Upprepning och Fotosidans fotocup

Jag har bestämt mej för att delta i Fotosidans fotocup och den gångna veckan var temat "upprepning". Jag har hittills deltagit med bilder från arkivet, för det finns inga krav på att bilderna ska vara nytagna (men förstås en diskussion om detta). Denna gång hade jag dock en idé som jag ville genomföra, nämligen att fota en reflektion i vattendroppar. Förra helgen riggade jag sålunda för en fotosession på skrivbordet. Mitt första försök med en citron blev inte alls som jag hade tänkt. Vattendropparna var för dåliga och det var svårt att ställa skärpan på motivet.  

För att få till perfekta droppar måste man behandla glasskivan med något som gör att droppar håller ihop. Jag provade först ett rengöringsmedel som min sambo har använt på våra bilar. Det dög inte. Då provade jag ett spray som jag köpt för att använda på skor i mjukt skinn eller mocka. Det fungerade perfekt. Jag sprayade glaset och torkade med papper. När jag applicerade dropparna med en pipett blev de perfekta. Jag tog en blomma från trädgården och fick denna bild.

Nu hade jag ett glas med perfekta droppar och testade då några olika motiv. Det här är skalet från en sjöborre som har ett väldigt fint mönster. Jag gillade dock inte hålet på toppen som ser ut som en stor svart mun. 

Jag vände skalet på högkant, vilket krävde en liten skål för att hålla det på plats. Det blev en fin effekt av ränderna tycker jag. Ljuset som reflekteras i varje kopia är en skrivbordslampa och den ville jag bli av med om jag kunde. 

Jag testade mej fram med skrivbordslampan och en handhållen dyklampa (800 lumen) från andra hållet. Dessutom blev det en tur till blomsteraffären i Knivsta för inköp av en gerbera, som fick bli mitt huvudmotiv. Den här bilden blev mitt bidrag till fotocupen. Den fick åtta röster och en 14:e plats, vilket är min bästa placering hittills. 

Hälsningar Lena

Kylig morgontur

Nu går solen upp så sent att jag får skynda mej om jag ska hinna fota innan jag åker till jobbet. En morgon i veckan såg det riktigt lovande ut och eftersom jag inte hade något bokat klockan åtta stannade jag till vid badplatsen i Knivsta en kort stund. Det var minusgrader och det låg dimma över Valloxen. 

Det var kallt om händerna för jag hade förstås inte med mej några vantar. Jag har inte riktigt accepterat att det kan bli så kallt ännu. Detta var första morgonen med motorvärmaren och kupefläkten  på. Tur var det, för bilen var täckt med is.

Solen gick upp ca 07:40 men det är skog vid badplatsen så det tog lite längre innan den kommit över trädtopparna. Trots att många är på väg till jobbet vid denna tid var det tyst och stilla vid badplatsen. Inga "kallbadare" syntes till.

Här är solen precis på väg upp över trädtopparna.

Löven förvandlades till guld. Tyvärr guppade inte ens en gräsand på den blanka vattenytan.

En kort magiskt stund sedan var det bara att åka till jobbet. 

Hälsningar Lena

Fågelskådning med återbruk i sikte

Både måndag och tisdag har jag sett en stor flock sidensvansar från mitt fönster på jobbet, utan minsta möjlighet att gå ut. Idag hastade jag ut på lunchen för jag hade också ett ärende på biblioteket. Sidensvansarna såg jag förstås inte skymten av men i Ullbo trädgårdslund hittade jag två hägrar i vassen vid den lilla vattenpölen. Hägrar gjorda av metall från uttjänta spisar, frysar och oljefat.

Jag smög vidare i lunden och mötte då en hel flock med vackra hönor och en ståtlig tupp. Hönsflocken är gjord av samma typ av skrot som hägrarna av en metallkonstnär i Zimbabwe som heter Godknows Muringayi. Jag gick vidare mellan några gigantiska rhododendron...

Jag skymtade de stora vita fåglarna med röda näbbar mellan buskarna. Jag fick smyga fram för att fånga storkfamiljen på bild. Årets storkar för min del. 

När jag smög mellan buskar och träd snubblade jag nästan över denna kobra som hotfullt sträckte på sej och blottade huggtänderna. Det fanns mer än bara fåglar i lunden. 

Fasanerna är gjorda av galvaniserad metall och gamla oljefat av konstnären Mishake Sechiwa. Metallkonsten växte långsamt fram under 1990-talet i Zimbabwe och sysselsätter nu mer än 500 konstnärer spridda över hela landet. Inspirationen fick de i Zimbabwes nationalparker och råvarorna plockade de längs gatorna.

Två gamar har också gjort sej hemmastadda på Ultuna. Metallen kommer numera från skrotupplag och konstnärerna vill bidra till en bättre miljö genom att främja en kultur av återbruk och minska landets avfallsproblem.

Min favorit blir denna fiskgjuse som precis har landat i det lutande gamla pilträdet som växer ut över vattnet. Vid det här laget hade jag glömt bort sidensvansarna och naturligtvis ärendet som jag hade på biblioteket. Jag får gå dit en annan dag.

Hälsningar Lena

En stilla dag i hagen II

En annan hage som jag passerar när jag kör till och från jobbet har två Highland cattle. Här går det absolut inte att parkera, men om de är i rätt del av hagen och jag sitter i bilen med rutan nere (samt uppsikt bakåt) kan jag ta några bilder. Vägen är trots allt inte särskilt trafikerad. Här verkar den ena ha upptäckt mej.

Har man långa horn kan man klia sej själv på ryggen. Men det ser ut att kräva viss koncentration.

Kollar näsan, struntar i fotografen.

Det var lugnt i den här hagen denna morgon. Jag var betydligt senare än vanligt så det är strax efter "morgonfikat". 

Så lugnt att man kan luta sej lite mot sin kompis.

Man kan också bli kliad av sin kompis med långa horn, bakom örat är skönt. Även om det inte är tydligt på bilderna verkade de faktiskt nyttja varandras horn till att klia sej när de stod så här.

Det är svalt väder, mängden flugor har minskat och det finns fortfarande mat i överflöd. Kan det vara bättre?

Hälsningar Lena

Lockespindel

När jag skulle ta in mina pelargoner måste de klippas ner och planteras om i mindre krukor. Mitt i det arbetet hittade jag en lockespindel och tog då fram kameran. De har onekligen en rätt intressant form för att vara spindlar, med en kropp som saknar den tydligt markerade midja som andra spindlar har och de otroligt långa benen.

Lockespindlar har dessutom bara två ögon, till skillnad från sex eller åtta som man ser hos andra spindlar. De kan inte producera gift och de spinner inte några trådar, de saknar helt förmågan att producera silke. Dessa spindlar äter delvis växtdelar och as, men kan också jaga ikapp levande byten. Hittade en uppgift om att de kan äta fästingar, så var rädd om lockespindeln om du hittar en i din trädgård.  

Benen är otroligt långa och de kan hålla sej fast genom att kröka änden på benen som krokar. Det var inte förrän jag tittade på dessa bilder i datorn som jag såg att den här spindeln bara har sex ben. De ska normalt ha åtta ben och jag blev besviken när jag såg att den här inte var "komplett". När jag läste om lockespindlar fann jag att de lätt kan offra ett ben eller två, om deras liv är i fara. Det heter autotomi och det hade jag nog inte hittat om min spindel haft alla sina ben på plats. 

Här undrar jag om spindeln möjligen rengör ett av sina ben eller om den "smakar av" sin omgivning? Kanske spindeln använder sina ben lite som insekter använder sina antenner. Den kände sej onekligen fram på blomman med de allra längsta benen, men jag såg den också dra benen genom pedipalperna flera gånger, som den gör på denna bild. 

Innan alla pelargoner var intagna dök det också upp en större dagsvärmare. Jag hade en i trädgården för ett par veckor sedan och nu flög det runt en utanför ytterdörren. Den här var antagligen ännu mer desperat i sin jakt på blommor och här hade den ju hittat en guldgruva. Tyvärr försvann nästan alla blommor inom loppet av några timmar. 

Men jag har lämnat en stor urna med två pelargoner som fortfarande blommar, som en sista utpost för de insekter (och lockespindlar) som fortfarande rör sej runt huset. 

Nu är det fredag, yeah!

Hälsningar Lena