Stäppsislar och en udda upplevelse

Under min vecka i Ungern fick jag möta stäppsislar. Det är gnagare som tillhör ekorrfamiljen men bor i jordhålor i marken snarare än i träd. De är minst lika söta som ekorrar. 

Stäppsislarna är starkt hotade och det var orsaken till att de hamnade på Bences gård. En koloni med stäppsislar bodde nämligen på Budapest flygplats, där de givetvis lockade till sej rovfåglar. Man ville bli av med dem men samtidigt var det en hotat art. De (antar att en del personer och myndigheter var inblandade) bestämde att försöka flytta hela kolonin till Bences gård 2014. 

Det gick över förväntan bra och nu har han hela tomten full med hål :-) Faktum var att kolonin växte sej så stor på några år att han måste hitta ett sätt att begränsa dem naturligt (när han hade över 3000 individer). Jag tror att det blev ett par illrar som gjorde jobbet. Nu har han en stark population på drygt tusen djur som  förökar sej frodigt.  

Stäppsislarna är kolonibildande djur som bygger hålor och gångsystem under jord. De lever på växter, rötter och en del insekter, maskar etc. En och annan blomma stryker också med.

De som bor på Bences tomt tar gärna emot brödbitar eller skal från rotfrukter t ex morötter. Äppelbitar är också poppis.  

Här kikar en sisel upp från ett av de otaliga hål som finns på hela gården. Om man sitter på gräsmattan kommer de garanterat upp och kollar och sitter man stilla kommer de väldigt nära. De som bor längre ut på ägorna är betydligt blygare och då behöver man ett teleobjektiv. 

Jag fick uppleva en unik händelse en lunch då jag bokat tid för att intervjua Bence om gården, rewildingprojektet och de svarta storkar som han lyckats attrahera till sina dammar. Vi halvlåg i den stora hammocken på bilden ovan och småpratade, samtidigt som vi såg ut över de delvis klippta markerna. Plötslig fick vi båda syn på en stäppsisel med en unge i munnen....  

Precis under vår hammock fanns ett hål och där höll nu en siselmamma på med att flytta sina ungar till ett nytt hål ca 20 m bort. Jag hade givetvis ingen kamera med mej och de rätt kassa bilder jag kan visa har jag tagit med mobilen. Bence hade också bara en telefon och han riggade den på marken så att den filmade. Han har bara sett detta hända tre gånger på 10 år och tyckte att vi bara skulle ligga kvar i hammocken och titta på vad hon gjorde. 

Här släpar hon ut en unge till och den är lite större samt har ögonen öppna. Man vet inte varför de ibland flyttar ungarna till ett nytt bo, men det kan handla om att det är parasiter i det gamla boet. Våra ekorrar gör också den här typen av flytt ibland. Vi låg i alla fall kvar på den stora hammocken och såg siselmamman flytta sex ungar till ett nytt bohål. Det var en mycket speciell upplevelse och Bence var så glad att jag bokat intervjun med honom för annars hade han antagligen missat detta.  

Här är en av de charmiga djuren på tomten. Jag fotade dem förstås med tele först.

Sedan kom vi på att de som hade sina hålor på tomten, mellan husen, var väldigt vana vid människor och gärna deltog i fotosessioner. Speciellt om man bjöd på något gott. Här försöker min gömslekompis Magnus fånga några roliga bilder på en nyfiken sisel.  

Man kan alltså fota dessa med vidvinkel och här har jag använt mitt allround objektiv (24-105mm) på 32 mm. 

Huset i bakgrunden är en av huvudbyggnaderna på gården som inhyser kök och några rum, samt kaffemaskinen och det var där vi alla gick in för att äta frukost på morgonen (i gryningen), med viss tidsförskjutning beroende på vilket gömsle man skulle till.

Stäppsislarna är fullkomligt bedårande och den här är tagen med 24-105 mm då den kom nästan ända fram till objektivet. Man vill ju helst inte ha dem innanför närgränsen.  

Det finns givetvis gömslen som man kan gå till nästan när man vill för att fota sislar. Det gäller bara att kolla så att ingen annan sitter där. Dessa bilder tog jag före lunch sista dagen, då vi skulle packa våra väskor till 09:00. Då passade det väldigt bra att ta en stund med sislarna efter att allt var packat och i väntan på lunch.

Det var varmt denna förmiddag, varmare än vi haft på hela veckan. 

Den här var i alla fall törstig...

...sen hittade den några goda frön som låg kvar på marken. De sparar mat i kindpåsar, det är därför den ser så rolig ut på denna bild. Hos Bence finns det alltid lite godsaker för en hungrig stäppsisel.  En hotat art som fick en ny fristad hos en naturfotograf. 

Hälsningar Lena

Sommarpyssel och plätt-lätt som blev platt

Nu börjar det se ut som en djungel i vårat växthus, men det är fortfarande en kontrollerad djungel och vi kan sitta i växthuset på kvällarna. Det blir skugga ganska tidigt på kvällen pga stora träd och vid halv sex är det en behaglig temperatur om det är öppet. Vindstilla och de insekter som är där, är fullt upptagna bland växterna. Det här är från middagen i går kväll, lördag.

Så här såg det ut första juni, det händer snabbt väldigt mycket i ett växthus på sommaren. Det var också en lördag eftersom det står en cocktail på bordet och vi ska ha zoomträff med familjerna i London, Las Vegas och Texas.
 

Nu har vi paprikor och aubergine på gång...

...och tomaterna börjar precis bli röda. Vi åt den första i går kväll, snart kommer vi att ha mer än vi kan äta. Men man kan göra annat gott med tomaterna så man kan använda dem hela vintern. 

Grönkålen har jag redan skördat en omgång blad och lagt i frysen. De lite mindre plantorna är broccoli, den är på gång. I förgrunden är det vitlök.

Dessa skördade min sambo för ett par dagar sedan. De blev stora och mycket fina. Gräsklipp fungerar fantastiskt bra som gödsling, håller fukten i jorden och minskar ogräsen till ett minimum. Ringen ha la upp var för att få en rolig bild till årskavalkaden. Nu är det "en typ av flätor" som hänger i garaget.  

Sommarmat för oss är t ex inkokt lax. Jag gör en variant med lime och ingefära i lagen och en röra av mosad avocado, majonäs och gräddfil smaksatt med riven ingefära till färskpotatis. Pressgurka är gott till och gurkor har vi väldigt gott om. Slanggurkorna är ju dessutom inte lika lätt att ta tillvara som västeråsgurkorna. 

Min sambo vill gärna ha dessert så när Eva visade ett recept på en plätt-lätt kaka testade jag direkt. Jag gillar inte att baka och gör det sällan. Om jag var mer van hade jag nog reagerat på att det borde vara ägg i smeten. Jag fick inte ens en smet som liknade den Eva visade på sin bild utan mer något som såg ut som mandelmassa. Då satte jag i lite mer smör och jag använde dessutom röda vinbär istället för rabarber (och gjorde halva receptet i en liten form). En hel del avvikelser från receptet sålunda men jag tror att det var det saknade ägget som bidrog mest till att det blev en väldigt platt kaka, ca 1 cm hög. Det smakade dock helt OK, lite knäckigt kladdig och min sambo åt gladeligen upp 3/4 i ett svep med vaniljsås. 

Vi har förstås också plockat kantareller, det här var för ca en veka sedan. Det var mest av den ljusa, knubbiga och tidiga varianten. Det blev ett kilo i frysen och varsin kantarellmacka med oanständigt mycket svamp på. 

På sommaren har man också tid att grilla revbensspjäll. Det tar 90-120 minuter beroende på hur stor gris de kommer från. Här är det från ett vildsvin som sambon sköt någon gång i vintras, alltså var spjällen mindre än de man köper i affären. 

I går gjorde vi en till skogstur till ett annat ganska nytt svampställe som vi hittade förra året. Vi hade tre olika platser att kolla av och här har vi hittat de första fina svamparna. Det var en del smått så om ytterligare en vecka-tio dagar kommer det att finnas mängder med kantareller här. Men då är vi på annan ort...

Det blev två fulla korgar och trots att det var över 25 grader och sol var det inte besvärande varmt i skogen, om man inte hittade svampar som stod i solsken. Mygg var inte heller ett problem, men det höga gräset som fanns här och där släppte moln av frön som landade på våra noggrant borstade svampar. Det blev alltså att borsta igen när vi kom hem. En gräsallergiker hade nog också haft problem. Det här blev 2,2 kilo så nu är årsbehovet säkrat. Nu vill jag ha karljohansvamp :-)

Hälsningar Lena

Svart stork

En svart stork är inte som en vit med annan färg på fjädrarna, utan en fågel med en helt annan beteende-repertoar jämfört med dess vita släkting. För de är släkt och hör till samma familj, Ciconiidae. Det finns t o m några dokumenterade hybrider, vilket är underligt för dessa storkar "pratar inte ens samma språk".

De svarta fjädrarna skimrar i grönt, blått och violett när storken är torr och står i solen. Den metallglänsande fjäderdräkten får de vid ca 3 års ålder, likaså den klarröda näbben, benen och den röda huden runt ögonen. 

En uppgift när jag var i Ungern var att dokumentera svart stork så mycket jag kunde och i Bences gömslen kommer man otroligt nära dessa skygga fåglar. Då de kommer till två av gömslena, och stannar länge, fick jag dessutom mer än 20 timmars observationstid. Enligt litteraturen är det svårt att ens få se svart stork för de håller till i avlägsna bland- eller lövskogar, skyr all mänsklig aktivitet och fiskar helst för sej själv i grunda vattendrag. Bara att de är i Bences dammar räckte för att projektledaren skulle säga "åk dit!"    

Här gnider den huvudet mot gumpkörteln som utsöndrar ett oljigt sekret. Den står bara några meter framför mej och jag kunde lätt ta några bilder med mobilen och skicka till min kollega, så han fick se att de faktiskt var där i dammen. Gömsle med glas är fantastiskt och man sitter dessutom i nivå med vattnet.  

Det var fem vuxna svarta storkar som dagligen besökte den största dammen, dvs gömslet som kallas Teatern. Där kan tre personer kan sitta bekvämt och ha två kamerahus på de befintliga stativen. Det finns dessutom gott om eluttag på golvet så man kan ladda batterier, telefoner, powerbank etc. Man sitter från gryning till lunch eller från ca 15 till solen gått ner (ca 20 och då vill man gärna ha middag).   

Den svarta storken är en mycket uthållig fiskare. Den kunde plocka 25-30 stycken och höll alltid på betydligt längre än någon av den andra arter som kom dit. Enligt Bence häckar de svarta ca 10 km bort i en mycket svårtillgänglig skog och de flyger hem till familjen med fisken. Film från "bokameror" i Polen visar hur de kan stöta upp stora mängd fisk, ca 10-15 cm långa, som ungarna snabbt glupar i sej.  

Svart stork är solitär men bildar par under parningssäsongen. Det finns dock enstaka litteraturuppgifter att de kan bilda löst sammanhållna grupper om det är gott om fisk. I Bences dammar är det alltid fisk.

Det kom också tre juveniler, ungar från förra säsongen. De är fullstora men fjäderdräkten är brun, ben och näbb gulbruna eller gråbruna. Enstaka mörkare fjädrar hade börjat bildas. De ruggar kontinuerligt så de går igenom en period i ungdomen då de har blandat svarta och bruna fjädrar. 

Även dessa ungdomar hävdade sej bra i dammen med de andra långbenta vadarna som t ex gråhäger, ägrett, silkeshäger samt en massa skedstorkar.  

De svarta storkarna är kaxiga och drar sej inte för att sätta en gråhäger på plats...

...eller t o m sno fisken ur näbben på den!

Jag såg det hända flera gånger och den svarta bara flaxade iväg, samtidigt som "bollade med" fisken som den svalde när den vänt den rätt. Den enda fågel som den svarta storken hade en mer ödmjuk attityd mot var en vit stork. Det häckade ett par i närheten av gården och när den landade i dammen fick den äta ifred, men den stannade ofta inte så länge. Vit stork är mer en allätare medan den svarta är en mer utpräglad fiskätare (med visst inslag av grodor). 

Det kom en svart stork till en mindre damm, nära Bences gård, och när den landade flög det fåglar åt alla håll. Dem dominerade fullständigt över natthägrar och silkeshägrar. Gråhäger och ägrett fiskade på behörigt avstånd, purpurhägern fick inte ens landa.  

Den kunde stirra ner i vattnet och plocka fisk efter fisk i ett par timmar innan den var nöjd. 

Den skakade sej som en hund dvs skakningen började med huvudet och gick sedan som en vågrörelse genom kroppen. De lustiga var att de avslutade inte ett skak med att flaxa med vingarna, som ju många andra fåglar gör. 

Det blev dock en hel del underhållande flax när de fiskade i den stora dammen, där vattendjupet varierar en hel del. 

Det hände ibland att de sänkte ner sej nästan fullständigt i vattnet för att komma åt en fisk som försökte smita undan, de fiskar alltså även på lite djupare vatten. 

Det var allt om de svarta storkarna för denna gång.

Hälsningar Lena

Det är ungar i lådan!

För några dagar sedan åkte jag förbi ladan vid Kungsängen som har en tornfalkslåda. När jag passerat tidigare har den sett tom ut, men Peter föreslog att de kanske var nykläckta och inte syntes. Han hade rätt. På långt håll fick jag en bild där man kan se fyra ungar. Man kan se att de är lite olika gamla dvs kläckta med någon dags mellanrum.

Fru tornfalk jagade i närheten. Det blåste rejält och det var en utmaning att fånga henne på bild.

När jag kom lite närmare lådan fick jag bara med två ungar. Vinkeln blir ju sämre för den sitter högt upp på ladan. Jag brukar inte heller stanna längre än ca 15  minuter. Vissa år bryr sej inte de vuxna fåglarna alls om man står där jag står nu, men man kan ju inte veta och ett år tyckte honan att det var OK men hannen var mer försiktig.

Honan jagade vidare över fälten.

Det passerade också en vråk, vilket det gör ganska ofta när man står här.

En flock med starar flög upp på andra sidan vägen och jag kunde inte motstå att ta några bilder.

Jag gillar "masseffekten" som uppstår i en sån här flock. Det är två fåglar som flyger åt fel håll (till höger). Det är kajor som också höll till på fälten i stora mängder.

Jaktlyckan var inte särskilt god för tornfalken och den ändrade taktik från högflygande jakt till lågsniffar över vallen.

Den flög kortare sträckor nära gräset och spanade väl efter gräshoppor eller andra småsaker som går att stoppa i gapet på den hungriga skaran som väntade i lådan. Jag fick aldrig se om hon lyckades fånga något och hannen såg jag inte till heller. När jag tog dessa bilder stod jag på behörigt avstånd från ladan, men jag hade ju sett om en falk landade på den. 

Åkte förbi ladan efter jobbet idag. Nu är det betydligt kaxigare ungar i lådan och de har fått ringar på benen. Det kanske de redan hade när jag var där sist men det gick inte att se. 

Det pågick en del flaxande inne i lådan men inte ute på kanten. De har nog några dagar kvar innan de börjar provflyga. Hur jag än spanade kunde jag bara se tre ungar idag. Herr och fru tornfalk flög ovanför mitt huvud, men kom inte ner med någon mat när jag vad där. Vi får väl se om jag hinner dit innan de ger sej iväg för gott.

Hälsningar Lena 

Nu ska det blomma!

Den första juni skrev jag ett blogginlägg om allt som vi skulle plantera under den helgen. Det var mängder med plantor i växthuset och grönsaksbäddarna men också alla pelargoner som jag övervintrat. Bara för att jag vill ha mängder med blommor runt förstukvisten. 

"Mjölkpallen" som min sambo byggde under pandemin är perfekt för tunga krukor. Den lila petunian har jag köpt, för att få blommor tidigt innan pelargonerna kommit igång. Jag köpte också en gul som finns med på andra bilder.

Den fina ställningen för små krukor är ett fynd från ett stort varuhus, på rea dessutom. Den är ganska ostadig så man kan inte lasta på hur tungt som helst (till skillnad från mjölkpallen). Den stora ljusblå lobelian har jag haft inomhus hela vintern, eller så har den frösått sej själv och börjat växa i januari. Det var en tunn stängel i en kruka tillsammans med en pelargon som har blivit denna pampiga växt. Den stackars pelargonen har inte orkat blomma ännu.

Den blå lobelian samsas med året pelargon som heter "Summer twist rose". En varmt laxrosa blomma med spetsiga kronblad. Den är förstås inköpt i år och det är den enda pelargon jag brukar köpa (om jag tycker den är fin). Årets är en höjdare och jag kommer givetvis att spara den till nästa år. 

Astrid, som var årets pelargon 2021, har blivit en av mina favoriter för den börjar blomma tidigt, ofta redan inomhus innan jag planterat om den. Det är också en kompakt växt som blir en väldigt fin planta även när den börjar bli stor, som mitt första exemplar är nu. Blommorna är en ljusrosa dröm.

Den absoluta favoriten är ändå Honeywood Suzanne, som jag fick av min sambo i födelsedagspresent för många år sedan. Han hade skickat efter en stickling som jag fick i slutet av mars. Den blommar tidigt, rikligt och hela sommaren. Blommorna är inte så stora och skaften är tunna, helt olik många andra pelargoner. Den här kan man inte köpa var som helst, men beställa på nätet går nog bra.  Den lila blomman i bakgrunden på dessa bilder är årets pelargon 2024.

Förra årets pelargon hette Lavina och har ljuslila blommor. Det är färgen som gjort att jag har sparat den över vintern. De små penséerna man kan se i bakgrunden har frösått sej själva och får vara kvar för de gör sej bra i blandningen. Lobelior i olika färger har jag odlat själv från frö i år och det har gett "helvilda" plantor med långa blomstänglar som dyker upp här och där när krukorna står tätt. Jag har mest vita och blå men även en del lila. 

Jag råkade också köpa en black knight minipelargon (till vänster), när jag stannade vid en riktig plantskola (inte en kedja) för att kolla efter grönkålsplantor då våra egna var så ynkliga. De mörka bladen och de tvåfärgade blommorna som kommer på tunna stänglar, som Honeywood Suzanne,  gjorde att jag inte kunde motstå den. Till höger är en lyckoklöver som min sambo fick av en kollega förra sommaren. Den hade bara några enstaka slokande blad vid jul men med belysning återhämtade sej plantan och är nu gigantisk. Den på bilden är en stickling från moderplantan. Bladen är vacker vinröda/lila och blommorna ljusrosa. 

Man måste ju också ha djupt röda pelargoner och då är det kärlekspelargon som gäller. Jag väntar på en "årets pelargon" som är riktigt vackert röd, men den här fungerar bra och är lätt att övervintra. 

Jag har inte reflekterat över det tidigare, men i år la jag märke till hur dyra sommarblommor och andra plantor faktiskt är. Perenner är en sak och de kan få kosta lite mer. Men att fylla förstukvisten med blomsterprakt kostar en hel del nu och då kunde jag känna mej extra nöjd med mina övervintrade pelargoner och allt annat som råkar övervintra på köpet. 

Hälsningar Lena

PS. Det är förstås också en djungel i växthuset men det får komma i en annan blogg.