Tysslinge sångsvanseldorado

I strålande vårsol gjorde vi en utflykt till sjön Tysslingen i söndags för att titta på sångsvanar. Vi kom fram ungefär en timme innan solnedgången och det var första gången vi var där. Vi stannade vid första stället där det gick sångsvanar och jag blickade ut över dem och undrade över vilken taktik man skulle ha här? Stod vi ens på det bästa stället? 

Det var gott om svanar och många gick tillsammans helt utan organisation. Det här gänget verkade dock hänga ihop och de promenerade i samlad tropp. De vita fåglarna samtalade och man kan ju inte låta bli att undra om detta är en familj. Håller de ihop så länge? 

En del verkade mest stå och sträcka på sej i det låga solljuset som fortfarande värmde en aning. 

Plötsligt händer det något som får hela svanflocken att flaxa iväg. 

Många av gässen som också går här lyfte men svanarna insåg snart att det var falsk alarm och lugnade ner sej.

De lämnade dock platsen i mindre grupper hela tiden. Några flög mot en större flock som gick vid tornet och andra drog bara iväg längs sjön.

Här var det två som kom infarande i vacker formation.

Vassen lyste guldgul när svanarna gav sej av ut över sjön.

Det var strålande vackert att se svanarna flyga bort över landskapet.

Vi skyndade oss bort till tornet innan solen hann försvinna helt men avstod från att gå upp. 

De flesta svanarna befann sej på marken bredvid eller framför tornet.

Marken glimmade som av guld i det låga solljuset.

Många svanar var på väg ut på sjön men här är det två som är på ingång.

När de sista solstrålarna försvunnit bakom de skogklädda kullarna lämnade vi sångsvanarna vid Tysslingen för denna gång. Nästa gång måsta jag övernatta så jag får se detta i gryningsljus. Då borde svanarna dessutom vara på väg in från sjön.

Hälsningar Lena

V Å R T E C K E N !

Plus 10 grader och en kort promenad på lunchen. Jag vet var de brukar slå ut riktigt tidigt och YES! Blåsippor! OK planterade och mot en vägg, men i alla fall. Årets första för mej.

Bara en kort bit därifrån hittade jag nästa solgula vårtecken. Full fart utanför bikuporna! Jag tog 20 bilder och fick en under inflygning.

Fick också se exempel på hur jobbigt det kan vara om man är ett nyvaket bi och bara har hittat till snödropparna. I morgon har de förhoppningsvis hittat blåsipporna 50 m bort. Det kallar jag vårtecken och en strålande måndag (fast jag var tvungen att sitta inne nästan hela dagen).

Hälsningar Lena

Vårrapport från Mälardalen

Blåsipporna har inte kommit i mina trakter, inte ens den minsta tussilago så vitt jag har kunnat se under den gångna veckan. Däremot är det en väldig fart på småfåglarna. De sjunger och jagar varandra om vartannat och en blåmes har redan varit och kollat in bostaden på vårt garage. 

Gärdsmygen är också på gång och jag lyckades fånga en på bild förra helgen som omväxlande satt i träden och sjön eller studsade runt på marken på jakt efter mat eller vad som ibland såg ut som bomaterial.

Den flög till ett gammalt träd med bomaterialet men försvann på baksidan av stammen och eftersom jag stod på en spång i en våtmark kunde jag inte går runt och titta var den flög in. 

Det anländer fler och fler gäss på åkrarna utanför Uppsala och de här är fotade vid Kungsängen, som ju är nära jobbet. Jag såg en flock med 12 tofsvipor vid samma tidpunkt och det sprang starar på marken. 

Men det ligger fortfarande snö och is kvar på marken, ganska mycket på skuggiga platser. 

Vid Råstasjön fanns det ca 10-15 hägrar kvar och det fanns även mat till dem. Den här hade dock lite otur, men fiskarna tinade antagligen upp under dagen eftersom de låg på marken. Hägern ser rätt frustrerad ut för den kunde inte svälja hela fiskpaketet.

En del av hägrarna som brukar vara här har nog dragit till sina sommarbostäder på Djurgården. Jan rapporterade att det var hög aktivitet i bona vid Isbladskärret för några dagar sedan. Stockholmshägrarna har det bra förspänt med både vinterläger och häckningsplatser under vår/sommar.

Den vita anden (eller ankan) ser ut att trivas med sina färgade kompisar i Lötsjön. Även om det är svårt att se hur en fågel mår håller den fjäderdräkten vit och i fint trim, vilket är ett gott tecken. Den ser också ut att småle tycker jag, men det är ju bara en mänsklig tolkning. 

Den här lilla parveln är minsann inte rädd för fåglar trots att kanadagåsen är lika hög som honom om den sträcker på sej. Det finns också två väldigt tama svanar, en vuxen och en ungfågel, men de kom inte fram vid detta matningstillfälle. 

Havregryn blir jobbigt att sprida för hand så det var lika bra att bara vända hela påsen upp och ner.

Hybriden var förstås på plats men vi fick leta en stund. Hen hänger nu ihop med en liten kanadagås och jag har sett dessa två tillsammans vid flera tillfällen under senvintern. 

Jag hade förstås lite extra fett och gott snacks med mej som de båda fick dela på. Tyvärr kan man höra att den har problem med andningsvägarna. Det väser lågt när den andas och jag har hört det de senaste två gångerna vi har sett den. Om mina teorier om denna fågel stämmer är den åtta år nu. 

Den unga svanen kom när jag matade hybriden och den plockade fint ur handen. Den hade kunnat plocka mat ur innerfickan på min jacka om jag tillåtit och den var inte alls övertygad om att det faktiskt var slut med godsaker när påsen var tom. Det simmade också ett antal vuxna svanar i den del av Råstasjön som var öppen, men de hör inte till de vanliga stamgästerna och kom inte upp på gångvägen för att kolla vad som fanns där. 

Det ser ut att bli fint i helgen så vi får väl se om det dyker upp fler vårtecken. 

Hälsningar Lena

Fem kvinnor

Bilderna är tagna när de precis försvarat sina respektive  doktorsavhandlingar. Efter många års arbete ställs man inför en professor som är världsledande inom området, i en offentlig diskussion, där alla ens kollegor, familj och nära vänner sitter i publiken. De gjorde det alla med glans och visst syns det?

Fem framstående kvinnor som jag har kommit nära och fått lära känna på lite olika sätt och som idag får representera på internationella kvinnodagen. 

Hälsningar Lena

Människans bästa vän...

Man stöter på dem då de är ute på promenad med sina hussar och mattar. Människans bästa vän sedan ungefär 15 ooo år tillbaka. Men så här såg de inte ut på den tiden, även om den här rasen, en basset hound, historiskt har varit en drivande jakthund. 

Säkert en mysig sällskapshund och duktig på att nosa reda på saker och ting. Kan användas för sök och man korsade med bl a blodhund när rasen togs fram. 

Den här känns som lite närmare ursprungsförlagan även om den är betydligt med mönstrad än en varg. Jag vet inte vad det är för ras men någon sorts draghundstyp, kanske en grönlandshund. Den var glad över att vara lös (i en rastgård) och tyckte inte alls att det var dags att gå hem. 

Så här vill vi ju gärna se dem. Full fart i bra form och bara måttligt smutsig. 

Här har de riktigt kul. Nu verkar det vara få som har halsband på sin hundar, utan istället en sele. En del selar har ett handtag på ryggen och det kan ju vara bra om man vill lyfta bort sin hund från något olämpligt. Eller om man måste lyfta upp sin ivriga badgalna hund som hoppat i vattnet på en plats där den inte tar sej upp. 

Sedan mötte jag den här. Jag satte mej på huk med kameran och det var som att hunden direkt förstod att den skulle få stå i "rampljuset". Den sprang mot mej med sin ägare som försökte bromsa, men hur bromsar man en bulldozer. 

En engelsk bulldogg. Om man läser i hundrasguiden (Svenska kennelklubben) står det " uppträdandet är oförskräckt med tillgivet kynne" och det stämde på pricken. När den kom fram lutade den sej mot mina ben och krumbuktade sej när jag kliade den på ryggen. Den ställde mer än gärna upp på att bli fotograferad (vissa hundar avskyr att bli fotade, jag har träffat flera). Rasen är väldigt gammal och användes historiskt till tjurhetsning och hundslagsmål, men då såg den inte alls ut som den gör idag.  

Successivt genom avel har nosen blivit allt kortare och underbettet mer framträdande. Det är numera en sällskapshund och säkert en mysig sådan men rasen har stora problem med andning, ögon , rörelser och hudinfektioner. När jag ser den här bilden tycker jag den ser anatomiskt helt bedrövlig ut. Tänderna i underkäken pekade dessutom åt lite olika håll...

Hur kunde vi göra så med människans bästa vän? Chihuahua är vår minsta hundras och har blivit omåttligt populär på senare år. Rasens dvärgväxt har lett till att den har problem med t ex utstående ögon, bett-, käk och tungproblem. Älskad av så många men till vilket pris?

Hälsningar Lena