Fåglar i Porto

Under min arbetsvecka i Porto, Portugal, försökte jag få till så mycket som möjligt under dygnets ljusa timmar. Ganska sent en eftermiddag tog jag en lokalbuss till Portos stadspark. Det var bara fem km dit men jag hade inte tid att gå både dit och hinna se något av parken. Det var torrt i parken och man såg att även här har det regnat rätt lite i sommar. Men just då kom det en kort regnskur, typiskt. Vid en pöl fick jag i alla fall syn på något som jag inte kände igen. Jag har nu listat ut att det här är en nilgås och att de ibland även dyker upp i Sverige. 

Här fanns det ett helt gäng nilgäss och de var inte särskilt skygga. Nilgåsen är en afrikansk andfågel som anses vara en invasiv art inom EU. Den har inplanterats i England, Belgien, Nederländerna och Tyskland. Förvildade populationer har bildats från dessa fåglar och snabbt ökat i storlek och utbredning. Det är en aggressiv art som stöter bort andra andfåglar. 

På naturvårdsverkets hemsida kan man läsa att nilgås inte är etablerad i Sverige men har häckat enstaka gånger i södra delen av landet, senast 2014. Arten observeras då och då, främst under flyttningen. Man betonar att artern är invasiv, att den hybridiserar med andra gäss och att framtida etablering är sannolik. De uppmanar också att fynd av nilgås ska rapporteras i Artportalen. 

Förutom nilgässen fanns det sothöns, rörhönor och en familj med smådoppingar i pölen. Smådoppingarna var de skyggaste fåglarna och det var bara den här ungen som kom så pass nära att jag tyckte det var värt att fota den. Den dök förstås blixtsnabbt när den insåg att jag stod vid kanten. 

Här är en doppingförälder och en unge, med en nilgås i bakgrunden. De små doppingarna var på väg mot mej men de dök och kom på andra tankar.

Det stod också en ung häger vid kanten av pölen och den brydde sej inte det minsta om att folk passerade. Den hade hittat en blå ballong som var vattenfylld (tror jag, eller fylld med något annat som gjorde att den sjönk).

Den bollade med ballongen och försökte väl lista ut om den skulle gå att äta. 

Den höll på en stund...

...men gav sedan upp och insåg att det nog inte var mat för en häger. 

Jag hittade också en äldre häger samt en ägrett som inte ville vara med på bild. Det visslade också förbi ett par kungsfiskare och jag försökte vänta ut dem, men insåg snart att jag hade behövt en hel dag i parken för att det skulle ha varit lönt. 

På en av gångvägarna mötte jag en pampig myskanka. Det fanns också stora domesticerade gäss och en flock med höns och tuppar i blandade färger. 

Ju längre bort i parken jag gick desto närmare havet kom jag och i den tredje pölen jag kom fram till huserade ett stort antal måsar och trutar. Även om det är sjöfåglar så gillar de att bada i färskvatten, vilket jag gissar att det var i dammarna. 

Jag fick också syn på de här två. Först trodde jag att det var roständer men kroppsbyggnaden är mer gås och näbbfärgen är fel. Efter en del letande på nätet kom jag fram till att det är nog juvenila nilgäss. 

Innan solen gick ner tog jag bussen tillbaka till hotellet, eller i alla fall en hållplats nära mitt hotell. Där jag klev av låg en stor byggnad som hette Casa da Musica. Det är en konserthall där bl a National Orchestra of Porto har sin hemvist. Jag tyckte den här trappan kunde bli en fin avslutning på mina reserapporter från Porto.  

Hälsningar Lena

Livraria Lello och andra sevärdheter i Porto

Jag promenerade till och från konferensen varje dag och varierade mina rutter en del för att se så mycket som möjligt. En morgon såg det ut så här när jag gick längs floden Douro.

Det här var en byggnad som användes till något officiellt även om det ser lite slitet ut. Dagen efter då jag passerade på samma ställe var graffitimålningen borttagen.

Konferenscentret där det 73:e årliga mötet för European Federation of Animal Science hölls detta år låg längs floden och har tidigare inhyst tullmyndigheten i Porto. Byggnaden som nu heter Alfandega congress centre, är från 1860-1870 och har genomgått omfattande renoveringar, men man har också bevarat vissa detaljer. 

En dag då vädret inte verkade så lovande såg det ut så här under en fika paus.

Från kajen och rakt över på andra sidan kan man se en salig blandning av gammalt och slitet, gammalt och renoverat, ruiner, halvgamla bostadshus och en del helt nya komplex med glas och betong.

Inne i det tullhuset hade man bevarat de gamla spåren. Här ska man se sej för om man har klack på skorna.

Vi fick en del sol också och behaglig sommartemperatur mellan 20-25 grader.

Två eftermiddagar var programmet lite kortare för min del och då passade jag bl a på att gå en längre rutt hem för att se mer av staden. Trots smala gränder får man parkera längs gatan.

Tvätt hängade från balkongen såg man här och där.

Som ni ser så lutade det en hel del.

Jag gick med ett par kollegor till en gammal bokhandel som heter Livraria Lello. JK Rowlings ska ha fått inspiration till böckerna om Harry Potter här inne och det har blivit en ordentlig turistmagnet. Man måste ha biljett för att komma in (5 euro) och vi fick dessutom stå i kö.

Bokhandeln är från början av 1900-talet och anses vara en av världens vackraste. Det var ett spännande ställe men mindre än jag trodde. 

Kopplingen till Harry Potter var uppenbar men bokhandeln fanns före böckerna.

Gott om små detaljer.

Trappan till nästa våning var speciell och här blev det förstås stopp när folk skulle fotografera sina familjer. 

Det gick förstås också att handla böcker men det mesta var på portugisiska och en mindre kollektion på engelska. Hittade förvånansvärt nog en stor volym om Rörstrandsporslin. En vacker bok som jag inte hade fått plats med i bagaget.

Jag har ju påtalat tidigare att det var väldigt blandat med både nytt och gammalt. Här vet jag faktiskt inte alls vad man gjort. Det ser ut som att man har sparat delar av fasaden och sedan byggt ett nytt hus bakom. 

Vi gick också till stationshuset för det ska man se om man är turist i Porto. Det är den stora byggnaden till höger på denna bild.

När man kommer in är väggarna klädda med kakel som berättar olika historiska händelser. 

Väl värt ett besök. Sedan hittade vi ett trevlig ställe där man kunde beställa in sangria i tillbringare och små goda oliver. Där blev vi sittande i den ljumma vinden när solen sakta gick ner över Porto. 

Hälsningar Lena 

Porto

Jag menar inte de som man klistrar på brev utan här handlar det om en stad i Portugal, deras näst största.

Jag har precis varit där i fem dagar för en konferens. Här har jag precis anlänt till gamla stan där konferenscentret ligger. Jag åkte taxi med några kollegor och klev av här för att registrera mej. Sedan skulle jag gå till mitt hotell, en lagom promenad på drygt två km.

Det blir mycket stillasittande när man är på konferens och dagarna blir ofta långa. Då kan det vara skönt med en promenad morgon och kväll, dessutom får man ju se lite av staden. Hotellet jag bokat var dessutom avsevärt billigare än de som låg längs denna gata.

Det var fint att gå här i de gamla delarna av Porto. Staden har anor från 1200-talet och finns med på UNESCOs världsarvslista sedan 1996. Men jag hade också börjat förstå att mitt hotell låg avsevärt mycket högre upp än där jag befann mej. Jag skulle upp ovanför kranen på bilden och en bra bit till. Jag hade förstås ingen aning om detta när jag bokade hotellet.

Men innan jag började klättra tog jag en närbild av denna balkong för den såg kul ut. Här bor uppenbarligen en man som använder blå eller blåmönstrade kalsonger och svarta strumpor. Söndagstvätten hänger på tork inför en ny arbetsvecka.

Sedan var det bara att hugga tag i kabinväskan, rätta till kameraväskan över axeln och börja klättra. Trapporna började utanför konferenscentret.  

Här hittade jag rulltrappor, puh. Tyvärr fungerade bara den första och jag fick gå nästa trappa.

Jag knatade på i uppförsbacke och stannade här för att blicka ner och ta en bild. Det är mycket brantare än det ser ut.

Efter ytterligare en stigning var det dax att hämta andan och titta på utsikten. Det var 23 grader varmt och blåste lätt bris. Här hade jag kommit upp så högt upp att det fläktade skönt.

När jag tittade ut över denna del av Porto kunde jag se gamla renoverade hus, några nyare hus och en del ruiner, de var dessutom var fyllda med bråte och växtlighet. Det blev mer av det under veckan i en väldig blandning, kakelplattor, kullersten och nya betongklossar om vartannat. Insåg här att jag bara gått drygt 500 m och hade sålunda 1,5 km kvar.

Mera trappor...

Promenadvägen planade ut något vid dessa hus och ungefär 200 m. Här är några exempel på hus med kakelplattor i olika färger och mönster. Efter det svängde jag höger och det blev mer kontor och bostadshus, typ lägenheter i betong. Dessutom uppförsbacke men inte lika brant. Det tog ca 50 minuter att gå till hotellet, med några fotostopp. Nästan morgon knallade jag ner samma väg på 20 minuter och insåg att de enda skor som skulle fungera under veckan var de med mönstrad gummisula.

Hälsningar Lena

Polcirkeln

Under vår resa i Norge i sommar passerade vi polcirkeln två gånger, på väg norrut och sedan igen på väg söderut. Det här är vid andra tillfället och vädret är bara marginellt bättre än när vi passerade första gången. Det regnar i alla fall inte och vinden är måttlig.

Då kan man skicka upp en liten drönare och fånga några bilder av hur det ser ut på denna breddgrad en sommardag då det är mulet med små glimtar av sol.

Precis framför lastbilen kan ni se skylten som talar om att "Polcirkeln" är nära. Den norra polcirkeln, undrar om jag någonsin kommer att komma nära den södra?

Vi kör fram  ca en kilometer och ser oss omkring från ovan. Det går en järnväg samt en mindre väg parallellt med landsvägen som vi färdas på.

Vidsträckta vidder och jag gillar det. 

Jag testar alltid att ta några bilder rakt ner när vi flyger med drönaren. Man vet aldrig riktigt vad det kan bli.

Här kan man se besökscentret i ovankant. Där kan alla som vill ha turistversionen av norra polcirkeln stanna, eller så kan man passa på att gå på toa.  Det är ju rätt glest med buskar längs vägen...

För oss var det hög tid att äta lunch men vi ville inte stå på den stora parkeringen vid "polcirkeln". Vi körde en bit till och hittade en fin plats med bord och bänkar. Norrmännen kan konsten att bygga fina rastplatser.

Vi ställde upp vår gasgrill och plockade fram hamburgare som förstås var färdigstekta (de hade t o m varit frysta). De blir saftiga och goda tack vare riven squash som jag blandar i köttfärsen när jag gör burgarna. 

Med de rätta tillbehören blir våra hamburgare en perfekt lunch. Men jag hade bommat att packa något att lägga dem på. Papperstallrikar finns inte på min lista när vi åker iväg men det brukar lösa sej ändå.

Så kan en lunch på fjället också se ut och man behöver inte ha vandrat flera kilometer för att det ska smaka gott.

Hälsningar Lena

En kort morgonstund på bryggan

Solen går upp ungefär kvart i sex just nu så man behöver inte stiga upp mitt i natten om man vill ge sej ut i gryningen. Jag åkte till en badplats utanför Knivsta. De svarta pluttarna på vattnet är två sädesärlor.

Det visade sej att en familj sädesärlor hade samlats här för att äta frukost.

Undrar om de tyckte att jag störde då jag gick ut på bryggan.

Jag ägnade sädesärlornas jakt på insekter en kort stund men det var egentligen alldeles för mörkt. Helt osannolikt hade jag en hyfsat skarp bild när jag kom hem så den får vara med.

Solen är precis på väg upp och trots att jag hörde trafiken från E4 i bakgrunden, var det fridfullt att stå på bryggan.

Solen gick upp...

...och efter en kort magisk stund var det bara en vanlig morgon. Jag åkte hem, åt frukost och åkte till jobbet.

Hälsningar Lena