Möten i djupet I

Vi gick ner i det mörka men klara vattnet med lamporna tända. Det är alltid lika spännande för man vet inte vad man kan stöta på. 

Vi simmade ut och ner mot djupare vatten. Jag skymtade en stor ljus anemon under mej och sjönk ner bredvid den. Dykdatorn visade 30 m och jag tog raskt några bilder. Det fanns inte så mycket annat liv där som lämpade sej för vidvinkelfoto och vi simmade ganska snart upp till ca 25 m där landskapet öppnades upp med en ljus snäckskalsbotten.

jag insåg plötsligt att det låg ett djur på den ljusa botten. Wow, en bläckfisk! Det är en av de roligaste och mest spännade djur man kan möta under vatten i Norge. Den var ljus  i färgen och väl kamouflerad mot underlaget. 

Jag smög närmare och såg att den rörde lite på sej. När jag sneglade på min dykdator såg jag att tiden jag kunde vara på detta djup började ta slut. Bläckfisken sträckte plötsligt ut sej i sin fulla längd och flyttade sej en bit, tack och lov uppåt, mot något grundare vatten. 

När den slog sej ner igen hade den blivit lite rödare om tentaklerna men var fortfarande ljus. De kan ändra färg blixtsnabbt men den var fortfarande på en sandig botten med snäckskal så den behöll sin ljusa färg. Vi var nu på 22 m och jag fick några minuter dyktid till. 

Bläckfisken rörde sej sakta in bland tarebladen och en bit ifrån låg Fredrik och tittade på den. Den har nu bytt färg och blivit helt röd. Frågan var nu om denna bläckfisk skulle vara så social och nyfiken av sej som den vi träffade förra året.  

Han smög fram och sträckte ut ena handen. Bläckfisken verkade fundera en stund men flyttade sej sedan genom att promenera med tentaklerna ca en meter. Den verkade inte rädd för oss men var helt klart inte intresserad. Det var också hög tid för oss att gå mot grundare vatten så vi lämnade bläckfisken och simmade vidare.

Ca 10 minuter senare och på 15 meters djup låg ytterligare en bläckfisk. Jag trodde knappt mina ögon. Det kunde förstås vara samma men vi hade gått upp 10 m och dessutom simmat åt ett annat håll. Den här låg på en underlag som var lite blandat och hade valt att vara spräcklig i färgen.

Den reste sej upp när jag kom närmare. Mitt objektiv är en fisheyezoom och den var ställd på 12 mm. Närgränsen är 14 cm och tentaklerna nuddar nästan i porten på denna bild. Bläckfiskar har i allmänhet inget emot att vara med på bild och tycks inte uppleva bubblande dykare som något hot. Tvärtom kan man ibland få kontakt med dem och det har hänt att de också "hälsat" på oss genom att skicka ut en tentakel för att smaka av t ex en utsträckt hand (de har smaklökar i sugkopparna). Senast det hände var i Norge förra hösten som det går att läsa om här. 

Fredrik tar av sej ena handsken för bläckfiskar reagerar ofta på varmare objekt. Han närmar sej sakta men bläckfisken är inte intresserad av oss så han backar undan och tar på sej handsken igen. Det är 12 grader i vattnet och handskar är nödvändigt om man simmar runt en timme.  

Den sitter kvar på botten och en liten snultra sveper förbi när jag tar en sista bild. Vi lämnar bläckis för denna gång och går upp mot taren på grunt vatten för att avsluta vårt dyk. Vilken upplevelse, två bläckfiskmöten på samma dyk!

När den sista dykaren kommit ombord på båten är det dax att hitta ett lämpligt lunchställe. Daniel har varit längst tid i vattnet av alla och djupast (90 m). Han hade mer utrustning på sej än vad som syns på denna bild, som han häktat av sej innan han klättrade upp på stegen. För att göra den typen av djupa avancerade dyk krävs mer utbildning, prylar och träning än vid vanlig sportdykning och då kallas det teknisk dykning. 

Vi lägger till vid en liten ö och vädret är fortfarande helt underbart med strålande sol och kanske nuddar vi 15 plusgrader i luften. 

På gasgrillen ligger korvarna och alla tillbehör är framplockade. Såna här gånger smakar grillad korv extra gott. 

Vår kock Johan sköter grillningen med van hand och vi väntar på första servering. 

Naturligtvis ska det vara senap på korven. Daniel, som gjort längsta dyket (och är störst) sätter ledigt i sej tre korvar med bröd och tillbehör.

När vi andra avrundar med kaffe och en skorpa gör kocken något helt oväntat. Han tar av sej kläderna, går ut på klippkanten och hoppar i vattnet. Så varmt är det inte tycker vi andra, men han hoppar i två gånger och njuter. Våra dykdatorer har visat på 12 grader i vattnet en bit ner, men vi har alla känt att ytvattnet är kallare. Vi väljer att avvakta till andra dyk och behåller lager av kläder och tjocka underställ på. 

Hej så länge,

Lena

Tustna vecka 38

En tradition sedan flera år tillbaka är dykning vecka 38 på ön Tustna i Norge. Vi passerade in i Norge via Funäsdalen och vädret var strålande. 

När vi passerade över den här bron vid halv tio på kvällen regnade det. Den lilla hamnen och det vita huset till vänster var vår slutdestination. Veckan bjöd på mest regn men tisdag och ett par timmar på fredagen fick vi se solen. När vi körde ut på morgonen för en heldag med dykning åkte vi antingen under denna bro och ut åt lite olika håll.

Eller så åkte vi åt höger från hamnen och ut denna väg mot Halsafjorden. Det blir en betydligt längre resa men eftersom vädret var bra blev det den här vägen denna dag.

Vi lämnar hamnen vid halv tio.

Ordinarie kock (och dykare) Johan funderar över om allt som behövs till lunchen finns med på båten. Dagen innan hade vi ärtsoppa till lunch men senapen var tyvärr kvar  i köket. Denna vecka hade vi också en kock bland gästerna som bjöd på flera goda överraskningar från havet, mer om det senare.

Även om vädret är fint så ligger det en del låga moln längs fjorden.

En häger står och spanar på oss när vi passerar. Jag var säker på att den skulle lyfta men det blev inget av med det. Den har nog insett att båtar inte är ett hot.

Vi kommer långsamt ikapp denna fiskebåt som har en stora skara följare.

Det verkar som att det serveras något gott snask som fåglarna gillar, fisktarmar kanske...

På båten pågår en del "sista minuten service" och förberedelser inför dyk.

Det dyraste på en torrdräkt är dragkedjan och kanske också den svagaste punkten. Vår extrakock blev blöt dagen innan och en del provisoriska lagningar applicerades. Frågan är om han kommer att bli blöt även idag. 

Signalflagga A är uppe och första dykaren är i vattnet. Nu är det bara att kränga på sej utrustningen och hoppa i.

Regnet som har fallit den senaste veckan har lagt ett "lock" på ytan och sikten de första metrarna är nästan obefintligt. Väl nere på ca fem, sex meter blir sikten betydligt bättre och djupare ner är den otroligt bra, men det är mörkt. Vi tänder lamporna och simmar iväg. 

Hej så länge,

Lena

Större dagsvärmare

Vi har precis kommit hem från en vecka i Norge men söndagen har gått till att packa upp, tvätta och skörda i växthuset. Bilder från resan kommer inom kort. Den här roliga dagsvärmaren var det sista jag fotade innan vi åkte. Vi satt och åt frukost lördag morgon förra helgen (precis innan vi skulle åka) och jag råkade titta ut. Då fladdrade den kolibriliknande fjärilen runt i en basilika som fortfarande blommar. Jag tog kameran och sprang ut. 

Allt var ju nerpackat och objektivet som satt på kameran var 24-105. Det var dessutom mulet och mörkt. Jag tog ett par serier bilder på detta underliga djur innan jag kom på att 100 mm makro faktiskt inte var packat (jag dyker ju med 60 mm makro). 

Jag sprang in och bytte till makro men nu började svärmaren tröttna på basilika så jag fick bara några enstaka bilder från en vinkel, sedan drog den vidare. 

Hej så länge, 

Lena

Hägerbalett i luften

Åkte till Hjälstaviken en morgon och där hände det inte så mycket. Men som oftast var det några hägrar där och en ägrett som inte ville vara med på bild. Här är i alla fall ett par, där plötsligt fågeln till vänster tycket att fågeln i bakgrunden (en ungfågel tror jag) kunde fiska någon annan stans.

Tyvärr blev inte den första bilden tillräckligt skarp. Där möttes de strax ovanför vattenytan och det var fortfarande växtlighet i bakgrunden. Sedan blev det luftbalett.

Budskapet är rätt tydligt tycker jag, även om jag inte förstår "hägerska".

Men det verkade som att en bit upp i luften blev det inte lika roligt längre. Jag hoppades ju på ett lite tuffare möte. 

De flaxade på men bjöd inte på några nya anfall.

Sedan flög de iväg åt olika håll och ingen blev kvar på den ursprungliga fiskeplatsen.

Hälsningar Lena

PS. Naturliga naturfoton, eller vad ska man kalla det?  Inte en död fisk i närheten. Dessutom långt avstånd och kraftigt beskuret.

Australian cattledog och en nostalgitripp

En sex veckor gammal tuffing med en liten rosa tunga. Den bedårande valpen döljer också ett helt gap med sylvassa tänder....ändå helt oemotståndlig. 

Efter min resa till Porto var jag åter på jobbet och på måndag eftermiddag/kväll åkte jag till en gammal kursare och numera kollega som har en kull med Australian cattledogvalpar.  

Enligt svenska kennelklubbens hemsida tillkom rasen omkring 1840 i Australien genom korsning av skotska släthåriga highland collies och den inhemska vildhunden dingo. Boskapsskötarna behövde hundar som kunde hantera de vilda eller halvvilda boskapshjordarna. Man fick fram hårdföra hundar som tålde ansträngning och hetta och som hade dingons sätt att arbeta tyst. 

Eftersom det är  Australiska vallhundar hade jag tagit med lite rekvisita till vår fotosession bl a ett par Blundstone arbetsboots. Valpen gör sitt bästa för att sätta tänderna i mina kängor. Det här är skodon som numera går att köpa på såväl Lantmännen som modeskoaffärer och mitt nyaste par är köpta i Sverige. Det här är dock precis samma typ av boots som jag bar varje dag då jag jobbade på en gård i Australien i början på 90-talet.  

Jag hade också tagit med min gamla luggslitna Akubra hatt som jag fick ärva av min chef "Down under" och bar varje dag när jag jobbade utomhus. Valparna var måttligt intresserade av hatten och bootsen visade sej vara mest intressanta på undersidan. Jag hade visst trampat i något smaskigt som fastnat mellan räfflorna (dvs fågel-, häst- eller koskit). 

En valp gav sej i alla fall på hatten.

För att sedan ta ett jätteskutt vidare mot andra sevärdheter på altanen.

En annan valp tyckte att fotoutrustning var mycket roligare än gamla boots och en hatt. Den här hade jag ju kunnat stoppa i väskan och ta med hem...fast den var redan såld.

Som ni nu kanske har sett förekommer de i två olika färger, röd och blå (den mörka). 

Det här är en "blue heeler" eller i alla fall en blivande "blue heeler". Rasen kallas "heelers" för de vallar genom att nafsa boskapen i bakbenen. De små dingoliknande hundarna fick rykte om sig att vara oöverträffade som vakt- och vallhundar. Första rasstandarden i Sverige godkändes 1903 av kennelklubben.

Jag jobbade på en gård med mest får och där hade man valt kelpie som vallhund istället. De var inte så hårda och fungerade bättre då man skulle valla t ex tackor med lamm. När jag skulle flytta gårdens nötboskap valde dock hundarna att dra hem och jag fick jobba själv med att få en flock kor, kalvar och deras jättelika pappa att korsa en pytteliten ström med vatten. De ville absolut inte bli blöta om fötterna...

Min kollega ville gärna ha bilder på alla fyra valparna då de stod uppställda, lite halvhyfsat i alla fall. Hur får man en sex veckors valp att stå stilla? De fick stå på min gamla oljerock men det var ändå en kamp att få bilder på dem. 

När den blir vuxen är mankhöjden för hanar är 46–51 cm och tikar 43–48 cm. Det är en kraftig, kompakt och robust hund som samtidigt är smidig. Jag mötte flera tuffa cattledogs i Australien bl a Monty och Cap (egentligen Montague och Capulet, Romeo och Julia alltså). Första gången jag svängde in på deras gårdsplan kunde jag inte kliva ur bilen förrän jag blivit "presenterad" av deras husse och godkänd. Nästa gång visste dom att jag var OK.

Det finns inga bilder på tiken till valparna men hon var förstås hemma och jag träffade henne i köket innan fotosessionen. Hon kände inte mej och var mycket vaksam. Jag fick muta henne med godis och hon accepterade att jag satt i köket. När vi skulle fota var det enklast att inte ha henne med för hon hade varit överallt och vaktat sina småttingar. Det var bara de närmsta i familjen som fick hantera hennes valpar.

Den här underbara valpen kommer att bli kvar hos sin mamma och jag kommer förhoppningsvis att möta den igen.

Det var allt från valphagen.

Hälsningar Lena