Nyskördat och äntligen regn

Nu har trädgården och växthuset börjat ge rejält med skörd och jag behöver knappt köpa några grönsaker alls i affären. Utom lök och morötter som vi inte odlar, mest för att det är så billigt och vi har inte plats för mer odlingar. Idag skördade jag en stor aubergine som kommer att vara en del av vår middag ikväll. Jag frös också in två burkar med persilja och de första chilifrukterna av Hot wax hade blivit röda. 

Västeråsgurkor har jag skördat flera omgångar av och det har blivit både saltgurka, som jag la in igår och ättiksgurka. Tomaterna mognar i lagom takt så vi hinner äta upp dem. Slangurka får vi ungefär en mogen om dagen, men de är korta så vi kan dela en hel gurka på två när vi äter middag. 

Västeråsgurkorna började mogna väldigt tidigt i år men vi är nog lite senare med tomaterna. Vi har dock stora mängder gröna tomater och snart kommer vi in i perioden då man måste börja hitta på olika sätt att använda tomater för att kunna ta hand om alla som mognar. 

Till slut kom också det efterlängtade regnet. Lite trevande först, med nu faller det rejält med vatten från himlen och trädgården suger tacksamt upp varenda droppe.

Jag fick skyndsamt dra in ett par av mina pelargonkrukor under taket. De blommar fantastiskt just, nu men mår inte bra av vatten på vare sej blommor eller blad.

Honeywood Susanne, min favoritpelargon är som en rosa dröm just nu med små blomställningar (för att vara pelargon) på späda stjälkar.

Jag samplanterar olika färger i stora urnor och blandar gärna med lobelior i olika blå och lila nyanser, eller vita. Alla utom en är antingen övervintrade eller sticklingar från förra årets plantor.

Det här är nog den konstigaste jag har och jag vet inte ens vad den heter. Den har mörk orange blommor blandar med vita/svagt orangerosa. Det är t o m så att vissa blommor har några kronblad av varje färg. Jag har fått den här av svärmor som liten stickling och första året blev det bara enfärgade vita blommor med lite rosa i mitten. Jag kunde inte förstå vad hon menade när hon sa att den var tvåfärgad. Plantan jag har nu har jag övervintrat två gånger och förra året kom de tvåfärgade blommorna för första gången.

Nu står alla mina krukor under tak och blommorna är skyddade. Vi har grönsakerna till middagen inomhus redan och jag insåg plötsligt att jag kan nå salladen genom att öppna ett fönster. Då fattas bara koriander...som står i växthuset. 

Det får gärna regna i flera dagar. Jag jobbar en vecka till och jag vill väldigt gärna ha kantareller senare i sommar.

Hälsningar Lena

Fotofika i Uppsala

Nypremiär för Fotofika i Uppsala och kajan är förstås på plats. Jag hade bara 24-105 på kameran och smög iväg för att fånga kajan på bild när den huserade vid några bord en bit bort. Då passade den på att sätta sej på min plats istället. Man ska inte gå över ån efter vatten tror jag den ville säga.

Kajorna är inte så uppskattade på konditori Fågelsången i Uppsala. Numera finns det sprayflaskor med vatten på uteserveringen som man kan spruta på fåglarna för att hålla dem borta från borden. Samtidigt smider den smarta kajan planer uppe på parasollen, med sina unga telningar, hur de bästa ska komma över fikabrödsresterna som folk inte orkar bära in. Gjorde man bara det skulle problemen antagligen minska.  

Här är det i alla fall någon som vet hur man "fotofikar". 

Rauni som var med och startade Uppsalas fotofika, och gör sin första dag som pensionär, deltog med sin sprudlande energi och tankar om fotografering, samt allt som man nu kan göra då man inte jobbar längre. Jag tipsade om några fina resrutter i Nordnorge. 

Vi var bara fyra men det är ju mitt i sommaren och många har annat för sej. Vi fick i alla fall en mycket trevlig fika och är man inte mer än fyra hinner ju pratas vid ordentligt.

Kajan funderar ut en ny plan för hur den ska kunna komma åt smaskiga rester som lämnas på borden. Vi (Rauni) städade efter oss. Jag ser fram emot nästa fika. Uppsala fotofika som faktiskt hade lika många kvinnliga som manliga fotografer vid detta tillfälle.

Hälsningar Lena

The Macintyres

Från parken och papegojorna blev det snabb dusch och ombyte på hotellet, därefter Uber till "Museum of the Home" där min systerdotter skulle gifta sej. Fredrik fick åka vidare med grabbarna till en pub, men vi tjejer fick vara med under bruden och tärnornas förberedelser. Plaststolarna i bakgrunden ska bäras ut i trädgården där vigseln ska äga rum. Dagen till ära strålar solen över London och det är minst 25 grader varmt.

Förberedelserna började för ett par timmar sedan och vi kom in mot slutet. Håruppsättningarna är klara men sminket behöver finputsas och läppstift appliceras. Det finns pizza som man får ta direkt ur kartongen, samt prosecco, apelsinjuice eller vatten. Man får dosera själv.  

Det är fem tärnor och en vigselförättare som är med. Kvinnan som ska viga är en god vän till brudparet och är därför med och fixar till sej här hon också. Det är glada färger och blommor på detta bröllop och klädkoden på inbjudan löd ungefär "festfin, gärna med någon färgglad detalj".  

Brudbuketten är en sommardröm av blandade blommor och tärnorna bär varsin rosa pion. Mamma ska vara med och klä bruden. Jag vet inte om det är så i Sverige eller om det enbart är en amerikansk tradition. Tjejen har ju växt upp i Texas och mamma är med vid påklädningen.  

När bruden är nästan helt klar får pappa komma in och hälsa. Brudgummen väntar någonstans ute i trädgården (han har i alla fall kommit tillbaka från puben).  

Här kommer resten av grabbarna. De här har inte riktigt hörsammat tillägget i klädkoden, men jag lyckades i alla fall få min sambo att köpa en slips med sommarblommor.

Brudgummen får sina blommor på kavajslaget, allt verkar vara under kontroll. 

Bröllopets yngsta gäst får en slurk att dricka innan vigseln. För oss andra gäster har en utomhusbar precis kommit på plats och öppnat serveringen. 

Bruden är redo.

Klockan närmar ser tre och brudgummen  får en sista påminnelse om hur det ska gå till. 

Enligt amerikansk tradition är det pappa som överlämnar bruden.

Det här handslaget kände vi igen från dagen innan då de övande på puben. Sen gällde det för pappa att inte kliva på släpet och slöjan på väg till sin plats. 

Efter en ceremoni som var både högtidlig och glad stod makarna Macintyre framför oss med stora leenden. Mr och Mrs, eller ska det kanske vara Mr och Dr, som min systerdotter ibland har fört på tal.

Konfetti i form av torkade blomblad, både vackert och praktiskt ur miljösynpunkt. Den finaste bilden jag har från detta ögonblick har tyvärr hela ryggtavlan av deras egen fotograf med på en stor del. De var två stycken och av de första smakproven jag sett av deras bilder gjorde de ett mycket bra jobb. Jag fotograferade enbart för vår egen skull och den fotobok som vi lovat göra till brudparet och de närmsta inom respektive familjer. Det har blivit en traditionell gåva från oss när nära familjemedlemmar gifter sej.   

Här får den kvinnliga fotografen rädda slöjan som det är hög tid att plocka av, samt nåla upp släpet på klänningen. 

En liten hemlighet kanske...

Efter vigselakten följde fotografering i alla möjliga konstellationer och familjearrangemang. Jag visar enbart denna bild på bruden och de fina tärnorna. Gästerna fick snittar och baren var öppen så vi minglade och hade trevligt. Förvånansvärt många vänner hade rest till London från USA för att vara med denna dag. Även några som vi kände och förstås inte träffar så ofta.

Vätskepaus för paret Macintyre

Det serverades middag och några höll tal, precis lagom många och inte så långa. Tårtan var inte täckt med söt sockerglasyr utan smakade toppen. Här hade de tänkt till och beställt en extra stor tårta i tre lager utan att kalla det bröllopstårta. Det gör en väsentlig skillnad på prislappen.

Det var inte en vals men en medryckande dans och när bruden därefter dansat med sin pappa fylldes dansgolvet med festglada gäster. Baren hade flyttat in och den killen fick jobba. Värmen gjorde att de faktiskt fick slut på vatten (!), men det löste sej. 

Kvällarna är ljusa även i London så här års och ljusinsläppet i lokalen var otroligt. 

Värmen och danströtta fötter gjorde att allt fler letade sej ut på gården. Nu var det definitivt kavaj av, och väst. Många av damerna hade tagit av sej både sina första och ibland även andra par skor. Bruden är barfota och så även brudens mamma. Kvar på borden låg slipsar, handväskor och högklackat. 

Hälsningar Lena,

som nu har familjen Macintyre i släkten.

Dagen före bröllopet

Eftersom en del av huvudgästerna hade lång resväg anlände vi alla inom familjen med god marginal, dvs två dagar innan bröllopet. Första kvällen samlades vi alla för en familjemiddag på ett mysigt ställe i London. Förmiddagen dag två kunde man spendera som man ville och min svåger, som liksom oss sett Londons centrala sevärdheter, föreslog The British Museum. 

Tja, varför inte. Där kunde det nog finnas en del att titta på, så vi följde med.

Vi "hängde på låset" kan man väl säga och jag fick denna bild innan massorna trängde in på museet. 

Om man inte har läst på ordentligt innan uppstår onekligen frågan "var ska vi gå först ?" 

Om man bara följer strömmen hamnar man här och det är ju tillräckligt för att stanna och ta en bild.

Om man sen viker av till vänster och "följer strömmen" hittar man snart det som nog är museets största sevärdhet, Rosettastenen. På denna stenplatta finns tre liknande texter på tre olika forntida språk inristade, varav det ena är hieroglyfer. Rosettastenen blev därför språknyckeln som gjorde att man kunde tyda hieroglyfer. Stenen hittades 1799 av Napoleons trupper i Egypten. Hur den hamnade i London...

Britterna har onekligen varit  runt en del i världen och samlat på sej historiska objekt som fängslar mej mer än jag trodde då vi klev in i dessa byggnader. 

En stor sal är täckt med dessa stenplattor från antikens Grekland och jag förlorar mej i detaljerna och hur väl de avbildat hästarnas anatomi.

The Lewis Chessmen är en del av en samling schackpjäser från 1100-talet snidade av valrossbetar. De hittades 1831 på en ö utanför Skottland och ett mindre antal av dessa schackpjäser finns på ett museum i Edinburgh, majoriteten (82 delar) finns här. De ser ut att vara samma färg på alla pjäser men när de hittades ska en del ha haft en rödaktig färg. 

När vi klev in i avdelningen som hette "The Islamic World" blev det ett ganska långt stopp när vi hittade montern med astrolabier. De äldsta astrolabierna var av trä men islamiska hantverkare tillverkade astrolabier i mässing med betydligt större precision. Med islams spridning spreds också bruket av astrolabier.  Kortfattat kan man säga att de användes för att bestämma himlakroppars höjd över horisonten och ur dessa beräkna latituden, dvs läget i nord-sydlig led från ekvatorn till polen, men när man tråcklar sej igenom den engelska texten framgår det att de användes till betydligt mer än så och de kallas för "dåtidens datorer". Sökfunktionen var antagligen lite mer komplicerad än idag.

Den här vasen från Rom är daterad ungefär 15 år före Kristus till 25 år efter. Detaljerna är helt otroliga och antas ligga bakom det klassiska engelska porslinet Wedgwood. Det finns förstås perfekta bilder av denna vas på nätet som beskriver motiven i detalj, men jag hade aldrig hittat den och tittat på bilderna, för det här är inte något som jag söker efter (och de algoritmer som styr vad jag "råkar snubbla över" på nätet omfattar inte Portland Vase). Det är en fredag vi besöker museet och nästan i varenda avdelning stöter vi på skolklasser i olika åldrar, med olika uppgifter, papper, pennor, mobiltelefoner och kartor över museets utställningar. Undrar om de förstår vilken ofantlig "guldgruva" av historia de har att tillgå.

På kvällen samlades vi på brudparets lokala pub. Vi har varit där förut och det är en mysigt ställe utan storbildskärmar med fotboll och med musik på lagom volym. Promenadavstånd till hotellet förstås.

En av brudens nära vänner och brudtärna.

Brudgummen pratar med sin blivande svåger.

En hund ligger på golvet och håller koll på vad som händer. Det är en typisk kamphund, ganska stor, men den är trygg på detta ställe och rör inte en muskel ens då vi kliver över den för att nå våra bord. 

Brudparet har bokat ett rum extra för att ha en kort genomgång över hur ceremonin ska gå till och vad som förväntas av alla inblandade. Bruden, som delar ut instruktioner, bär dagen till ära en mörk rosa överdel som hennes mamma en gång gifte sej i. Idag passar den utmärkt till jeansshorts.

Det här ögonblicket kommer igen i nästa inlägg.

Förutom närmsta familjen har en del del av brudens vänner rest över Atlanten för att närvara vid bröllopet. För flera är det första gången de reser längre än till USAs närmsta grannland Mexiko. 

Middag blir det på puben och på detta ställe finns en kock som lagar thailändsk mat, väldigt gott och långt från det traditionella "fish and chips". Pad thai med pinnar passar perfekt till både öl och torr cider.

Stämningen är fin och sommarkvällen lång och ljus även i London så här års. 

Hälsningar Lena

Exotiskt i London

Vi har precis kommit hem från en resa som började i London och slutade i Skottland. I London skippade vi många av de vanliga sevärdheterna och tog bl a en tur till Kensington garden istället. Där kan man  vandra längs The Diana Princess of Wales Memorial Walk. Det var 25 grader varmt och behagligt under de stora lummiga träden.

Det finns förstås vattendrag och de obligatoriska gräsänderna finns även här. Honorna var nog på annat håll med sina småttingar.

En ung sothöna väntade på någon av sina föräldrar. Vi såg en hel del sothöns, med ungar, ett svanpar, hägrar, måsar, trutar mm. Ungefär som man kan förvänta sej i en park på denna breddgrad.

Det var en lördag förmiddag och många var i parken med sina hundar. De allra flesta sprang fritt och de var helt klart vana vid det. Inga hundar kom fram till oss eller störde folk på filtar etc. 

I det här landet är kråkorna svarta och kallas "carrion crow" eller svartkråka. Jag blev mycket fascinerad av dem. De är lika stora som våra gråkråkor och mindre än korpar, som man först tycker att de ser ut som. De rör sej också i mindre flockar och beter sej som kråkor, inte i par som korpar. 

Vi hade med oss ett äpple och bjöd några kråkor som tacksamt tog emot frukten och åt prydligt.

Vad vore en stadspark utan ekorrar och vi såg några bl a den här som satt inne i ett "mjukt" barrträd. I England har den grå ekorren, som introducerades i slutet av 1800-talet från Nordamerika, trängt undan den röda ekorren och tagit över helt. 

Den är större än den röda ekorren som vi har hemma, men beter sej i övrigt precis som en parkekorre dvs den är nyfiken och kollar om vi har något ätbart.

Den får en bit äpple. Egentligen hade vi äpplet med oss för att locka fram något helt annat än kråkor och ekorrar. Vi har hört dem hela tiden vi gått i parken...

...och skymtat dem uppe i trädtopparna. London har nämligen en förvånansvärt stor population halsbandsparakiter.

Gröna papegojor mot grön bakgrund är inte så lätt, men de ger en mängd ljud ifrån sej hela tiden och det underlättar. Papegoja i ek ser ju lite annorlunda ut.

När vi väl hade hittat dem kunde de ibland komma väldigt nära men äpplet var inte intressant, de hade nog hellre velat ha frön eller nötter.

Halsbandsparakiter hör egentligen hemma i Afrika och Asien. En legend säger att det var Jimi Hendrix som släppte ut de två första i London 1968, men hans flickvän på den tiden (Kathy Etchingham) har uttalat sej om att hon aldrig sett några papegojor eller hört att han ska ha gjort det. Det finns också en hel del historiska uppgifter om papegojor i landet som sträcker sej bakåt till viktoriansk tid. Dagens stam har antagligen mer än ett par anfäder.

De här två var gulliga när de satt och pysslade tillsammans. Jag tror att det kan vara två ungfåglar eller kanske två honor. 

De är i alla fall inte tecknade som hannen (saknar halsbandet). De här två kunde vi stå väldigt nära och min sambo fick fina bilder med sin mobiltelefon. 

Det var lite oklart vad de åt i träden men de plockade nog i sej en del unga skott, eller så förväntade de sej att vi skulle bjuda dem på något annat än äpple.

Så här ser den fullfjädrade hannen ut, med ett mörkt halsband och tydligt röd ring runt ögat.

När vi sett oss mätta på de vackra parakiterna och jag hade tagit alldeles för många bilder lämnade vi parken och tog tunnelbanan tillbaka till vårt hotell vid Archway. Vi skulle vidare på ett bröllop senare på dagen, vilket var den egentliga anledningen till att vi befann oss i London.

Hälsningar Lena