Fasanfajten

Under en mycket tidig morgontur, före jobbet i går morse, mötte jag den här stolta fasantuppen.

Jag var så upptagen av att titta på honom att jag inte märkte den betydligt diskretare flickvännen som var alldeles framför mina fötter....Tills hon blev skrämd av mej och flög iväg mot sitt manliga sällskap.

Tuppen verkade lite småstressad...flög upp under ljudliga skrän. Det där lätet som är så typiskt fasan.

Jag upptäckte snart orsaken. Den första tuppen kan man bara skymta några långa fjädrar av på denna bild. Ytterligare en stolt tupp är på väg in i bilden...i det nedre vänstra hörnet.

Sedan går det väldigt fort och tyvärr ryker de ihop där växtligheten är som störst och yvigast, så jag går miste om en del av fajten.

Vingar flaxar och skränande läten ljuder i hagen. Jag svär over det höga gräset och blommorna som är i vägen och även kommer i fokus ibland istället för kombatanterna.

Sedan bär det av in bakom en buske....

...men snart kommer de utfarande i hagen. En vild jakt tar vid.

Konkurrenten ska till varje pris jagas iväg, så långt som möjligt. 

Ett sista yvigt utfall under högt skränande...

...får den jagade tuppen att ge sej av  och flaxa ut på en nysådd åker. 

Matchen är över och konkurrenten är ivägkörd. Har ni sett maken till stolt fasan?! Jag tycker t o m man kan ana ett "överlägset leende" i fågelns ansikte.

Nu är det fredag och sommarväder.

Ha en fin helg, Lena

Slagugglan

I helgen hade jag möjlighet att vara med när en slaguggla och hennes ungar skulle märkas. En annorlunda upplevelse att få möta en uggla så nära.

Två män i sina bästa år har märkt slagugglor och satt upp holkar i 33 år i ett område någonstans utanför Sala. Jag har inte en aning om positionen för denna holk och vägen vi färdades på sista biten var knappt körbar. Vi fick sedan gå en bit genom sly och bråte för att komma fram. Håven framför boet använder de utifall ugglan blir skrämd och flyger ut när personen klättrar upp.

Ugglan kom inte ut och här småpratar han med henne....

...innan han bestämt med varsamt plockar ut henne. Det märks att han har gjort detta många gånger förut.

De tittar på varandra som gamla bekanta. Ugglan är redan märkt och de har setts tre gånger förut.

Han tar ändå med henne ner och vi får möjlighet att möta hans vän, för det är verkligen så han pratar om henne och alla de ugglor de märkt genom åren. Häckningarna i området har varit sena i år och så även i denna holk. Ungarna är för små för att märka. Det är två stycken som vi får se på den bild som hans kollega tagit med sin mobil ner i holken.

Han håller ugglan ytterligare några minuter. Hon verkar inte bry sej nämnvärt men han släpper henne ganska snabbt för att hon ska få komma tillbaka till sina småttingar.

Hon flyger upp i en närliggande björk och skäller lite på oss. Dax att lämna området vid boet så ordningen kan gå tillbaka till det normal. Hon kommer att få återbesök när ungarna växt på sej.

Vi avslutar vår dag med en mysig middag vid ett vattendrag i Skultuna. Vi upptäcker ganska snabbt att det finns bävrar i ån och att det råder viss aktivitet. Två bävrar simmar förbi och kommer närmare än någon annan bäver jag sett.

Det finns en hel del spår av deras framfart även om de fick hjälp att fälla detta träd. Antagligen för att det inte skulle falla och skada någon. Det är en offentlig grillplats samt promenadväg till ett fågeltorn i närheten.

Det blir höga ISO på kvällen men jag kan inte motstå bävrarna som simmar i det blanka vattnet.

Vi kan ana var de har sina tillhåll när de försvinner i det mörka vattnet och vi slår oss ner för äta middag vid grillplatsen.

En kort tur till fågeltornet måste man ju göra även om mörkret börjar sänka sej. Det sjuder av olika fågelljud och förutom några klassiska som t ex gök hör vi ljuden av en vattenrall i vassen.

Hälsningar Lena

I de Västmanländska skogarna...

...vet man inte vad som kan hända. Vi parkerade våra bilar på en grusväg och klev ur. Det kunde finnas tjäder här...vi tittade oss omkring lite skeptiskt...."Där är den" sa plötsligt en man från Danmark som hunnit fått upp kikaren.

Vi försökte alla få syn på den fina tjädertuppen som rörde sej mellan de gamla granarna. Solljus och skarpa skuggor gjorde att den mörka fågel ömsom försvann mellan träden och ömsom glimtade till i vasst ljus. Den kom dock hela tiden närmare...

Vi blev nu upplysta om att de här tupparna faktiskt kan anfalla. Två tjejer gick direkt in i bilen och tyckte det var utmärkt att spana från ett öppet fönster.   

Den kom kluckande mot oss men i ganska maklig takt. Jag insåg dock att den började komma väldigt nära och vi backade undan längs grusvägen.

Nu gick den runt mellan våra bilar och spände sej...kluckade och knäppte.... 

Den vände om och jag tänkte att det är lugnt....den går nog in i skogen igen...

...men nej, det fortsatta komma mot oss...

...och kort efter denna bild kommer den farande med en väldig fart. Vi springer undan men en person faller på grusvägen och blir ett "givet offer".

En av våra danska besökare får tag i en stor gren och håller fågeln ifrån sej tills vår fallna person är på fötter igen. Det blev en skrapad armbåge och så var han lite besviken att ingen fotade honom när det hände. Vi hade annat för oss...

Tjejerna som valt att sitta i bilen hade dock filmat hela förloppet och han fick det actionfyllda tjädermötet på film. En spänstig snabb kille lockade in tjädern i skogen så att vi kunde återta våra bilar. Han fick sedan springa tillbaka med tjädern i hasorna. Det finns definitivt vilda djur i de Västmanländska skogarna.

Hälsningar Lena

PS. Jag hade hört att spelgalna tjädertuppar kan anfalla men tyckte att de verkade vara lite överdrivna berättelser...Nu vet jag, det var det inte.  

Öland, blandade glimtar

Beijers hamn bjöd på mycket varierande miljöer och en mängd olika fåglar. Ibland blir röda ben och röd näbb extra effektfullt, som t ex i vass.

Vi promenerade ända ut till "vassgömslet" och här var det inte direkt någon trängsel med folk.

När man gick längs vattnet (utan vass) var det mer vadare och gravänder. Här en flock kärrsnäppor som flyger över ytan.

Jag hade dvärgmås på min önskelista och här fanns det en hel del. Om man förstorar denna bild håller dvärgmåsarna till i mittenskiktet. De har svarta huvuden som skrattmåsarna men är minder. Flygande har de också mörka vingundersidor med vit kant. Det finns några flygande på denna bild.

En annan önskefågel var skärfläckan och vi fick en individ som kom ganska nära.

Det pågick en del andra aktiviteter på Öland under helgen bl a var det träff för vindsurfare vid Beijers hamns camping.

I en pöl på motsatta sidan om vindsurfarna hade en tofsvipa sin barnkammare.

Två små bedårande tofsvipeungar hade precis börjat kolla in allt märkligt som man kan hitta i en pöl med vatten. 

En morgon var det särskilt blött och dimmigt. Spindelnäten var prydda med droppar.

En törnsångare flyttade från strå till buske och sedan tillbaka till stråna.

Både vid Ottenby och Beijers hamn gick det köttdjur på bete. Lägg märke till staren som promenerar runt på det vita ungdjuret till vänster.

Vi hade också bokat en guidning på Ottenby fågelstation där vi fick veta mer om ringmärkning och arbetet på stationen av en mycket duktig kille som ansvarade för all märkning och den personal som jobbade på stationen. Här en trädpiplärka som fångats under förmiddagen.

När vi var inne på stationen jobbade även en doktorand med märkning av en större strandpipare.

De tog en hel massa mått på dessa fåglar samt monterade pyttesmå sändare på dem som skulle ge information om deras flyttvägar. Strandpipare återkommer till samma plats år efter år och de hade ungefär 50% återfångst (med sändare) av fåglar i projektet.

Dimman kom smygande när solen gick ner och förändrade miljön runt vandrarhemmet i Ås.

Jag hittade dessa två ringduvor som tog tillfället i akt att göra mer duvor i solnedgången.

Efter akten satt se länge i solnedgången och "gosade" med varandra.

Det får bli mina sista bilder från Öland. En fantastiskt plats som vi absolut kommer att återvända till.

Nu är det fredag. Ha en fin helg allihopa!

Hälsningar Lena

Familjen flugsnappare

Här är samma fågel som det förra inlägget slutade med. Vi behövde hjälp för att reda ut att det var en mindre flugsnappare, en hona. Det samlades skådare och fotografer runt denna trädgård för att få en skymt av den här lilla fröken. Någon hanne fick vi dock inte se.

Senare samma dag under en promenad i södra Lunden vid Ottenby fick vi syn på den här. Det verkade vara boinspektion på gång....

Vi väntade för att se vad som skulle hända.

Kort därefter anlände hannen och vi blev nu helt övertygande om att det var en halsbandsflugsnappare som vi precis sett. Honan hade flyttat sej en bit men fanns fortfarande i närheten. Hannen sjöng av hjärtans lust, kanske för att övertyga den potentiella frun om att det här minsann var en toppenhåla.

Det finns fyra arter av flugsnappare som man kan se i Sverige och det här var nummer två på denna resa.  

Halsbandsflugsnapparen ger hals och vi promenerade vidare i den lummiga lunden.

Inte långt därifrån stöter vi på en till hanne.

Här verkar förhållandet säkrat för inflyttning i bostaden har redan börjat. Frun fixar med inredningsdetaljer i den mer konventionell utformade holken som det här paret har valt.

Vi fortsätter vår promenad och stöter på en del andra djur i lundarna vid Ottenby.

Dagen därpå är det dimma vid Ottenby. Inte den där charmiga dimman som ger fina bilder utan total tjocka, småregn och kallt. Vi drar norrut och hamnar vid Beijers hamn. Efter en ganska lång promendad längs vatten hamnar vi i en grönlummig lövskog och mellan trädstammarna skymtar jag plötsligt en liten grå fågel... 

...oj, två fåglar. Jag håller nästan andan och försöker rikta kameran mellan bladverk och stammar. Det här är flugsnappare nummer tre, dvs grå flugsnappare.  

Jag vet inte vem som är herr och fru i detta sammanhang men de verkar hålla på med boinredning. Jag har medvetet inte beskurit dessa bilder så hårt för jag gillade verkligen miljön runt dessa fåglar. Dock var det ganska mörkt just här.

Rätt näpen eller hur? Vi har haft den här arten på besök en gång i vår trädgård, men det var nog en fågel som bara passerade.

Vi hittade fler grå flugsnappare och den här, som jag antar är en hanne, satt utanför en holk och sjön för fullt. Just den här typen av holk satt i många träd i norra Lunden vid Ottenby och de är antagligen precis vad dessa fåglar vill ha.

Sista dagen vid Ottenby fick jag också en bild på den fjärde flugsnapparen, den svartvita. De brukar bo i en holk hos oss och jag har betydligt bättre bilder på både hannen och honan från vår trädgård, men det kändes ändå lite kul att på samma resa få se och dokumentera alla fyra arterna.

Hälsningar Lena