Etapp 5: I sämsta tänkbara väder

Vi kom fram till nationalparkens entré ungefär när solen gick ner, men det var mulet och regnet hängde i luften. Vi betalade ungefär hälften så mycket som Trump nu har bestämt att USAs 10 mest kända nationalparker ska kosta för utländska gäster. Kommer man hit i högsäsong får man räkna med att stå i kö. Nu var det bara två bilar före oss.  

Vi struntade i att checka in och körde direkt mot en av de mest kända utkiksplatserna. Gran Canyon öppnade sej framför oss och även om det såg ut som jag hade förväntat mej så tar det andan ur en. Storleken är svår att ta in och den går absolut inte att fånga på bild. Notera att det står folk på kanten i vänstra hörnet.   

Det hade börjat skymma och jag har försökt att bevara ljuset som det såg ut. Det var fem grader och givetvis blåste det. Vi var i alla fall så pass pålästa om vintertemperaturer här att vi hade vinterkläder med oss. 

Vi befinner oss vid den södra kanten av Grand Canyon, som är den enda del av nationalparken som är öppen så här års, antagligen också den mest kända.

En bild i stående format ger förhoppningsvis en viss aning om hur det såg ut om man tittade överkanten på staketet. Det var bara vissa utkiksplatser som hade staket, annars kunde man gå så nära kanten som man ville...

Här har det mörknat ytterligare och vi inser att det bara är att ge upp för dagen och checka in på vårt boende, handla frukostmat mm. 

På parkeringen, som nu tömdes snabbt, såg vi det sista av solljuset och hur molnigt det var. Väderutsikterna för morgondagen var osäkra, men vi satsade givetvis på att vara uppe i god tid före soluppgången och vara på en utkiksplats som vi valt just för att den skulle vara bra i gryningsljus. Vi hade ett "budgetboende" som kostade dubbelt så mycket som andra motellrum under resan och åt hamburgare i en stor hall med hundratals andra turister. Inget av detta är ens värt att visa. 

När jag tittade ut första gången i gryningen regnade det, nästan horisontellt dessutom. Väl framme vid den valda utkiksplatsen var det uppehåll och jag tyckte att det fanns en gnutta varmt ljus, men det var nog inbillning. Vi var ett gäng som stod vid kanten och spanade bort mot den svagt rosa strimman som skymtade långt borta. 

Det gick en timme och ljusstrimman försvann. Det skulle inte bli bättre än så här började jag inse och det var väldigt kallt att stå vid kanten. Folk började ge upp och det var absolut ingen trängsel längst fram vid staketet längre. 

Det började regna och nu kändes det verkligen som att himlen skulle falla ner över våra huvuden. Vi gick in på det geologiska museet, för där var det i alla fall varmt. Det var rätt intressant och det fanns en fin modell där man får lite bättre uppfattning om hur stort området är. Min kamera torkade. Handduken som jag brukar ha i ryggsäcken var förstås inte med.

När vi kom ut en halvtimme senare och tittade rakt fram var det bara en vit vägg. Stora blöta snöflingor yrde i luften. Till vänster såg det ut så här...

...och till höger hade jag den här fantastiska utsikten. Vi höll ut en stund i blötsnön för vi hade bra kläder i flera lager samt vantar och mössa. Sikten blev om möjligt ännu sämre så vi åkte tillbaka till vårt rum, åt frukost som vi inhandlat i affären kvällen innan och checkade ut.

Blöt snö la sej snabbt på vägen och vi visste att temperaturen skulle fortsätta sjunka. Med en hyrbil från Nevada hade vi inte däck för vinterväglag och absolut inga kedjor eller liknande (vilket rekommenderas på vintern eftersom man inte saltar i nationalparken). 

Vi körde mot den sydöstra utfarten och stannade vid flera av de kända platserna där utsikten skulle vara fantastiskt. Det var den inte.

Vår lilla snögubbe hittade en kompis vid en utkiksplats, där vi inte såg något annat än snö och dimma.

Jag testar några svartvita motiv som visserligen inte visar något av Grand Canyon, men det fanns ju andra inslag i naturen.

Det fanns också gott om korpar och på ett ställe mötte jag ett par som gärna poserade för fotografen. Jag hade 24-105 på kameran och de lät mej komma tillräckligt nära för att det skulle räcka. Den ena satt i ett träd som gjorde sej bättre i svartvitt.  

Den andra hoppade runt på parkeringen och letade efter tappade snacks eller vad den nu kunde finna. Det snöade ymnigt och vi lämnade Grand Canyon bakom oss. Efter ca en halvtimme och på betydligt lägre höjd övergick snön till regn som sedan slutade helt, men vi såg det mörka molntäcket över höjderna bakom oss. Nästa natt skulle temperaturen gå ner till minus åtta grader vid Grand Canyons södra infart och man kunde ju föreställa sej väglaget när blötsnön frös till is.    

Hej så länge,

Lena

Etapp 4: Hooverdammen och första sträckan på Route 66

Den 26 december lämnade vi LasVegas och påbörjade en resa som skulle ta oss till Richardson, Texas i god tid för att fira nyåret hos min syster och svåger. Vårt första stopp på resan kom redan efter ca 40 minuter. Vi stannade först en kort stund och blickade ut över Coloradofloden. Runt hörnet svängde vi sedan av på en liten slingrig väg som tog oss fram till en säkerhetskontroll där alla rutor på bilen skulle vara öppna och vi fick en fråga. " -Har ni några vapen i  bilen?" 

 Vi lyckades hitta en parkering och började vandra upp mot en utkiksplats. Det stod folk och tittade upp på bergssidan, några pekade. Där, på en till synes helt omöjlig sluttning, gick några "big horn sheep". Jag hade bara 24-105 mm men avståndet var inte så långt, dessutom ville jag ha med miljön.

Hur kunde de bara klättra runt där på den branta bergväggen? Tänk också på hur deras fötter ser ut, det är ju klövar, inte sugfötter.

Efter ytterligare trappor kom jag ut på en bro där jag gick rakt ut till ungefär mitten. Framför mej hade jag Hooverdammen, en 222 m hög kraftverksdamm som byggdes mitt under depressionen mellan 1931-1936. Dammbyggnaden är uppkallad efter Herbert Hoover, som var USA:s president när bygget startades, men den invigdes 30 september 1935 av president Franklin D. Roosevelt. 

Vi körde över dammen och upp på andra sidan. Här kan man se bron som jag stod på i bakgrunden. Dammen är byggd över Coloradofloden med Nevada på ena sidan och Arizona på den andra.

Vattennivån har nått upp till kanten där det ljusa berget slutar. 

Vi passerade in i Arizona och helt plötsligt "tappade" vi en timme. Klockan var inte 11 utan 12. Om någon som läser detta planerar att åka förbi och titta på dammen kom så tidigt ni kan. Vi fick stå i kö ca 10 minuter och lyckades hitta en parkering på första stället. När vi åkte därifrån var kön till säkerhetskontrollen ca två kilometer.

Vi lämnade Hooverdammen och körde sydost på I93 mot Kingman. Det var bred motorväg och landskapet växlade.  

Häftig utsikt på vissa ställen.

I Kingman tog vi av på en betydligt mindre väg som inte heller var lika väl underhållen. Nu körde vi österut på den välkända Route 66 som sträcker sej mellan Santa Monica, Californien till Chicago, Illinois.

Här växlade landskapet ännu mer och det dök upp små samhällen längs vägen. Vi hade också järnväg på ena sidan under långa sträckor. Route 66 är en av de ursprungliga vägarna inom USA:s landvägsystem. Den byggdes längs tidigare vagnsleder och öppnades som landsväg 11 november 1926. Det är alltså 100-års jubileum för denna väg i år.

Vissa sträckor var väldigt platt, men det var ändå inte tråkigt och det dök upp en gård här och där. Route 66 är nu till stor del ersatt av Interstate 40, men det går fortfarande att köra vissa sträckor.  

Vi behövde sträcka på benen och stannade till vid ett ställe som hette Havasupai lodge. Det var en mack med ett café och ett motell. Vi behövde inte tanka och det var oklart om det ens gick att köpa bensin här. Ni som har sett Pixarfilmen "Cars" känner kanske igen Radiator Springs och det stod även några gamla brandbilar längs vägkanten här.  

Vi gick in och det såg rätt annorlunda ut jämfört med de vägkrogar som finns längs motorvägen. Här kunde man bara få en sorts kaffe och utbudet av snacks var begränsat. Men det fanns glass i en box och toaletter. 

I Cafédelen pågick något slags möte och jag har insett i efterhand att Havasupai är namnet på den urfolkstam som bor i området kring Grand Canyon. De förlorade sin mark när Grand Canyon blev nationalpark 1919 men återfick stora delar 1975.  

Vi gjorde som många andra turister som stannar här. Sedan bar det ut på vägen igen. Vi ville ju helst komma fram till dagens slutdestination innan solen gick ner.

Hej så länge, 

Lena

Big Bovine of the desert

Vi lämnade åsnorna vid spökstaden och körde in i Death Valley igen. Jag visste att det fanns ett ställe med sanddyner och visst fanns det sand. Eftersom vi kom vid elva hade många andra besökare redan anlänt och det sprang folk överallt. Här ville jag inte ha dem på bilderna så vi traskade inte runt så länge i sanden.

Vi körde vidare till Mosaic Canyon. Om du inte gillar sten och bergsformationer kan du hoppa över ett antal bilder. Här satt också en av de varningsskyltar som vi såg på ställen där det fanns vandringsleder. Idag var det dock mulet och ca 15 grader så vi såg inga problem att traska iväg trots att klockan började närma sej lunchtid.

Jag vet ju att det finns läsare här som gillar sten, därför tar jag med dessa bilder. Här var det fascinerande att gå.

På vissa ställen var det ganska smalt och färgtonerna varierade otroligt. Den nästan vita stenen var mjuk som sammet.

Det var inte särskilt mycket folk som gick här men just på denna plats var det två sällskap som möttes. Det var mycket sparsamt med växtlighet som ni kan se.

Vi knatade på i uppförsbacke genom ytterligare en smal passage.

Det här var nog det häftigaste stället när det gäller färger och former. Stenen var blå. 

Vi gick inte hela vägen för det skulle ta ca 3 timmar. Vi vände ungefär halvvägs och här är vi på väg ner tillbaka till bilen.

Vi körde genom dalen och passerade områden där det såg ut som att det hade snöat under natten. Men det var förstås salt.

Vi avrundade vårt besök i Death Valley med att köra upp på "Dante's lookout". Här var det fem grader kallare och blåste isande vindar. Men utsikten över dalen var magnifik.

Death Valley bjuder på dramatiskt och växlande natur, väl värt ett besök vintertid och det finns mycket mer att se än jag visat här.

Från Death Valley junction tog vi en annan väg hem än när vi kom. Vägen var mycket rak och öde, därför stannar man när det dyker upp en stor ko. Den är t o m utmärkt i Google maps som Big Bovine of the desert.

Det fanns några gamla vagnar på parkeringen och ett slitet kasino. Till höger kan man ana vägen med stolparna. 

När vi till slut svängde ut på motorvägen I95 mot Vegas låg det här "tvärs över gatan". Vi stannade förstås och gick in. Det var ingen trängsel...

Det fanns ett läckert café längst in i byggnaden, men vi hade inte tid att fika. Dessutom visste vi att det skulle bli en rejäl middag när vi kom tillbaka till Johan och Kenzie. 

När vi kom tillbaka till Vegas hade min syster och svåger också anlänt från Texas för att stanna över jul. Som alltid när vi träffar familj vid juletid tittar vi på "årskavalkader". Till en början var det bara vi som hade en, men nu plockar alla ihop ett bildspel över det som hänt det senaste året. Vi bor långt ifrån varandra och det hinner hända mycket på ett år. Vi hade också några korta filmklipp från Sydafrika som särskilt hundarna verkade gilla. Innan jag hann få upp kameran stod båda två med tassarna på bänken och tittade på elefanten. 

Hej så länge,

Lena

Beatty och spökstaden Rhyolite

Vi kom till Beatty när solen gått ner men jag tog ändå en bild på Exchange club casino i huvudkorsningen när vi gav oss ut på upptäckarpromenad. Vi hade ett rum på motellet med samma namn bakom denna byggnad. Ett enkelt motell med längor i två plan och parkering utanför. Fyller sin funktion om man bara ska sova en natt.   

På motellets parkering stod denna...Jag förvånas verkligen över hur folk kan betala så mycket för en bil som är så ful. Även om bensinen är dyr i Californien så handlar det ju inte om dyra bränslekostnader när någon köper en sån här "låda". Vi såg ganska många under vår resa från Nevada till Texas. Såg nyligen att det hade varit en på besök i Luleå och orsakat viss uppståndelse.

Tvärs över gatan från motellet låg det här stället och vi såg fram emot en surdegspizza med smarrig fyllning, men det var måndag och köket var stängt. Vi fick gå 300 m nedåt gatan och äta en pizza som antagligen var en fryst produkt som värmts upp och serverades med plastbestick och valfri läsk. Det är svårt att planera bort måndagar då man är ute och reser på det här sättet. Vi gick i alla fall tillbaka till Saloonen och tog en drink i baren, vilket kompenserade för den torftiga måltiden med råge. Den äldre mannen som jobbade i baren var en intressant person och eftersom vi bara var ca 10 personer på hela stället hade han tid att småprata.  

Nästa morgon var vi uppe tidigt och "hängde på låset" till Gemmas cafe för att äta frukost. Det skulle öppna klockan sju men var stängt när vi ryckte i dörren. Jag roade mej med att fotografera det häftiga casinot och inom någon minut såg vi att Gemma anlänt och öppnade för oss. 

Vilken frukost!!! Under den röda såsen och osten döljer sej en spansk omelette laddad med grönsaker, perfekt avocado med en klick creme fraiche och det som kallades "fries" i menyn visade sej vara hederlig stekt potatis. Rostat bröd till detta och en stor kopp riktigt gott kaffe (för att vara amerikanskt). Vi stod oss hela dagen på detta. 

När vi ätit skulle vi bara checka ut och fara men jag ville ta en närmare till på detaljerna på casinot. En man gick runt med ett måttband och när jag frågade visade det sig att han gjort stora delar av svetsarbetena. Han pekade och visade på olika detaljer och det fanns hur mycket detaljer som helst. 

Jag gick runt hela byggnaden och hittade hur mycket som helst.

Kolla in myrorna! Alla dörrar var dessutom helt olika konstverk.

Notera att bläckfisken har fått sugkoppar i form av kugghjul. Jag blev alldeles lyrisk då jag upptäckte den detaljen :-)

Vi lämnade Beatty och körde tillbaka mot Death Valley, men vi svängde av på en liten väg mot spökstaden Rhyolite. 

Innan vi kom fram till Rhyolite stötte vi på detta. Det ser helt bisarrt ut, mitt i det torra, steniga landskapet. Konstverket heter inte så oväntat "The Last Supper" och det står i "Goldwell open air museum". Den belgiske konstnären Albert Szukalski skapade verket 1984 genom att hänga tygstycken uppblötta i gips på modeller som fick stå kvar tills det torkat. Därefter täcktes figurerna med någon sorts glasfiber för att göra dem vädertåliga.   

Det finns flera andra konstverk som har tillkommit under årens lopp, en del ännu mer bisarra än Szukalskis verk. Han har även gjort denna som heter "Ghost rider". Det kostar inget att stanna och titta på konsten. Det är också tillåtet att fotografera för icke kommersiellt bruk. 

Rhyolites historia börjar med att två guldgrävare, Shorty Harris och Ed Cross, hittar guld i området. Ett år senare anses Rhyolite etablerat och man har röjt och plattat till för att anlägga staden. Jordbävningen i San Francisco 1906 förstör hela finansdistriktet och finansiering för gruvor i Nevada blir plötsligt osäker. 

Verksamheten och staden växer dock och 1908 bor det mellan 5000 och 8000 personer i Rhyolite. Det här är resterna av banken som stod färdig 1908, ett trevåningshus med källare. Byggnaden hade elektriskt ljus, ett vattenburet värmesystem och marmorgolv.

Guldet började sina 1910 och folk började lämna Rhyolite. I bakgrunden syns järnvägsstationen. 

Vi tar en titt runt stationsbyggnaden och hittar bl a denna gamla vagn.

Fin patina på den tunnan. På en skylt står det "Watch for rattlesnakes". För kallt för ormar nu tänkte jag, men det finns nog en och annan på sommaren.  

Stationshuset är en ganska välbevarad byggnad, men man kan inte gå in. Den byggdes 1909.

Postkontoret stängdes 1919 och 1920 bodde endast 14 personer i Rhyolite. 

Ett gruvschakt, avspärrat så ingen kan frestas att gå in och upptäcka hur farligt ett gammalt gruvschakt kan vara. Visst ser det frestande ut?...De som bodde i Rhyolite hade i alla fall nära till jobbet.

Fängelset är ganska välbevarat, likaså den lokala bordellen som låg ett stenkast från denna byggnad.

Vi lämnar spökstaden Rhyolite och kör sakta ut mot väg 374 som går vidare tillbaka genom Death valley. Vi har några stopp kvar där innan vi åker tillbaka till Vegas för att fira jul. Det är då jag får syn på åsnorna. De går i en sluttning och det är den mörka individen som gör att jag ser dem. Här blir det förstås tvärstopp. 

Min sambo får fulparkera längs vägen och jag ger mej av upp i sluttningen för att komma närmare de ferala åsnorna. Det är vasst grus och sten under fötterna, INTE bra att snubbla här.

Åsnorna har koll på mej men det verkar inte oroade. De har nog sett en och annan turist före mej. Idag är vi dock helt ensamma här och att parkera vid vägkanten gjorde nog inte så mycket.

Bilderna på åsnorna är tagna med 500 mm så jag behövde inte gå alltför nära. Här kan man se att det är lite svagt ljusgrönt på marken, så det fanns några grässtrån där för dem att äta. Det har ju regnat, men jag undrar förstås vad de lever av under den torra sommaren. Men de har ju klarat sej här sedan Rhyolites storhetstid då jag antar att de användes som drag- och packdjur. 

Hej så länge,

Lena

Rapport från baksidan

Baksidan är alltså på vår tomt, bakom huset mot skogen. Jag tänkte först skriva "rapport från tomten", men det hade ju blivit helt galet. Jag lyckades få till en kort fotostund medans det fortfarande fanns lite snö kvar, fast det smälte i ett rasande tempo den dagen och nu är det inte mycket kvar av det vita. Rådjuren kom förstås när det blev vinter och den här bocken är en av de trogna gästerna. Först kollar han om det kommer något när han puffar på fågelmataren. 

Det lilla som kom ut genom hålet i botten räcker inte. Den här killen har vissa krav och tittar uppfodrande på mej. 

" - Det brukar finnas mat här när någon är hemma i huset, nu gör det inte det? Bara ett par upptinade äppelklyftor."

Okej, han fick en liten skopa avrenspellets och då slank även äppelklyftorna ner. 

Ett trevligt återseende var koltrasten med vita fjädrar på huvudet. Han kom till oss förra vintern och fick namnet "Specks". Det är alltid kul när man kan känna igen individer. Jag såg också "vitsvansekorren" hoppa runt i träden men hann inte få med den på bild.

Specks försvarade sin plats på stubben där det låg jordnötter och frön. Resterna av den gamla stubben fungerar när det är kramsnö, för då kan jag bygga på den och skapa en lagom grop att lägga fröna i. 

Det håller bra för fåglar att sitta på men kommer det ett rådjur slickar den förstås bums i sej det som ligger där. 

Det var flera koltrastar där som konkurrerade om godsakerna.

Samtidigt som de bjöd på underhållande action. Jag fick också möjlighet att testa min julklapp för första gången (den var inte med till USA). Hittills har jag bara haft en kulled på mitt stativ och den klarar inte riktigt tyngden av min kamera med ett större objektiv, dessutom kräver den att man hela tiden håller i kameran när den inte är åtdragen. Nu har jag äntligen skaffat en gimbal, inte en Wimberley, men ett hyfsat känt märke.  

Nu riggade jag kameran på stativet i vardagsrummet och det var väldigt smidigt med det nya stativhuvudet. Jag har ju använt gimbalhuvuden flera gånger och kände till dess fördelar. Anledningen att jag inte skaffat ett tidigare är nog att jag inte använder stativet så ofta, men hemma i trädgården är det perfekt eller som här då jag sitter inne och fotar ut genom fönstret.

"-Stopp där! Jag var först!"

Kolla in fotarbetet på dessa två. Snön yrde fast den var inte var puderlätt.

Jag har flera koltrastar som har kännetecken. Hannen till vänster här är också en gammal bekant.

Han har ett vitt V-tecken på ryggen, men gick inte segrande ur denna närstrid.

Hälsningar Lena