Med gäster på mossen

I helgen hade vi ordnat med utflykt för svärföräldrarna. Det var en 80-års present till okänd destination. Vi började på ett ställe som jag älskar, Knuthöjdsmosse

Vädret var perfekt på lördagen och vi inledde med picknicklunch, sedan promenerade vi ut på mossen. Det var förstås inte den bästa tiden på dagen men det är fint där ändå.  

Så här sent på sommaren är det inte så mycket fåglar men vi hörde smålommarnas läten över mossen, så någonstans fanns det några.

En familjegrupp med kanadagäss kan också vara stämningshöjande.

Vi fortsatte promenaden längs de smala spängerna... 

...och hittade till slut en smålom.

Den simmade runt ensam men vi kunde höra andra någonstans i fjärran.

Efter mossen lämnade vi av svärföräldrarna på Grythyttans Gästgivaregård. Där väntade god mat och ett besök i vinkällaren.

Grythyttan är charmigt runt den gamla gästgivargården och vi promenerade runt en stund.

Vi stannade inte kvar så länge utan åkte tillbaka till Hällefors. Jag hade tänkt att vi skulle vara på mossen i soluppgången och får en sån där magisk morgon, men enligt SMHI kunde jag glömma det.

Vi var där ett par timmar på kvällen. Det var stilla och vackert även om det inte blev någon direkt solnedgång.

Vi mötte fler smålommar under vår andra promenad...

...och de visade även upp sej från sin bästa sida.

Under natten kom regnet och vi fick sovmorgon. Så blir det ibland.

Hälsningar Lena

Åter efter åsknedslag

Söndagen den 29 juli kom äntligen det efterlängtade regnet till Uppsala med omnejd. På vissa platser föll det 100 mm och det var visst "bassäng" vid Uppsala centralstation. Vi var ute och tittade på konst och mötte regnet på väg hem. Vi fick också se ett åsknedslag längs vägen och det var onekligen rätt häftigt.

När vi kom hem hade det tack och lov regnat även där...det hade också åskat....alldeles väldigt. Jordfelsbrytaren hade löst ut men när vi hade ström igen visade det sig att det var en hel del prylar som inte fungerade längre. Min dator var död....så även internetmodemet + kontakterna (2 st), Apple TV, en receiver, telefon, parabol, utomhusbelysning (två st), datorn som styr varmvattenberedaren och lite annat smått. Det tog flera dagar innan vi hittade allt som inte funkade. 

Min sambo kunde laga min dator efter inköp av reservdelar under måndagen och det kändes ju extra skönt (även om jag har ordentlig back-up på bilder mm). Vi fick hem ett nytt internetmodem efter några dagar men det räckte inte. ComHems undercentral på vår gata var helt utslagen....När den var fixad krävdes ändå ett hembesök och det tog en och en halv vecka att få till. Igår var vi till slut åter uppkopplade.

Här pågår parabolreparation. Tur att vi kunde låna klätterselen av en kompis för man får inte gå så högt upp på stegen som vi hade behov av. Jag stod på altanen och skötte anslutning via fjärrkontrollen och en kikare, för att läsa av TVn. Nu återstår bara problemet med varmvattenberedaren, som dessutom är kopplad till solceller, och naturligtvis är lite för gammal....

Hälsningar Lena

Fotoresan i Säter

Parallellt med Genstaplanket går "Fotoresan i tid och rymd" i Säterdalen. Lite mer natur och djur bland utställarna än i Gnesta men ganska blandat bland föredragshållarna. Framför allt är det också ett fantastiskt kul tillfälle att träffa fotokompisar som man inte stöter ihop med så ofta t ex Ing-Marie från Sandviken. 

Det är besvärligt att hänga när man också vill snacka men alla bilder kommer snart på plats. Det är varmt i Säterdalen men det kommer förstås en åskskur med skyfall och en snabb räddningsaktion av en del verk sker under ett av föredragen.

Ewa hänger spännande svartvita motiv.

Peter Engman, tillfälligt ledig från sina fotouppdrag, inledde som vanligt hela evenemanget. Inger Palo var första föredragshållare och hon många fina exempel på att man inte behöver åka särskilt långt för att fånga vackra och spännande bilder från såväl natur som stadsmiljöer.

Föredragen varvades med möten ute vid väggarna. Tore Hagman höll en oerhört medryckande och tankeväckande presentation som bl a visade hur mycket vi har att glädjas åt i vårt eget land och hur småbruket har sett ut innan stordriftens och mekaniserings intåg. Naturfoto men med en annan vinkling och kryddat med livsöden från små gårdar där man producerade den mat man åt. 

Jag missade tyvärr Jan-Peter Lahall som var dagens sista talare och avslutar med en bild på Bengt Gustafsson som visade fascinerande gatubilder och arkitektur från sina resor i New York. Stort tack till arrangörerna som än en gång fått ihop ett lysande program och en verkligt fin Fotoresa i tid och rymd!

Hälsningar Lena

Hemmahos havssulan är det plast som gäller

Om man är på Runde ska man definitivt göra en båtfärd runt ön, bara vädret är någorlunda OK. Man får då chans på lunne flygande över vattnet men även en hel del annat intressant. Så här ser förresten Lundeura ut från havssidan. Den här bilden är tagen ca halv åtta på kvällen och det är en rad fågelintresserade på plats för att titta på lunnarnas flygfärder. Det finns ett vajerstaket precis där folk står så det är inte fullt så dramatiskt som det kanske ser ut.

Från båten får man bland annat en god överblick över havssulornas häckningsplats. De trängs på bergssidan men det går bra för dem. Havssulorna har ökat på Runde och de tretåiga måsarna har tyvärr minskat. Om jag förstått saken rätt har det mer med storleken på fångsfisken att göra än konkurrens om boplatser, men det är säkert mer komplext än så. 

På håll ser sulornas koloni helt OK ut men när man kommer närmare ser man att de inrett sina bon med en hel del plast och nylon.

Ljuset är mjukare på skuggsidan och här är det än mer uppenbart att bona är stora samlingar av plast och nylonrep. Följande bilder får tala för sej själva.

Båtföraren påtalade och visade bilder på sulor som dött pga plast som fastnat runt näbben eller halsen och som de ej kunnat göra sej av med. Plasten hotar dem dock inte på kort sikt utan man får snarare se det som att de anpassat sej till rådande förhållanden. Plast blir bättre bon än tång och sjögräs....

Just här och nu går det bar för sulorna men man kan ju inte annat än tänka på vad som händer på långt sikt när våra hav fylls alltmer av plast, flytande jättesamlingar av plastsopor som inte bryts ner.

Man kan skymta duniga småttingar hos de stora pampiga havssulorna. Om ni förstorar bilderna kommer ni att hitta ungar lite här och där, trots att de alltid ligger närmast berget och ofta skyddas av en förälders kropp.

Ibland är det lite trångt på klipphyllorna men de får plats på något sätt.

I morgon åker jag till Säter för att visa bilder och prata om undervattenslivet i Alaska och British Columbia. Vi kanske ses där.

Hälsningar Lena

Runde - en liten ö med stora upplevelser

Man går mycket till fots på Runde och man får vara beredd på att det är uppförsbacke, men man blir sedan rikligt belönad när man når upp på höjderna. Det gäller förstås att tänka till på vad man kan behöva i ryggsäcken innan man ger sej iväg....och hur mycket man vill bära.

Promenaderna börjar med en asfalterad sträcka med rejäl lutning. Upp känns dock OK i benen och det är ju bara att stanna och pusta ut när det blir för tungt. Vad vi inte var beredda på var hur det kändes när man skulle gå hem, i brant nedförslut. De muskler som då plötsligt skulle hålla emot blev närmast chockade, det slet och ömmade i både ben som fötter.

Vandringen till Lundeura, där lunnefåglarna finns, tar ca 50 minuter (om man inte fastnar hos storlabbarna). I sluttningarna betade får helt oberörda av lutningen. 

Det var en väl markerad stig som delvis var belagd med stenplattor (hur man nu fått dit dessa) eller rejäl spång. Ibland blev det trångt på spåret. Fåren får dock gå som de vill, till skillnad från turisterna.

När man börjar närma sej Lundeura öppnar sej en magnifik utsikt. På kartan går det faktiskt en led ner, lite till höger på denna bild. Dock är den inom fågelskyddsområdet så det var oklart om man fick gå där?....Om man nu över huvud taget kunde komma på tanken att prova!!!

Vid Lundeura gäller det att hitta en plats vid kanten och sedan slå sej ner och vänta. Solen strålade och det var lä, så här åkte jackan snabbt av. Vi satt ofta i t-shirt ända till solen började förvinna bakom bergstopparna.

Det flög lunnefåglar lite nu och då men det var inte förrän framåt halv åtta på kvällen som det verkligen började hända saker. Fler och fler fåglar kom fram ur sina jordhålor och satt ofta en stund och bara tittade ut mot vattnet. 

Efter en stund sträckte de ofta på sej, testade vingarna lite...

....innan det bar iväg ut över stupet....

...mot havet.

Bastanta och lite klumpiga på land men ut i luften bar det iväg med hisnande fart.

Jag insåg snart just hur fort det gick när jag skulle fånga dem flygande på väg tillbaka med näbben full av fisk. Det där drömbilden som jag sett att så många andra lyckats ta. Men de gör ofta två inflygningar innan de faktiskt landar, så man fick ibland en ny chans om man missade första.

Nu gick det väldigt fort ändå och det blev en oerhörd massa suddisar. Tack och lov för stora minneskort.

Den här har i alla fall lyckats fylla munnen med småfisk och den lilla lunneungen kan vänta sej ett skrovmål nere i jordhålan.

Alla kom dock inte tillbaka med fisk och kan man se mer bedrövad ut är denna.

Ni får se en bild till bara för att de är så läckra när de kommer in för landning.

Teckningen hos dessa fåglar gör att de påminner om ledsna clowner och i kombination med kroppshållningen och de stora orangeröda fötterna kunde man lätt föreställa sej olika (mänskliga) känslotillstånd. Den här ser man ju tydligt hur den allvarligt funderar över hur klokt det är att kasta sej ut över klippkanten. 

Den här fågeln (och flera andra) hade insett precis hur den skulle posera för att få alla kameror att smattra. Istället för att blicka ut över havet vände de sej alltså mot publiken och flaxade fint med vingarna. Den blev förevigad minst tusen gånger inom loppet av några sekunder.  

" - Sorry, no fish..." Visst är budskapen tydliga ibland :-)

Efter att ha suttit i fyra timmar och tittat på dessa fåglar fick vi en känsla av att det var olika grupper. Vissa såg ut att flyga från ett bo och sedan återkomma med en eller flera fiskar. De fåglar som plötsligt fyllde klipphyllorna vid åttatiden verkade mer ägna sej åt att bara göra korta flygturer. Kan det vara ungdomar som inte häckar utan bara är här och lär sej? Kanske någon kunnig här på FS vet.

Plötsligt upptäckte jag att det tittade fram ett vacker tecknat ansikte mellan två stenar under mina fötter (som i princip dinglade ut över kanten). Nu kunde jag tacka min sambo för att jag fick ta 100-400 zoomen, den här fågeln var väldigt nära.

" - Bra publik idag, helt OK för en vardag mitt i veckan. Stora objektiv, det ser lovande ut....jag behöver en ny profilbild. "

" - Men måste jag verkligen flyga....jag gjorde ju det igår..."

"Min" charmiga lunne blir plötsligt ensam på sin hylla och istället för att följa sin kompis väljer den istället att hoppa upp på en sten mitt framför mej. Jag lutar mej bakåt med zoomen på 100 mm. Bakom min rygg filmar min sambo med sin mobiltelefon...det blev rätt kul.

Vilken liten publikfriare. Den poserade och flaxade. Blev fotograferad av hur många som helst och en liten tjej bredvid mej tittade förtjust på sina bilder i den rosa kompaktkameran. Efter en stund hoppade den ner i skrevan och kröp in i sin håla igen....den väntade med sin flygtur så länge.

Hälsningar Lena