Naturfotografen på irrfärder i storstan

Vi har varit i London över helgen och här har vi precis klivit ombord på Piccadilly Line vid terminal 5 på Heathrow. Det är 30 år sedan jag var i London men just den här linjen tycks inte ha ändrats ett dugg. Eftersom den startar här är det rätt lugnt, efter 10 stopp är det packat med folk...

Vi skulle byta vid Lester Square och så här såg det ut efter att min sambo lyckats gå ombord på tåget precis innan dörrarna stängdes framför näsan på mej. Nu är det ju inte så komplicerat att åka med dessa tåg så jag fick helt enkelt invänta nästa tåg mot High Barnet som skulle komma om två minuter. Min sambo hade för övrigt stigit på ett tåg med fel slutdestination, så han fick gå av och invänta det tåg som jag var på (men hamnade förstås i en annan vagn). 

Är man turist i London finns det ju vissa attraktioner som man måste se t ex den stora klockan, dessutom har det fräschats upp nyligen och glänste fint i solljuset. 

Big Ben, eller Elisabeth Tower som den heter sedan 2012, är en del av Westministerpalatset som är gigantiskt stort och inte går att fånga på bild med mitt enda objektiv på denna resa som var en 24-105 mm. Jag fick satsa mer på detaljerna som t ex lyktstolpar. Fiskar kändes också mer hemtamt som motiv.

Här fanns det olika typer av transportmedel som man kunde hyra in se på men vi valde att gå till fots. Vi gjorde vårt bästa för att täcka in så mycket vi kunde och det blev ett snitt på 17 000 steg/dag ( + ett spinningpass på lördag morgon bara för att det var coolt).

Min familj var samlad för första gången sedan jul. Bara min systerson och hans fru saknas, men de jobbar på som vanligt i Texas. Min syster och hennes man är pensionärer numera och kan resa. 

Det här hjulet var populärt och precis som en sittning i ett populärt gömsle skulle man ha bokat biljetter i väldigt god tid före besöket.  

När man går längs Themsen stöter man på en och annan lokal sevärdhet. 

Om man mot förmodan inte skulle ha en mobiltelefon att ringa till polisen på, fanns det fortfarande ganska gott om dessa röda boxar. De flesta innehöll också vad som såg ut som en fungerande telefon.

Eftersom jag gärna läser brittiska kriminalromaner kunde jag inte låta bli att ta en bild då vi plötsligt passerade New Scotland Yard.

Fågelskådare?  Nej, någon slags krigsmonument. Det fanns flera längs promenaden som påminde oss om de krig som landet deltagit i.

De röda dubbeldeckarna fanns överallt men just den här hade lite annat syfte än bara transporter. Här kunde man slappna av med Peppa Pigs afternoon tea.

Vi åkte förstås också buss, förutom tunnelbana. Bussarna som körde turister var fulla med folk men den "vanliga" röda bussen var det inte alls så högt tryck på. Man har gjort det väldigt lätt att åka kommunalt i London. Man "blippar" ett kreditkort, eller sin telefon om man har valt att använda t ex Apple pay, när man kliver ombord på en buss och då kan man åka en timme. I tunnelbanan blippar man i spärren när man går ner och på samma sätt i spärren när man går upp. Som turist behöver man inte skaffa något extra kort som ska laddas med pengar utan det räcker med ett bankkort. En dags resande hit och dit inklusive en tur från flygplatsen (ca en och en halv timme) kostade oss 120 kronor totalt.

Här har vi hamnat vid Muswell Hill för en promenad. Det är kanske lite utanför de vanligaste turiststråken.

I en butik som sålde färskt kött och annat intressant hittade jag detta skyltfönster. Välhängda köttstycken typ ryggbiff med ben och kappa. Stora detaljer från köttrasdjur.

Utsikt från Muswell Hill mot Londons innerstad. Här fanns det laddningsplatser för el-bilar (till höger). På en del andra ställen fans det uttag direkt på belysningsstolparna.

Här hade man gjort om kapellet till ett Steakhouse.

London bridge är ju ett ställe som man måste passera och där hittade vi dessa bubblor som man kunde boka bord i. "Coronabubblor" som nog kan vara praktiska även när det regnar eller är för kallt att sitta ute. Här var det fin utsikt och antagligen dyrt.

Vi gick förstås upp på bron och jag dristade mej till att fota en vilt främmande person. Här kom man undan med sånt för i stort sett alla hade en telefon eller kamera.

Passade på att fånga en klassisk taxibil när den passerade och gladde mej åt att det går att fixa till en hel del i datorn om man impulsfotograferar utan tanke på var solen är.

Från bron tråcklade vi oss bort några kvarter till och passerade bl a en kanal med stora dyra båtar. 

För en kort stund kände jag mej riktigt hemma längs denna väg.

Innan vi skulle flyga hem på söndagen hamnade vi här. En del av denna byggnad kändes genuint gammal men den var definitiv totalrenoverad och det såg ut att vara en hel del nytt som byggts till. Imponerande blomlådor i alla fall.

Det finns många hundar i London och hit kunde man ta med sin fyrfota vän på Yappy hour om man ville. 

Det var allt från storstan. Nu dröjer det nog till nästa gång.

Lena

Say yes to the dress

Över helgen var vi på en kort visit hos min systerdotter och den här bilden är för att sätta er på kartan. Mannen som räcker upp fingret vinkar inte efter en taxi utan pekar på en stor klockstapel, Big Ben. Vi är alltså väldigt långt från Nordnorge, älgar och örnar. Just här var det dessutom packat med folk och den krypande trafiken körde hela tiden på "fel" sida. 

Titeln på blogginlägget kommer från en amerikansk realityserie där experter i en stor flashig butik i New York hjälper tjejer att välja brudklänning. Ofta deltar ett helt följe uppklädda, välsminkade kvinnor i olika åldrar t ex brudens mor, blivande brudtärnor, syskon, bästa vänner etc. Det är rätt hysteriska program och jag har bara sett brottstycken av detta (i USA), men nog för att förstå konceptet. Med både moster och mamma (på besök från Texas) på plats hade min systerdotter bokat tid i en butik med det senaste av vad London har att erbjuda inom detta område. Rose (ovan) var vår expert som skulle guida genom denna vita djungel av spets, tyll, pärlor och broderier.

Den blivande bruden börjar med titta och välja olika modeller bland utbudet av klänningar. Allt är vitt eller "nästan" vitt. Det här är inte alls så stort som i New York men butiken har två våningar och där finns klänningar av alla olika sorter. Dessa klänningar är bara för provning och storleken kan justeras något med knappnålar. Det gäller förstås att man är en storlek 12 (UK) eller mindre, vilket är ungefär en svensk 38. 

Mamma tittar på prislapparna...

Med ett antal utvalda klänningar på en ställning börjar själva provningen. Rose hjälper till med påklädning och att anpassa plagget för bästa passform genom att applicera knappnålar lite här och där. Om Anna väljer en klänning här kommer den att måttsys efter hennes mått och önskemål. 

Det finns en liten plattform framför en stor förgylld spegel och här börjar själva "showen". 

Går den att dansa i månntro? Hur tajt är den? Vissa klänningar är dessutom betydligt tyngre än man kan föreställa sej. I synnerhet om de har fastsydda pärlor. Vill man bära runt på det en heldag plus en festkväll?

Det ska vara släp och det är också populärt nu att tyget under spetsen inte ska vara vitt utan svagt beige. Men det går förstås att få den i helvitt. Mamma får komma med smakråd.

Den här modellen plockades bort ganska fort. 

Vi som tillhörde följet var väl inte direkt så uppklädda och sminkade som i TV showen men vi hade med oss en flaska bubbel och i butiken hade man påpassligt nog lämpliga glas. Den blivande bruden, som fick göra det mesta av jobbet, fick en kort stunds vila mellan provningarna och lite gott att dricka. 

Här drog vi nog alla lite efter andan...den här var elegant. Till de som funderar över brudgummens eventuella dilemma med denna modell kan jag informera att knapparna i ryggen bara är en dekoration, det är en dragkedja bakom.

Mmmm, klart en favorit...

Mot slutet fäster man en slöja för att få ännu mer känsla (och kanske sälja en klänning). Det är nog fortfarande oklart om det ska vara en slöja eller inte, men prova kan man ju. Följet gav sina sista synpunkter på både engelska och svenska. Nu var det färdigprovat och eftersom bröllopet inte är förrän i juni nästa år finns det tid ännu att fundera. Det blev alltså inget direkt "yes" till någon klänning denna dag.

Anna har förstås godkänt att jag visar dessa bilder och den blivande brudgummen (som är från England) känner inte till detta forum eller svenska Fotosidan. Det finns också en alternativ plan som inte visas i denna blogg.

Full med intryck och tankar gick vi raskt några kvarter från butiken till en pub. Det var här som de tre respektive hade suttit under vår guide genom brudklänningarnas värld. 

Inredningen och belysningen var en skarp kontrast från allt det vita och kändes väldigt mycket som en pub.

Här rådde en avslappnad atmosfär och nu gällde det att snabbt byta samtalsämne, för brudklänningar kan man ju inte diskutera med den blivande brudgummen. 

Hej så länge,

Lena 

H A V S Ö R N II

När man varit på en fotoresa och kommer hem med väldigt många bilder funderar man ju en del på vilka man ska visa och hur. Jag vill gärna att det ska finnas någon slags "story" när det är ett blogginlägg. När jag visade de första örnbilderna kom det några kommentarer om att de skulle vilja se örnarna mer i sin naturliga miljö, så här kommer några exempel. Tunn "story" kanske men ett sätt att selektera bilder. 

Miljön kunde t ex se ut så här och då får man en del suddiga hus i bakgrunden som på första bilden. Vi hade mest mulet väder och molnen låg ibland lågt, men det var ändå väldigt vackra omgivningar runt Flatanger.

Några grå stugor i bakgrunden och tyvärr en klippt vingspets, men för mej är skärpan på fågelns ögon viktigast och i en serie bilder var den här bäst. Bilden är obeskuren bara något upprätad.

Ibland var det bara skog eller berg med växtlighet i bakgrunden och då kunde det se ut så här. Jag har också valt en bild med örnen på lite längre avstånd och den äldre fågelns ljusa partier gör ju att den framträder mot det mörka. Eftersom det för det mesta var murrigt och mulet låg ISO oftast på 1250, för att få en slutartid på 1/1000s eller 1/1250s. 

Samma miljö men efter lyckad fångst. Vattenstänk blir förstås alltid finast mot en mörkare bakgrund. 

Det här är en av mina personliga favoriter och en dykpose som jag inte lyckades fånga särskilt många gånger. Vingpennorna framträder återigen väldigt snyggt och det vita skaftet i varje penna gör det extra effektfullt.

Vi fick inte så många chanser på platser där det var mörkt berg ända ner till vattnet, men vid ett tillfälle såg det ut så här. Helt otroligt så bommade jag fokus på själva nerslaget. Sånt händer förstås, men de som hade nyare kameror med autofokus som låser på fågelns ögon bommade betydligt färre. Helt otroligt hur de kamerorna fungerade, även i extremt dåligt ljus på tobisgrisslor (små svarta fåglar på svart vatten), låste den fokus på fåglarnas ögon när de flög. I det fallet en Nikon Z9, för den som undrar. 

Man blir lätt väldigt kritisk när man sitter och granskar sina egna bilder. Hur fungerar t ex en sån här bakgrund, med en ljus del i ovankant? 

Vid ett tillfälle såg vi dessa två som satt på klipporna. Kanske det mest naturliga, för de kom inte dykande mot en fisk som vi hade kastat ut. Den ena örnen har ändå reagerat på båten och lättade när vi kom närmare. De visste nog vems båt det var.

Det blir ju naturligtvis också många bilder på örnar som närmar sej fisken och nerslaget, precis när det plockar upp sin belöning.

Ibland väldigt nära och vid såna här tillfällen blev det förstås en hel del misslyckade bilder när skärpan låg på fel del av fågeln eller (oftast) alltför mycket avklippt i någon ände. Om man hade en zoom, som t ex 100-400, kunde man ju zooma ut för att garantera att inte vingklippa. Men när man får så många chanser som här kan man också vara lite vågad och satsa på närbilder. 

Sen är det ju frågan om hur nära som är intressant? 

En beskuren bild från samma serie som den ovan. Just denna bild har så pass lite av fågeln med på originalbilden att jag inte ens skulle visa den. Det skulle enbart se konstigt ut.

Precis efter att de plockat fisken kan en havsörn ibland bli väldigt lång. Samtidigt är det en läcker pose tycker jag.

Men man kanske vill se hela örnen samt även fisken och plasket. 

Kanske är detta att betrakta som helt misslyckat, men jag gillar den för det är mycket vingar här och man får precis en liten glimt av ögat.

Nu har det blivit rätt många bilder och jag avrundar med en pose som jag kom att gilla väldigt mycket. Vingpennor och täckfjädrar i perfekt ordning. Mörk bakgrund, ljus bakgrund eller vatten ger onekligen olika upplevelse av dessa pampiga rovfåglar och man får välja vad man gillar bäst.

Jag vet inte om de här bilderna är de absolut bästa jag tog, men det är i alla fall en genomtänkt selektion där jag försökt att inte upprepa mej så mycket. Jag har också Norges äldsta örn i några fina poser och en del annat "smått o gott", så det kanske kommer något mer inlägg i framtiden. Kanske när höstmörkret börjar lägga sej som en lock över fotograferandet och ISO går över 5000. Nu tar jag lite helgledigt för en annan aktivitet.

Hälsningar Lena

Närkontakt av tredje graden

Den kontakt vi hade med de stillsamma mås- och trutfamiljerna i Saltströmmen blev en helt annan upplevelse för mej i Flatanger. Ole Martin har ett troget gäng måsar och trutar som följer båten på varje utfärd och han belönar dem rikligt med hundmat, samt en del annat smått och gott. 

Det satt nästan alltid en fågel på Ole Martin och så har det oftast sett ut då jag sett bilder av honom eller som senast, i ett TV program som Ing-Marie tipsade om.  

De flög över och strax bakom båten hela tiden den var i rörelse och fåglarna var noga med att spana på vad "mannen med hundmaten" hade för sej. De hade hela tiden koll på honom och om det eventuellt var ledigt på hans keps.

När man inte fotade örn kunde man således fota mås eller trut. Man kunde testa allt från lång slutartid till väldigt kort, motljus, närbilder, flygande fågel, stillasittande etc.

Ganska snart hade vi alla också fått uppleva hur det kändes att ha en kompis på huvudet, eller varför inte på kameran eller någon annan stans där de kunde få lite fäste med sina simfötter. 

På en tur satt jag i aktern med Brutus Östling. Han greppade en påse hundmat och frågade om jag ville testa att fota fåglarna med vidvinkel. Han hade ett 12-24 mm med betydligt bättre närgräns än mitt 16-35, men det var ändå värt att prova. Man la en bit hundmat i motljusskyddet och så gällde det bara att ta bilden när fågeln kom ner och tog maten. 

Ibland fungerade det alldeles otroligt bra och om man bara lyckades trycka av en serie bilder i rätt tid kunde det blir riktigt roligt. Ibland rasslade det till framför kameran innan man ens fått fingret på avtryckaren.

Ibland blev det så här när fågeln slog sej ner på helt fel ställe eller så hade man en på huvudet och fyra som försökte komma åt godisbiten framför objektivet. 

Här kommer i alla fall några bilder från min kamera med 16 mm. Den här övningen kräver ordentligt med ljus då man både vill ha korta tider och minst bländare 13. Om det är lite blått på himlen blir det ju också finare kontraster mot de vita fåglarna.

De sprattlade en del för att komma i position. Båten kör ganska fort och det var också en förutsättning för att det här skulle fungera. Annars hann man inte med. 

Rakt in i objektivet blev det ju några gånger och jag var glad att det satt ett filter på. 

Som alltid vid fågelfoto blir det mycket som går bort men det blev också en del roliga bilder och jag skrattade när jag tog en snabbtitt på om jag lyckats fånga någonting. Man vet inte alls vad det blivit när en fågel nästan varit inne i objektivet och vänt.

Här är det uppenbart var närgränsen ligger för mitt 16-35 och Brutus fick ännu fler tokroliga närbilder.

Så här kan det bli om fågeln tagit sin frolic och sedan landat med fötterna antingen på kameran/min hand eller på motljusskyddet. Jag vet faktiskt inte riktig hur den sitter. De har inte mycket till klor (tack och lov) och de mjuka simfötterna lämpar sej inte för att klänga sej fast på alltför ojämna underlag.

Det här var i alla fall väldigt roligt och ett udda avbrott från de pampiga örnarna som vi förstås också hade många fina möte med på denna tur. 

Här är det lite nära men den ser ju så härligt galen ut. Den plockade också åt sej sin belöning.

Alla fick också bilder på sej själva med en stor fågel på huvudet. Den här tog Petra Karlsson. 

Hälsningar Lena

Mindre spektakulära fåglar, men roliga ändå

Förutom örnar såg vi förstås en del mindre spektakulära fåglar, men som ändå beredde oss ett stort nöje. Vid dykcentret i Saltströmmen bodde ett par havstrutar på den gamla bryggan. Havstruten är den största måsfågeln som häckar i Europa och jag ska visa senare hur stora de är när de flyger bredvid en havsörn.

Men först blir det lite mer om hemmalivet för dessa fåglar. Det här var ett stiligt par som noga vaktade över sin brygga. Havstruten lever i monogama förhållanden så vitt man vet och de är mer enstöringar än andra måsar och trutar.

De hade två ganska små ungar som tiggde mat när föräldrarna var nära. 

Mat levererades med jämna mellanrum och däremellan satt oftast en av de vuxna fåglarna på vakt på en stolpe med utsikt över hela bryggan, samt vad som pågick vid dykcentret. När dykflaggan (som satt uppe när någon dök på "husrevet") skulle sättas upp eller tas ner fick de prata snällt med trutarna och gå ut försiktigt till stolpen. Den satt lite för nära tyckte fåglarna. 

De små hade ju en bit kvar innan de skulle kunna flyga och en morgon hade det hänt en olycka. När Fredric och Borghild kom till jobbet på morgonen satt en av de vuxna trutarna på en helt annan plats än normalt, en grind på kajen, och förde ett oherrans väsen. När de tittade ner vid kajkanten satt en dyngtblöt unge och pep på en sten under bryggan. Den hade uppenbarligen trillat över kanten. De lyckades plocka upp ungen i en handduk och placerade den en bit ut på bryggan, där föräldrarna snabbt skyndade fram för att se om sin telning.

Slutet gott denna gång och sista gången vi såg dem var allt frid och fröjd igen. 

Ejderns ungar var rätt stora och övade dykning varje dag, utanför dykcentret förstås. 

De fåglar som vi hade mest "umgänge" med var dock fiskmåsparet som mutat in vår stuga (och de två bredvid) på campingen som deras extrarestauranger, förutom fiskecampen där jag tror att de hämtade de flesta av sina måltider. Här steker Fredrik vitkål som blandat med grönmögelost och valnötter blir ett supergott tillbehör till t ex grillad lax. Måsarna var inte imponerade av den gröna kosten.

Ofta när vi slog oss ner utanför stugan så var de där och kollade om vi hade något gott. Vi gav dem inte mat men ibland så tappades det små bitar när vi satt ute och åt eller fikade. Vi lagade också all mat ute på altanen för det fanns ingen fläkt inne i stugan och man kunde lätt lyfta ut elplattorna. Dessutom hade vi ju gasgrillen ute. 

Måsfamiljen blev en del av vår vistelse på campingen då vi oftast satt ute mellan dyken och även om vi inte åt något så var de ofta i närheten. 

Ungarna försökte skaffa egen mat men det gick väl sisådär. Att fånga en flygande insekt gick inte så bra, även om det ser ut som att snålvattnet rann till då den flög förbi. 

När föräldrarna var ute på födosök var ungarna ganska ofta på en liten kulle bakom vår stuga, där de också brukade sova. De hade precis börjat testa det där med vingar och vad man möjligen kunde ha dem till.

Än så länge hände det inte så mycket när de flaxade men det tog nog inte så lång tid efter vi lämnat Saltströmmen innan de kom på hur man gör för att lätta från marken.

Det var förstås jobbigt att flygträna samt gå runt och pipa en massa. Då tog de en kort tupplur tillsammans. Här låg de oftast på kvällarna när vi gick och la oss. Då kunde vi kolla in dem från fönstret där vi sov. Solen strålade dygnet runt så det var inte så mycket skillnad på dag och natt.

Vi pratade en del med måsarna. Det blev liksom bara så då vi satt ute...Vi upptäckte snart att det gjorde även paret som bodde i stugan bredvid vår. Det var alltså inte bara vi som var lite udda...

De blev ju förstås en del bilder på våra duniga små kompisar.

Om allt har gått bra så flyger de med sina föräldrar nu.

Hälsningar Lena