Möten i vassen

Steg upp väldigt tidigt en morgon och åkte till Hjälsta för att gå en tur längs spången som är helt omgiven av vass. Första delen var mest grönt och glittrande av dagg.

Innan jag kommit till den egentliga vassen poserade en ladusvala väldigt snyggt, så den får vara med.

Ute på spången blev det först en sävsångare med näbben full av mat.

Den flög upp och satte sej i ett vasstrå och spanade.

En fågel som jag specifikt letade efter var trastsångare. 

Den sjöng och flög mellan olika delar av vassbältet, sjön igen, flög en bit, sjöng osv. 

Vassångaren kunde höras hela tiden nästan oberoende av var jag befann mej i vassen. Det var flera stycken och de satt oftast högst upp på ett strå och sjöng oavbrutet en ganska monoton sång.

En skäggmesunge dök plötsligt upp framför mej. Annars var de mest som poppande och pingade bollar i vasshavet.

Mötte även den här skäggmeshannen men då rörde sej vassen alldeles för mycket.

Avslutar med rörsångaren som poserade väldigt fint en stund.

Den sjöng också av hjärtans lust. Tur att de här sångarna ger ljud ifrån sej så man kan få någon ledtråd vad det är. Vid sjutiden på morgonen drog jag vidare till jobbet efter en stor dos fågelsång och strålande morgonsol.

Hälsningar Lena

Svanar dyker inte men svanungar gör det.

Det var bråda dagar vid Råstasjön och ungar av olika arter turades om att vara de sötaste.

Här är det i alla fall några som kommer att få ett skrovmål. Om de nu är stora nog att de kan svälja den fisken...

Kolla så kaxig doppingen ser ut med den middagsfisken i näbben. Jag har sett bilder då de tagit betydligt större fiskar, men jag har inte själv lyckats fånga det.

Det var dock inte de här två som skulle få ta del av den fisken. Stor besvikelse tycker jag att man kan se. Det var inte rätt ungar.

De fick minsann ligga kvar och vänta på sina egna föräldrar.

Råstasjöns svanpar har fått ungar och lyckats bättre i år än förra året, då det blev översvämning i boet. Nu såg jag minst sex grå dunbollar och de simmade runt på egen hand när jag hittade dem (föräldrarna låg på land och sov middag). Ungen vet redan nu att det finns mat under ytan men den har inte så lång hals som sina föräldrar, så det är svårt att komma åt maten.

Vuxna svanar dyker inte, de har långa halsar och sträcker sej bara efter maten. De här småttingarna får dock ta till alla sätt de kan för att få i sej mat t ex dyka. De börjar med ett spaningssim...

...sedan ner med huvudet och upp med rumpan...

...och så simmar den allt den kan med sina små simfötter.

Det blir ett väldigt vispande för den lilla ungen är förstås lätt som en kork.

Den simmar i alla fall på så länge den orkar.

Efter en stund flyter den upp på ytan och det är oklart om den ens hittade något att äta. 

Jobbigt var det också. 

Efter en stunds dykande går den upp på land för att vila och då kan den ju passa på och äta lite av det gröna där istället.

Men de vill helt klart hellre ha de där snaskigare vattenväxterna under ytan som är så jobbiga att plocka upp.

Hälsningar Lena

Den praktfullaste kan man inte motstå

I veckan snubblade jag nästan över en mandarinand vid Råstasjön. Den låg och vilade på gräset och jag stod bara ett par meter ifrån den när jag insåg att det var minsann inte en vanlig gräsand. Den var dock nästintill lika van vid människor som gräsänderna och då kunde jag ju inte motstå att ta några bilder på denna praktfulla fågel. 

Den är visserligen inte riktigt så grann i färgerna längre för parningstiden är förbi, men den har fortfarande rejält med färger och i solen gnistrar den förstås ännu mer. 

Den klev upp ur badet och kom så nära att det gick att ta porträttbilder. 

Halskragen är extra effektfull. 

Hälsningar Lena

PS. Jag letade förstås efter hybriden för att se om ungen hade klarat sej men jag hittade den inte. Hann dock inte gå runt Lötsjön också och de kan ju tänkas vara där.

Fotoutställning i Säterdalen

Årets upplaga av En fotografisk resa i Säterdalen gick av stapeln den 6 juni. Från klockan 9 började vi hänga våra verk på de röda väggarna. En del dokumenterade förstås. 

När allt var på plats kunde man uppdatera sej med gamla bekanta. 

Arrangörerna blev intervjuade av en Dala murvel och två besökare tittar närmare på Bengts bilder. 

Mellan de två föredragshållarna Thomas Jågas/N och Tore Hagman måste man äta Rättviksglass. Saltlakritsglassen ser ut som betong och smakar himmelskt.

Man kunde också sitta i solen och sticka.

Eller så kunde man spana på de unga sädesärlorna som ännu inte bemästrade konsten att fånga insekter i luften. Som vanligt ett mysigt arrangemang med intressanta föredrag och trevlig samvaro. I år hade vi dessutom väldigt bra väder.

Hälsningar Lena

I Engmans fotomarker

Söndag kväll befann jag mej i Säter och tillsammans med några andra naturintresserade fotografer åkte vi på en tur med Peter Engman och Magnus Höög från Säters fotoklubb. De flesta stannade först vid Silvbergs gruva men där har jag varit flera gånger, så Peter tipsade mej om hur jag kunde hitta andra motiv i närheten. Stannade först till vid sjön alldeles efter gruvan och det var helt stilla.

En kniphona låg på boet intill vasskanten. Det visade sej senare att hon hade en hel skock dunbollar under vingarna.

Peter hade sagt att det gick två tranor i närheten och de var inte svåra att hitta på myren. 

De kommunicerade högljutt så där som bara tranor kan låta och jag lämnade dem snart på myren och fortsatte längs vägen.

Här har nog Peter varit. Platsen kändes bekant.

Jag gick längs grusvägen och njöt faktiskt av att vara själv. Tiden rann dock iväg och jag åkte tillbaka mot gruvan.

När jag kom till sjön skymtade jag dock knipan igen och nu var hon på vattnet med en hel kull småttingar. Då måste jag förstås stanna en liten stund.

Det var fortfarande stilla men ett lätt duggregn hade börjat falla. 

Hittade tre fåglar till då jag spanade ut över sjön.

Regnet avtog nästan lika fort som det startat och jag spanade vidare, men blev avbruten av telefonen surrade i jackfickan. Bengt meddelade att de var på väg till en ny plats och undrade om jag skulle följa med. 

En sista ruta vid vägkanten sedan åkte vi vidare.

Vi stannade på ett annat ställe och dit hittar jag nog inte tillbaka. Det började också bli sent så det blev bara ett kortare stopp. 

Det var strålande vackert även här. Grenarna till höger är inte någon bäver som arrangerat utan Peter antog att man lagt ut riset för att fisk skulle samlas där. 

Här är några i gänget som var med ut och Peter syns i bakgrunden. Avrundade i foajen på Säters stadshotell (baren stängde) med några som också bodde där. En alltigenom mysig kväll och en fin uppladdning inför morgondagens utställning i Säterdalen. 

Hej så länge,

Lena