Sveriges nordligaste bokskog

För några dagar sedan besökte jag Sveriges nordligaste bokskog, Fånöö, utanför Enköping. Välkommen in i det gröna för en titt.

Skogen är inte naturlig utan planterades i slutet av 1800-talet av herrgårdens ägare. Plantorna hämtades från Skåne. I dag föryngrar den sig och betecknas därför mer som skog än park. Den hör till en gård och det går nog djur på vänster sida ibland. Det slog mej att det här kanske också betraktas som "tillrättalagd naturfotografi". Planterade träd kan väl inte vara naturligt eller?

Det var i alla fall grönt, lummigt och väldigt mysigt samt parkeringsförbud längs vägen i hela skogen. Jag parkerade ändå men vågade inte gå så långt från bilen. Det växte mer än bok i skogen men det var vackert ändå. Det som förvånade mej var att träden ännu inte börjat skifta i höstfärger annat än möjligen på toppen.

Här kan man ana lite gult mot himlen, men annars var det väldigt grönt och inte alls vad jag hade förväntat mej. Jag tog bilen och körde genom skogen, det var bara några hundra meter. Jag fortsatte en bit längs den smala grusvägen för jag ville att solen skulle går ner lite till innan jag vände, talboken fick gå ett kapitel. 

Jag körde tillbaka till skogen och parkerade på samma ställe (fast mot körriktningen, det var ju redan fel bara att stå där). Nu var skogen helt magisk. Planterad eller ej, man får ta vad som finns om man bor i Uppsalatrakten. 

Jag förlorade mej en stund i grönskan och hade gärna gått ut bland träden. Men jag ville inte utmana ödet. Det kan ju hända att jag vill återkomma hit igen och parkera utan att se skylten. Synd att bli känd redan vid första besöket. 

Hälsningar Lena

Hösten är här

Nu är det höst och då tar man upp potatis. Vi satte ett kilo sättpotatis, ca 10 knölar, och plockade upp ca 15 kilo. Det blir ganska många kok till två personer under hösten. Odling i liten skala ger mer avkastning än man kanske tror.

Fredrik passar på att sätta vitlök då vi gräver om i odlingslådorna.

Vi tömmer växthuset och i år är det en stor skörd av mild chili/paprika att ta hand om samt en mängd aubergine som mognat på tre plantor utanför växthuset.

De gröna paprikaliknande frukterna är poblano. De går utmärkt att äta/laga till då de är gröna och vi väljer att rosta dem sotsvarta för att användas till en poblanochilisås enligt ett recept som jag fått av min syster i Texas. Man bränner ytan på frukterna och skrapar sedan bort det brända skalet och använder därefter de strimlade frukterna i en ostsås. 

Vårt stora chiliträd "Jamaica Bell" är fullt med frukter och jag plockar en stor bunke full som grannen tacksamt tar emot. Trädet ska ansas ner till ett format som gör att det kan stå i köket. Några frukter får sitta kvar.

Vi brukar också övervintra en mild gul habanero vars frukter passar utmärkt att göra chilimarmelad på. Till vänster den frodiga plantan som ansas ner till den lite tunnare versionen till höger som får flytta in i vardagsrummet. Det här gjorde vi förra helgen och växthuset tvättades grundligt på insidan och utsidan. Det har sedan fått torka under veckan då vi jobbat.

Frukterna från den gula habaneron har mognat i köket under veckan och lördag morgon hade jag en stor skål gula chili att koka marmelad på. Jag blandar i några Jamaica Bell med kärnor och allt för att få lite sting på marmeladen.

Med morgonens marmeladkok säkrade jag också några julklappar. Den gula chilimarmeladen har en liten men trogen kundkrets. I bakgrunden en sortering av våra sista tomater  efter färg. De rödaste ska ätas först förstås. 

Under dagen inredde jag vårt växthus för den kalla årstiden, då vi försöker använda glasrummet så länge det går.  Trasmattor på golvet och gardiner dämpar ekot, hindrar småfåglarna från att flyga på glasrutorna och ger lite fin stämning med enklare belysning. 

På lördagar kör vi fortfarande "zoom" cocktail med min systerdotter + fästman i London och syster + svåger i Texas. Det blir inte alla lördagar och nu var det nog en månad sedan vi pratades vid och alla har varit ute och rest på något sätt. Vi hade så mycket att avhandla att vi fick boka ett samtal till med systern på söndag.

Vi åt lördagmiddag ute i växthuset. Med gasolvärmaren på var det riktigt mysigt.

Eftersom det var strålande väder ville jag ut i skogen och leta efter svamp. När alla pelargoner flyttat in, krukorna tvättats, blomlökar planterats och allt annat pyssel man ska göra i trädgården var klart, skyndade jag mej iväg några timmar på söndagen. Inspirerad av Stefan satte jag min vidaste vidvinkel (Tokina 10-17 mm fisheye) på kameran för att fota "close up wide angle". Närgränsen är 14 cm och jag experimenterade med trattkantareller. 

Precis när jag stoppat ner kameran och böjde mej fram för att plocka dessa fina trattkantareller dök den här maffiga spindeln upp. Fram men kameran igen. Den var förvånansvärt stor. 

Jag hade även 100 mm makro i väskan och tog några närbilder på den läckra spindeln.

Om någon hade sett mej när jag tog den här bilden hade de nog funderat. Jag ville ju inte lägga mej ner i det blöta riset men jag måste ju ner till spindelns nivå, dvs trattkantarellhöjd, för att få en närbild med alla ögonen synliga. Förvånansvärt nog satt den kvar på svampen så länge jag höll på och fotade. Den fick naturligtvis behålla sin svamp. Det fanns gott om andra trattkantareller i skogen, hösten är ju här nu. 

Hälsningar Lena

En stilla dag i hagen I

Varje dag på väg till eller från jobbet passerar jag ett antal olika hagar med djur. I en finns det ston med föl och på morgonen kan det se ut så här. Dessa bilder är dock tagna en lördagmorgon så det är inte så tidigt. De fölen verkar ändå lite morgontrötta. 

Om ni funderar varför den är så fläckig i pälsen beror det på att den tappar sin första fölpäls. Här kliar den sej lite.

Ingen brådska att stiga upp.

Istället rullar den sej njutningfullt i det fuktiga gräset. 

Ett lagom ansträngande morgonbestyr.

Det är två ston med föl och alla tar det väldigt lugnt. När fölen kommit på benen och fått sej en slurk mjölk vilar hästarna stående. Stoet verkar slicka sej om munnen...

...sedan kommer en stor gäspning. Det är verkligen lugnt denna dag.

Hon gäspar igen och jag kan inte låta bli att ta en serie bilder, titta även på ögonen... 

....stoooor gäsp. Visst känner ni för att gäspa,....snart....

Hälsningar Lena

Marulk - en lurig filur

Under ett dyk vid Tustna hittar vi en liten marulk. Den ligger fint kamouflerad på den ljusa sand- och snäckskalsbotten. Jag såg den inte förrän Fredrik riktade sin lampa rakt på den. Belyst med blixtljus framträder den bättre än den gör i enbart lampsken. De här fiskarna är riktigt svåra att få syn på.

Jag sjunker ner mot botten för att komma i rätt nivå bredvid marulken men jag ser att den rör lite på sej. Det här är en ganska liten marulk, ca 25-30 cm, och då är de nog fortfarande rätt försiktiga. En stor marulk bryr sej inte om vare sej dykare, kameror eller blixtar och man kan fota ett öga på dem med makro utan att de rör sej ur fläcken. 

Den här tycker att jag är för nära och flyttar sej en bit, men inte särskilt långt, så särskilt hotfull var jag nog inte.

Den kommer faktiskt tillbaka mot mej och visar upp sej mycket fint väldigt nära kameran. Vi är på ca 15 m djup, vattnet är klart och har den där speciella gröna nyansen som man förknippar med kalla hav. 

Marulken väljer att simma bort från mej över taren och jag fortsätter vidare.

Dagen därpå och i slutet av ett dyk har vi kommit upp på ca 5m. Där stannar man alltid och gör ett sk säkerhetsstopp i tre minuter, för att vädra ut kväve. Det är inte alls så klar sikt som på djupare vatten, men det finns fullt med småfisk och jag tar ett par bilder för jag har inget annat för mej. Jag antar att ni inte ser marulken? Det gjorde inte jag heller då jag tog den här bilden. 

Här hade jag fått syn på den. Ögat är mitt i bilden men bara delar av fisken är synlig. Den här är mindre är den vi mötte dagen innan och jag antar att den ligger här och lurar på småfiskarna med sitt "metspö" på huvudet.

Jag smyger runt en del av växtligheten och tar mej närmare. Jag ser att den anar visst oråd för den har lättat lite från botten. 

Jag ligger lite vid sidan om fisken (det är tareblad i vägen) och har placerat kameran med den välvda porten mitt framför marulken. Den borde nu se sej själv i porten. Den ligger i alla fall kvar och jag får ta ett antal bilder. Jag kan inte titta i sökaren med den position jag har utan förlitar mej på att fokuspunkten är någorlunda rätt placerad på fisken. Den är ju dessutom inte så stor. Det blir några bilder med acceptabel fokus på fiskens ögon och främre del av ansiktet.

Den tröttnar på mej eller på sin spegelbild och simmar några meter åt sidan. Jag tar en bild när den ger sej iväg och sedan avbryter vi dyket. Dykdatorn visar 60 minuter och då har vi sagt att vi ska vara på ytan. Fredrik har skickat upp den röda bojen som markerar vår position, så de vet att vi är nära och på väg upp. 

När vi bryter ytan småregnar det. Men det blåser inte och det är inte ytströmt, vi har haft en fint dyk med en perfekt avslutning. Det är bara att klättra ombord och invänta övriga dykare. 

Hälsningar Lena

Annorlunda mat från havet

När vi är på Tustna är det mat från havet som gäller. Här plockar kocken pilgrimsmusslor tillsammans med ett par andra dykare. 

Här kommer Annu med en mussla. Om säcken blir full blir den tung och otymplig. Då fäster de en lyftsäck i den och pytsar in lite luft i säcken så den stiger till ytan. Lyftsäcken flyter upp som en gul ballong och båtföraren kan plocka ombord lasten.

När man hoppar i och dyker kan man ta med sej ett ljuster och en fångstkasse om man vill. "Guns and ammo" är sådana vapen. I Norge får man fiska med ljuster, kniv och harpun när man dyker. Det är inte tillåtet i Sverige. På denna bild står också en harpun och det var vår gästkock som hade den med sej. Han var dessutom mycket duktig på att använda den. 

Olika sorters plattfiskar kan man ta ganska lätt men de måste vara stora för att ge något att äta. Vi är oftast 12-14 personer som ska ha kvällsmat. 

En stor långa är inte heller så tokigt. Den här höll inte måttet och fick simma vidare. Vår kock höll sej ffa till sej och det är en konst att ta dessa med harpun. Han behärskade tekniken men jag var aldrig nära honom då han jagade och kan inte visa detta på bild.

Fisk och pilgrimsmusslor brukar vi äta på Tustna, men vem trodde att de här gröna strimlorna i en grop på klippan gick att äta. Det gröna heter rörhinna och är en typ av tång. Gästkock Johan och hans fru Katarina har specialiserat sej på att plocka och tillreda tång. De har också ett familjeföretag som säljer olika sorters tång. 

De större runda snäckorna på denna bild är skålsnäckor. De sitter på klipphällar och är ätliga enligt Johan och Katarina. 

Katarina samlar skålsnäckor på lunchen en dag då solen inte sken så fint på oss (men det var uppehåll). Det är lättare att plocka skålsnäckor med en tunnare kniv, typ en skalkniv, men hon fick ihop så det räckte till en provsmakning samma kväll.

Så här ser skålsnäckan ut när den släppt från klippan. Det är många olika sorters tång som går bra att äta men det var för sent på säsongen för att skörda flera arter.

Så här såg det ut på rensbordet efter en dykdag. Pilgrimsmusslorna är öppnade och ska plockas rena. I bakgrunden ligger två av de fyra sejar som blev dagens fångst.

Gästkocken filear fiskarna med van hand. Till vardags jobbar han som kock på Pater Noster, en gammal fyr i Bohuslän som numera är om- och utbygg till en lyxig hotell/konferensanläggning med havsutsikt åt alla håll.    

Utsikten är fin vid rensbordet och det regnar inte. Ibland händer det att den som rensar fisken eller musslorna får stå här ute i torrdräkten och rensa i ösregn. Köket är som en liten skrubb och där går det inte att rensa något. 

Jag tror att detta kallas sammet horn eller kodium. Det är också tång. De sköljde bara av den och tog med den in till middagsbordet. Skalen från musslorna är ju fina att servera i och det finns skal i överflöd. De går tillbaka till havet efter att vi ätit på dem.

Skålsnäckorna hamnade på en plåt och gratinerades några minuter med vitlökssmör. Det blev ett gott snacks att plocka i sej före maten.

Till vänster sashimi på pilgrimsmussla med ingefära och friterad rörhinna, serverades med soja och wasabi. Det gröna nystanet är alltså friterad tång och den var både god och vacker. Till höger tre gratinerade skålsnäckor. Allt smakade fantastiskt gott. 

En annan kväll såg förrätten ut så här och det är pilgrimsmussla igen med wasabi, ingefära och den gröna tången kodium. Till middag åt vi nystekta sejfiléer med smörstekt grönkål (vi hade med en stor kasse från vår odling) och en mycket smakrik bulgur (kockens hemligheter, men det kanske var lite tång i den också). 

En kväll avrundades med en liten men mycket speciell GT gjord på "sjögräsgin". Efter varje middag spelade vi tärning om vem som skulle diska (det finns ingen diskmaskin). Jag klarade mej varje gång denna vecka. 

Hälsningar Lena