Vad gör dom egentligen?

Smålommen som kom flygande över mitt huvud i förra inlägget landade i änden av pölen där jag stod och kacklade högljutt med den fågel som låg där och väntade. Alltså ett par kan man anta. Den låg inte många minuter förrän den gjorde en snabb rusch över vattnet mot mej. Men den lyfte aldrig helt utan släpade lite nonchalant ena foten i vattnet så det stänkte.

Mera skvätt...

...sedan kom den snyggt glidande på buken med vattnet skummande efter sej. En fejkstart som bara blev skvättig landning. Vad skulle det vara bra för?

Den tittade sej omkring och nu var den väldigt nära. Här var ljuset helt fantastiskt för en kvart sedan, men nu var all sådan magi borta. Men fåglarna betedde sej intressant så jag stannade och tog några bilder.

Den började doppa huvudet i vattnet, men det såg inte ut som att den spanade efter något och ganska snart kom den andra fågeln simmande i bakgrunden. Den doppade också huvudet flera gånger.

Plötsligt dyker den andra fågeln och skvätter väldigt mycket vatten när den gör det. 

Det fungerade som en slags signal och nu blev det full fart. Nya ruscher på ytan...

...och de stänker vatten så mycket de bara kan. Full fart och sedan en hastig vändning med vingarna i vattnet, då stänker det. 

Sedan möts de i parsimning och nu funderar man ju om det är någon slags kärleksdans de håller på med. Kanske de vill knyta banden extra starka innan flytten?  

De två spelar upp en fantastisk show, men jag noterar också att en tredje fågel närmar sej från höger.

Vill den vara med och simma, eller?

Den är i alla fall inte välkommen...

...utan blir bryskt bortkörd.

Så lägger sej lugnet igen och de båda fåglarna kan lägga sina fjädrar till rätta och slappna av en stund. 

Jag går en sväng på mossen och hittar ett annat par smålommar i en angränsande pöl. Ganska snart får jag se en rusch som inte blir en flygtur utan slutar i en buklandning. 

Snart börjar de doppa huvudena under vatten och nu väntar jag med spänning på vad de ska göra. Det är inga andra fåglar i den här pölen.

De visar upp en elegant pardans som ser väldigt mycket ut som något de skulle utföra i parningstid och inte så här års.

Efter en del sökande i litteratur och på nätet har jag förstått att det är ett revirförsvar som jag har fått se och att det ofta har feltolkats som parningsspel. Det beskrivs som att de simmar gemensamt i en uppåtlyft ställning kallad "plesiosaur race" och gör långa rusningar. Beteendet utförs under hela häckningstiden, mot inkräktare, men kan också utlösas när den ena maken återkommer från en provianteringsutflykt, och inte genast identifieras.

De avslutar dansen med stor värdighet.

Båda fåglarna lämnar sedan pölen på sitt vanliga sätt.

Denna gång är det inte uppvisning utan de lämnar pölen, den ena efter den andra och flyger ut över mossen. Det vackra ljuset är borta och jag går mot bilen. Det var allt från årets tur till Knuthöjdsmosse.

Hälsningar Lena

Guldläge i gryningen

Efter en kort natt i bagageutrymmet på bilen kröp jag ut vid fyra-tiden på morgonen. Det var vindstilla och jag såg dimman mellan träden. Jag packade med mej min enkla frukost i kameraväskan och gick ut på mossen. Det var magiskt.

Det var nästan en timme kvar till soluppgången och fortfarande ganska mörkt. 

Solen är på gång men det låg också en del moln vid horisonten. Det kunde bli både bra och dåligt.

Jag vandrade längs spången och försökte se lite andra motiv än de jag brukar fokusera på, det var ju inte första gången jag gick på denna plats.  

Här hörde jag smålommens karaktäristiska läten och ökade på steget något. En liten bit längre bort finns en avstickare från spången med en rektangulär plattform där man kan stå. Den pölen är också tillräckligt lång för att smålommen ska kunna starta i den. Där brukar de hålla till. 

Jag hade inte stått många minuter förrän den kom farande helt tyst och landade mitt framför mej. Det var fortfarande för mörkt för att fota flygande fågel men jag tog några bilder när den plöjde fram på vattenytan. Solen har börjat gå upp men den är fortfarande bakom molnen och en ridå av träd. 

Jag visste att det fanns en lom till någonstans i den mörka dimman i änden av denna pöl och den här simmade raskt iväg för att leta efter sin partner.

I den dunkla dimman såg jag dem utföra en underlig dans och de pratade hela tiden ganska högt med varandra. Det här måste ju vara ett par, som de beter sej. Kanske vill de knyta extra starka band innan flytten, eller varför simmar de så här?

Efter simturen sträckte båda på sej och så gav sej den ena iväg. Mitt framför mej. Fortfarande väldigt mörkt... 

...men den sprang ut i ljuset från solen som nu nästan trängt igenom molnen.... 

...lättade och försvann bort.

Kort därefter tittade gryningens första solstrålar fram. 

Inte illa för att vara en måndagsmorgon och en hastig inlagd semesterdag. Jag insåg att denna helg var nog sista chansen för mej att åka till mossen denna säsong, alltså måste det bli nu.

Guldet spred sej över vattnet när solen gick upp och det simmade ju fortfarande en smålom där någonstans.

Nu hade jag ett guldläge på att få en fågel, eller kanske två, i det fina ljuset med lite lagom skvätt som grädde på moset.

Men lommen bara låg där i skuggan och lyckades inte ens flyta genom någon av ljusstrimmorna. 

Jag väntade tålmodigt och märkte samtidigt att det kom en kompakt molnmassa på himlen bakom mej. Inga dramatiska åskmoln men tillräckligt för att solens strålar inte skulle få briljera länge till.

Lommen flaxade till och lyssnade spänt på ljuden från en annan fågel...

Den kom farande över mitt huvud och jag tog några snabba bilder som jag insåg skulle vara överexponerade i samma ögonblick som jag tryckte av. Sedan gick solen i moln.

Hej så länge,

Lena

Ekorrar, vilka showartister!

Nu kommer det mer bilder från Flatanger, men inte örnar. Ole Martin har ett skogsgömsle där man kan sitta en stund på mitt på dagen, mellan båtturerna. Vi turades om att sitta där och fick ca två timmar per tillfälle. Det finns en fin vattenspegel framför och här håller Ole Martin på och fixar till kanterna samt laddar med godsaker till både småfåglar och ekorrar. Det var ekorrarna som visade sej bli det största nöjet här. 

Ekorrarna sitter och väntar på att Ole Martin ska gå och det tar inte många minuter innan den första är framme för att kolla vad det finns för gott att hämta. Tyvärr började det också regna och ISO drog snabbt iväg till 2500.

Ekorrar är snabba djur och det blev en utmaning att fånga dem i rörelse. Den här bilden är inte riktigt skarp men det är den första då jag lyckades fånga korren i luften. Det skulle ta mycket tålamod innan jag fick till en ny bild på hoppande ekorre och hela djuret var med på bilden. Oftast var det bara en svans och två bakfötter. 

Regnet skvalade ner och några fina speglingar var inte att tänka på, men ekorrarna brydde sej inte ett dugg och bara att titta på dem var ibland så roligt att vi fnissade högt i gömslet. 

Men så slutade det regna och det lättade t o m upp lite. Där satt den näpnaste ekorren med nosen i vattenytan.

Här har den upptäckt att det ligger en hasselnöt och flyter en bit ut i vattnet.

Nöten flyter längre ut på vattnet och nu vet den inte hur den ska göra.

Bada kanske.....men nej, det finns en gräns för hur långt ut de går i vattnet.

Det gäller att hitta en ny nöt och den behöver inte leta länge, det finns mängder med nötter utspridda på olika ställen.

Lyckan är gjord när de fiskat upp en hel hasselnöt ur dammen. Det låg nötter på betydligt lättare ställen men de skulle ändå sträcka sej ut i vattnet för att fiska upp de som låg där. Lägg märke till att den har små vattendroppar i morrhåren.

Det var också mycket "hopp och lek" eller vad de nu sysslade med. Minst fem ekorrar underhöll oss nästan oavbrutet i två timmar.

Lämplig slutartid för sprallig ekorre var minst 1/1000 s eller ännu hellre 1/1250 s. 

Det var även en del småfåglar vid gömslet och en domherre fick vara med på bild. I övrigt var det talgoxe, talltita, grönfink, grönsiska, bofink, en skata och en tufsig nötskrika.

Men det var ekorrarna som stod för den stora underhållningen...

...och som gjorde att vi åkte ut till gömslet igen dagen efter för en andra sittning. Då sken solen och det blev många charmiga små solskenshistorier. De ska jag ta fram när höstmörkret sänker sej och vi går in i "ISO 5000 perioden".

Hälsningar Lena

Några udda bilder från sommarens resa

Det har varit uppe förut här bland bloggarna att ibland blir det bilder "över" som inte har passat in i något inlägg, fast man kanske hade ambitionen att visa dem. De här ungdomarna som grillade vid Saltströmmen är en bild som jag gillade direkt när jag tog den, men det har hittills inte kommit med i någon blogg.

En husbil för oss kanske? Vi fick aldrig veta om det var en dykare eller ej som körde den. 

Hur vet man att det bor finska dykare på campingen? Jo, de har förstås med sej ett eget bastutält.

Här var det ett par som var ute på en lång smekmånadsresa. Bilen var mycket välutrustad.

Även om man bor i husbil kan man ha en liten odling...

Gräs på taket ser man ju på en del hus i Norge. Här hade det blivit en hel sommaräng. Damen som bodde här hade behövt en get eller två några dagar.

De här två renarna tänkte först ta bussen till Bodö, men de kom på andra tankar och fortsatte längs vägen istället.

Norsk humor.

Den här färgkartan kanske även kan fungera när man diskuterar svartvita foton. Fotat på en anslagstavla i Mosjoen.

På samma anslagstavla satt ett meny från en lokal restaurang och det här var den dyraste rätten.

En god vän till Ole Martin hade en särdeles idog spillkråka som ofta besökte gården. Alla väggar vi kunde se såg ut så här.

Ha en trevlig lördag allihopa.

Hälsningar Lena

Från en stor till en liten stad, med en väldigt lång trappa...

Från storstaden London till den betydligt mindre staden Mosjøen i Norge. Den ligger ganska precis mitt mellan Saltströmmen och Flatanger. Ett lämpligt stopp längs vägen för oss under vår resa i Norge. Vi bodde i en stuga (typ lekstuga med ett kylskåp) på campingen och gav oss ut för att upptäcka staden till fots, det bästa sättet. Vädret var inte toppen, nordnorsk sommar.

Sjøgata i Mosjøen har Nordnorges längsta rad av trähus och bryggor från 1700 - 1800-talet och det är stadens stolthet. De flesta av husen är omsorgsfullt renoverade och man kan läsa om detta på ett museum som visar hur det såg ut innan med både modeller och fotografier.

Vi vandrade gatan fram, tittade in på ett galleri och gick ut på bryggorna. 

Mosjøen ligger vid "laxfloden" Vefsna som lockat många fiskare tidigare men laxen drabbades av en sjukdom i mitten av 70-talet och det är inte förrän nu man har fått bukt på den och laxbeståndet har återhämta sej så pass att man åter kan fiska här. På bilden ser man också Øyfjellet som man kan bestiga via en trappa som skymtar i den grusiga delen på mitten, mer om den senare. De gula bollarna markera en zip-line som man kan komma ner snabbare med än via samma trappa som man gick upp.

Inne bland husen var det fint med blommor och annat. Här har man pyntat med en cykel. 

Det här galleriet hade också använt en cykel. Julbelysning ser den också ut att ha. 

Mellan två hus ligger ett par träbåtar.

Jag fastnade för den vackert målade träbåten och ett par hus längre bort kom vi till museet där jag kunde läsa att detta var en "elvebåt". En typ av båt byggd av en gammal lokal båtbyggare för att användas på älven som var det bästa sättet att transportera sej och varor under vår, sommar och höst. På vissa ställen drog man båtarna i strömmen.  

Molnen låg lågt över bergen och man kan se lite snö på toppen. Det var ändå OK så länge det inte öste ner regn och vi traskade vidare.

Vid slutet av huvudgatan hittade vi den gamla fina macken.

Här stötte vi också på en del måsungar. De är mycket väl kamouflerade även bland sten och betong.

Mot slutet av dagen körde vi till foten av fjället och här startade Helgelandstrappan. Det är Norges längsta trappa i natursten med 3000 trappsteg och en längd på 3,2 km. Den är inte riktigt klar för det ska byggas till 1000 trappsteg för att den ska slå världsrekordet. En investering för fysisk och psykisk hälsa står det i en folder jag hittade på campingen och absolut en fysisk utmaning.

Vi började gå upp och en del av trappstegen var rejält höga. Om man tittar på en karta med höjdkurvor inser man att det är den första halvan av trappan som är brantast. Nu började det också regna...

Det var inte särskilt trångt i trappan där vi knatade på. Fast det var full på campingen så turister fanns det i stan. Likaså var det fullt på restaurangen där vi påpassligt nog hade bokat bord till kvällen. Vi trampade på några steg till och dagsnoteringen låg här på över 17 000. Den totala stigningen är 820 m och vi har knappt gjort en tredjedel. Vi hade alltså minst 2000 blöta trappsteg kvar och även om inget steg var exakt likt de andra så kändes det ändå inte som att vi måste kliva på alla. 

Så här såg utsikten ut från ca 250 m och sedan vände vi och gick ner, vilket medförde att en annan uppsättning muskler började protestera. Det här skulle nog kännas dagen efter... 

För ett antal hundra norska kronor hade man kunnat komma ner fortare men vi hade inte köpt några biljetter innan. Det kändes inte så lockande i regnet och vi är nog mer förtjusta i stillsamma naturupplevelser. Nästa dag åkte vi vidare mot Flatanger.

Hälsningar Lena