träden var vackert kanderade med rimfrost.

Avslutar med ett panorama av fem bilder i stående format, handhållet dessutom. Kul att det är så lätt att göra på det här sättet när man bara har en kamera med ett objektiv med sej (och det är en 100-500 telezoom).

Hälsningar Lena

Etapp 11: Slutdestination Richardson, Texas, via Bowie.

Från Amarillo hade vi drygt fem timmar att köra till vår slutdestination som var Richardson (nära Dallas) i Texas. Landskapet var platt med minimal variation, men vi fick ändå vissa konkreta bevis på att vi var i Texas.

Vi mötte flera transporter av stora detaljer till vindkraftverken som det var så gott om i nordvästra delen av Texas.

Unga köttdjur lever ett till synes bekymmerfritt liv på stora arealer. De kommer dock att slutgödas på "feedlots" med tiotusentals djur som står i fållor helt utan bete och enbart får kraftfoder (stärkelse) för att uppnå godtagbar slaktvikt. Vi passerade ett par sådana också.

Vid lunchtid körde vi av i Bowie för att ta en paus. Om jag skulle välja mat utifrån smak och kvalité hade nog Burger King varit mitt första val, men Dairy Queen bjuder på så mycket mer. Min sambo vill dessutom gärna ha en glass och då är DQ ett givet val.

Det här är inte en ovanlig syn. Små orter och de lokala matställena stöder de som deltagit i USAs olika krig i världen. Om och varför betyder inte så mycket här.

Här beställer man inte maten i en automat eller via en app i mobilen. Man pratar med en person och talar om vad man vill ha. Många betalar dessutom med sedlar, men det går givetvis att betala med kort som vi gör.

Jag är ju oftast lite för feg för att fota människor utan deras vetskap, men här tog jag en bild på restaurangen och en av deras stammisar (vilket jag blev helt övertygad om att han är under den tid vi satt där).  

Vad har då Bowie att bjuda på för turister som råkar passera? Tja, vad sägs om världens största "Bowie knife". Den finns snyggt dokumenterad i Guinness World of Records. 

Vi närmade oss Dallas lagom till den inledande rusningstrafiken. Här kan man välja den något mindre trafikerade "betalvägen", men med en hyrbil från Nevada hade vi ingen avläsare (tolltag) på vindrutan och då är det bara att glömma.  

Vi lyckades köra på den alltid hårt trafikerade 75:an. Så här såg det ut på Google maps och hastigheten sjönk snabbt till krypfart. Men jag tror ändå att vi lyckades ta oss de sista 17 kilometrarna på 22 minuter (eller möjligen lite till). 

Här slutar vår roadtrip från LasVegas, Nevada till Richardson, Texas. Vi firade nyår i Texas och hade några lata dagar till innan vi åkte hem till vardag och jobb.

Hälsningar Lena

Ett första vårtecken

Med flera minusgrader och snö på marken har småfåglarna fullt upp med att äta så mycket de kan under dygnets ljusa timmar.

Trots att det var kallt satt jag ett par timmar i "cykelförrådet" och spanade på fåglarna i en av våra fågelrestauranger. Just nu har vi väldigt många blåmesar och jag upptäckte att de faktiskt inte bara ägnar sej åt talg och frön. 

De har börjat flörta...

...och de ödslar en massa energi på att jaga varandra. De allt längre dagarna har satt fart på hormonerna i de små blågula dunbollarna.

Det är en väldig fart på dem och det tar jag som ett första vårtecken.

Det är fortfarande stort fokus på att äta, men man ser att de har annat i tankarna också. Snart är det dags att se sej om efter en lämplig bostad.

Vi erbjuder flera trevliga små ettor.  

Bostäderna är flyttstädade efter den senaste hyresgästen och står redo att inredas på nytt. 

Vi ser fram emot mer kvitter runt huset.

Hälsningar Lena

Etapp 10: Amarillo and THE BIG TEXAN!

Vår resa fortsatte och det var lämpligt att sträcka på benen lite i Santa Rosa. Undrar hur denna Edsel hade klarat sej som plogbil under ett av de kraftiga snöfall de nyligen haft i landet?

Det fanns också en rejäl bärgare på parkeringen. Santa Rosa är en av städerna som hör till den ursprungliga Route66 och vi befinner oss på ett bilmuseum/café i utkanten av staden.

När vi kommer in är det givetvis en tidsenlig "diner" som man kan besöka och äta eller fika, utan att gå in på själva museet. Toaletterna kändes också som tagna ur en annan tid, i alla fall på damsidan.  

Det här måste ju vara en flott föregångare till "minicrosser".  Jag tog en bild för att lägga ut till Erik. 

Som man kunde förvänta sej innehöll lokalen en massa renoverade gamla bilar. Det här är ju inte något som är ovanligt för oss i Sverige, med alla bilträffar som äger rum varje år. 

Flera av dessa bilar var dock till salu för hiskeliga priser. Den här ville ägaren ha 80 000 dollar för, alltså i runda slängar 800 000 kr. Det fanns dyrare exempel. Min sambo kunde också snabbt se att det inte satt originaldelar under motorhuven. Jag ställde mej mer fundersam till om en sån här bil verkligen ska ha orangefärgade fälgar?

Vi fortsatte resan och passerade snart in i Texas, sista delstaten där vi också hade vår slutdestination. 

Under resans gång hade vi många gånger förundrats över hur landskapet kunde variera så mycket. Det gjorde det inte här. Däremot körde vi genom skogar av vindkraftverk. Texas är den delstat som har absolut flest vindkraftverk, över 15 000, som 2023 producerade drygt 28% av delstatens el.  

Återigen blev det lite av en kamp mot solnedgången för att hinna till nästa sevärdhet som jag hade på "listan". I utkanten av Amarillo finns en skulptur som består av ett antal Cadillac (1949 till 1963 års modell) som är delvis nergrävda i marken i en vinkel som överensstämmer med Cheopspyramiden. Det skapades 1974 av tre personer ur en arkitektgrupp som hette Ant Farm. Konstverket har sedan dess flyttats när staden Amarillo expanderat. 

Att måla på bilarna med sprayfärg uppmuntras och de är helt täckta med tjocka lager av graffitti. De är nergrävda på privat mark men det går bra att gå fram till konstverket från en parkering som ligger längs vägen. 

Nästa anhalt var Big Texan Steak Ranch and Brewery. Det här stället kändes som ett måste att besöka på en sån resa som vi gjorde, mer amerikanskt kan det knappast bli. Vegetarianer varnas. 

Det här stället är legendariskt och har serverat stora köttbitar längs Route 66 sedan 1960. Just det där med "free 72 oz steak" får vi senare se prov på.   

Det finns också ett motell i anslutning och det var det jag hittade först, när jag sökte på ställen att övernatta i Amarillo. Jag insåg dock snabbt att här kan vi både äta och sova sista kvällen innan vi når slutdestinationen utanför Dallas.

Vi hade ett stort rum (det kallades svit men när jag bokade var alla rum lika stora) med öppen spis (gas givetvis), pentry och en stilenlig sittgrupp av horn och kohudar. Sängen var den största "kingsize" jag någonsin sovit i. En kul detalj var en liten manick på nattduksbordet som man kunde trycka på för att få stämningsfulla ljud t ex syrsor som spelade eller regn med svag åska i bakgrunden. Vi avnjöt en kvart med syrsor och den sista ölen som vi hade i bilen innan vi gick för att äta middag.

Vid entrén stod en äldre polisbil som var märkt Route 66 Police Ranger på dörrarna. Bilen till höger var en ganska normal Texas pickup, lite svulstig kanske men inte ovanlig. 

Det fanns en hel del roliga detaljer som t ex dörrhandtagen. Man var noga med att påpeka att detta inte var en kedja utan att det bara fanns ett ställe och att ölen bryggdes lokalt. Hundar var välkomna. 

När man kom in i själva restaurangdelen såg det ut som det jag brukar kalla för en  "food barn". Det var nästan fullsatt men vi hade bokat bord och fick två platser i änden av ett långbord. Ljudvolymen var hög och stämningen god. Stora familjesällskap med barn i olika åldrar. 

Full insyn i "köket" med grillen där köttet tillagades. Hur de kunde hålla reda på vilken bit som skulle lagas till vilken nivå var en gåta. Vi beställde "medium" och den var perfekt, likaså servicen. Vi beställde en bit kött att dela på och till den ingick fyra olika tillbehör som vi kunde välja som t ex sallad, coleslaw, bakad potatis eller fries. Givetvis fick vi även bröd. Det här var dessutom första gången på resan som jag blev positivt överraskad när vi fick notan. 

Det här var en riktigt stor man och han hade antagit utmaningen att äta en "72 oz steak", vilket motsvarar ca 2 kg. Om man sätter i sej köttbiten på en timme får man den gratis (hans klocka syns inte i bild). Man måste dock också äta fyra sidorätter som t ex sallad, fries mm. Dessutom måste han acceptera att folk kommer fram och fotograferar samt att hans middag "streamas" live, så de som vill titta on-line kan göra det. 

Han jobbade på bra med kniv och gaffel, men med 15 minuter kvar av tiden gav han upp. Vi frågade en servitör om det är vanligt att någon klarade att äta upp allt och han svarade att det brukar vara ett par personer i veckan. Vad händer om man inte klarar det? Då får man betala för sej och notan är på 72 dollar, alltså är det inte något överpris direkt. Man får också med sej köttet som blev över i en "doggy bag".  Givetvis är detta vansinne och på många sätt motbjudande, men också en upplevelse att få vara med om. Vi är ju trots allt i Texas. Det skulle bli många fina måltider hemma av en sådan köttbit. 

Utanför den stora hallen vi satt i fanns det en lugnare pub-avdelning. Samma meny men en trivsammare del om man hade hunden med sej. Jag pratade lite med detta par och de brukade stanna till här när de var på genomresa, just för att hundarna kunde följa med in. Givetvis hade motellet rum där de fyrbenta familjemedlemmarna också var välkomna.   

Hej så länge, 

Lena