Närkontakt av tredje graden

Den kontakt vi hade med de stillsamma mås- och trutfamiljerna i Saltströmmen blev en helt annan upplevelse för mej i Flatanger. Ole Martin har ett troget gäng måsar och trutar som följer båten på varje utfärd och han belönar dem rikligt med hundmat, samt en del annat smått och gott. 

Det satt nästan alltid en fågel på Ole Martin och så har det oftast sett ut då jag sett bilder av honom eller som senast, i ett TV program som Ing-Marie tipsade om.  

De flög över och strax bakom båten hela tiden den var i rörelse och fåglarna var noga med att spana på vad "mannen med hundmaten" hade för sej. De hade hela tiden koll på honom och om det eventuellt var ledigt på hans keps.

När man inte fotade örn kunde man således fota mås eller trut. Man kunde testa allt från lång slutartid till väldigt kort, motljus, närbilder, flygande fågel, stillasittande etc.

Ganska snart hade vi alla också fått uppleva hur det kändes att ha en kompis på huvudet, eller varför inte på kameran eller någon annan stans där de kunde få lite fäste med sina simfötter. 

På en tur satt jag i aktern med Brutus Östling. Han greppade en påse hundmat och frågade om jag ville testa att fota fåglarna med vidvinkel. Han hade ett 12-24 mm med betydligt bättre närgräns än mitt 16-35, men det var ändå värt att prova. Man la en bit hundmat i motljusskyddet och så gällde det bara att ta bilden när fågeln kom ner och tog maten. 

Ibland fungerade det alldeles otroligt bra och om man bara lyckades trycka av en serie bilder i rätt tid kunde det blir riktigt roligt. Ibland rasslade det till framför kameran innan man ens fått fingret på avtryckaren.

Ibland blev det så här när fågeln slog sej ner på helt fel ställe eller så hade man en på huvudet och fyra som försökte komma åt godisbiten framför objektivet. 

Här kommer i alla fall några bilder från min kamera med 16 mm. Den här övningen kräver ordentligt med ljus då man både vill ha korta tider och minst bländare 13. Om det är lite blått på himlen blir det ju också finare kontraster mot de vita fåglarna.

De sprattlade en del för att komma i position. Båten kör ganska fort och det var också en förutsättning för att det här skulle fungera. Annars hann man inte med. 

Rakt in i objektivet blev det ju några gånger och jag var glad att det satt ett filter på. 

Som alltid vid fågelfoto blir det mycket som går bort men det blev också en del roliga bilder och jag skrattade när jag tog en snabbtitt på om jag lyckats fånga någonting. Man vet inte alls vad det blivit när en fågel nästan varit inne i objektivet och vänt.

Här är det uppenbart var närgränsen ligger för mitt 16-35 och Brutus fick ännu fler tokroliga närbilder.

Så här kan det bli om fågeln tagit sin frolic och sedan landat med fötterna antingen på kameran/min hand eller på motljusskyddet. Jag vet faktiskt inte riktig hur den sitter. De har inte mycket till klor (tack och lov) och de mjuka simfötterna lämpar sej inte för att klänga sej fast på alltför ojämna underlag.

Det här var i alla fall väldigt roligt och ett udda avbrott från de pampiga örnarna som vi förstås också hade många fina möte med på denna tur. 

Här är det lite nära men den ser ju så härligt galen ut. Den plockade också åt sej sin belöning.

Alla fick också bilder på sej själva med en stor fågel på huvudet. Den här tog Petra Karlsson. 

Hälsningar Lena

Mindre spektakulära fåglar, men roliga ändå

Förutom örnar såg vi förstås en del mindre spektakulära fåglar, men som ändå beredde oss ett stort nöje. Vid dykcentret i Saltströmmen bodde ett par havstrutar på den gamla bryggan. Havstruten är den största måsfågeln som häckar i Europa och jag ska visa senare hur stora de är när de flyger bredvid en havsörn.

Men först blir det lite mer om hemmalivet för dessa fåglar. Det här var ett stiligt par som noga vaktade över sin brygga. Havstruten lever i monogama förhållanden så vitt man vet och de är mer enstöringar än andra måsar och trutar.

De hade två ganska små ungar som tiggde mat när föräldrarna var nära. 

Mat levererades med jämna mellanrum och däremellan satt oftast en av de vuxna fåglarna på vakt på en stolpe med utsikt över hela bryggan, samt vad som pågick vid dykcentret. När dykflaggan (som satt uppe när någon dök på "husrevet") skulle sättas upp eller tas ner fick de prata snällt med trutarna och gå ut försiktigt till stolpen. Den satt lite för nära tyckte fåglarna. 

De små hade ju en bit kvar innan de skulle kunna flyga och en morgon hade det hänt en olycka. När Fredric och Borghild kom till jobbet på morgonen satt en av de vuxna trutarna på en helt annan plats än normalt, en grind på kajen, och förde ett oherrans väsen. När de tittade ner vid kajkanten satt en dyngtblöt unge och pep på en sten under bryggan. Den hade uppenbarligen trillat över kanten. De lyckades plocka upp ungen i en handduk och placerade den en bit ut på bryggan, där föräldrarna snabbt skyndade fram för att se om sin telning.

Slutet gott denna gång och sista gången vi såg dem var allt frid och fröjd igen. 

Ejderns ungar var rätt stora och övade dykning varje dag, utanför dykcentret förstås. 

De fåglar som vi hade mest "umgänge" med var dock fiskmåsparet som mutat in vår stuga (och de två bredvid) på campingen som deras extrarestauranger, förutom fiskecampen där jag tror att de hämtade de flesta av sina måltider. Här steker Fredrik vitkål som blandat med grönmögelost och valnötter blir ett supergott tillbehör till t ex grillad lax. Måsarna var inte imponerade av den gröna kosten.

Ofta när vi slog oss ner utanför stugan så var de där och kollade om vi hade något gott. Vi gav dem inte mat men ibland så tappades det små bitar när vi satt ute och åt eller fikade. Vi lagade också all mat ute på altanen för det fanns ingen fläkt inne i stugan och man kunde lätt lyfta ut elplattorna. Dessutom hade vi ju gasgrillen ute. 

Måsfamiljen blev en del av vår vistelse på campingen då vi oftast satt ute mellan dyken och även om vi inte åt något så var de ofta i närheten. 

Ungarna försökte skaffa egen mat men det gick väl sisådär. Att fånga en flygande insekt gick inte så bra, även om det ser ut som att snålvattnet rann till då den flög förbi. 

När föräldrarna var ute på födosök var ungarna ganska ofta på en liten kulle bakom vår stuga, där de också brukade sova. De hade precis börjat testa det där med vingar och vad man möjligen kunde ha dem till.

Än så länge hände det inte så mycket när de flaxade men det tog nog inte så lång tid efter vi lämnat Saltströmmen innan de kom på hur man gör för att lätta från marken.

Det var förstås jobbigt att flygträna samt gå runt och pipa en massa. Då tog de en kort tupplur tillsammans. Här låg de oftast på kvällarna när vi gick och la oss. Då kunde vi kolla in dem från fönstret där vi sov. Solen strålade dygnet runt så det var inte så mycket skillnad på dag och natt.

Vi pratade en del med måsarna. Det blev liksom bara så då vi satt ute...Vi upptäckte snart att det gjorde även paret som bodde i stugan bredvid vår. Det var alltså inte bara vi som var lite udda...

De blev ju förstås en del bilder på våra duniga små kompisar.

Om allt har gått bra så flyger de med sina föräldrar nu.

Hälsningar Lena

H A V S Ö R N

När man varit tre dagar hos Ole Martin i Flatanger blir det väldigt många möten med havsörn och alldeles väldigt många bilder. Hur många jag hade innan grovsortering och gallring vet jag inte men de senaste dagarna har jag sorterat bort ytterligare ca 1o00 bilder. Mapparna från dessa dagar innehåller ju även en del annat men det är säkert mer än 1500 bilder kvar på just havsörn. Hur ska jag visa dem kanske ni undrar?  

Jag ska förstås inte visa alla men hur ska man välja? Vi bestämde oss för att alla skulle välja ut fem bilder var sista kvällen vi var i Flatanger och titta på tillsammans. Mitt första val var den ovan. Vi hade ofta mulet väder och då kan man få bilder med i stort sett vit bakgrund. Insåg att jag faktiskt gillade det och därför börjar jag med att visa en kollektion med just det. Kolla in vingpennorna!

Jag valde ut 20 bilder med läckra poser och sedan tog jag bort tio. Alltså ett inlägg med 10 bilder, rätt sansat tycker jag.

Bilderna är medvetet överexponerade annars skulle man inte se alla detaljer i fjäderdräkten och örnen skulle mest vara svart mot en blygrå himmel. 

Gemensamt för många av de bilder jag fastnade för är att örnarna verkligen visar upp sina vingpennor. Vingarna är enorma och det blev otaliga bilder då en liten snutt av den ena eller ibland båda vingarna var klippta. 

När örnen plötslig vred sej i luften och intog den här posen på väg ner var det ofta kört. Att vrida kameran till stående format var inte en lösning, det gick helt enkelt för fort. Det var dessutom mycket svårare att följa fågeln med kameran på det sättet. 

Lite mera hopdragen pose var det förstås lättare. 

Ibland blev det ju också lite tajt i kanterna. Jag använde 100-400 mm zoom och zoomade ibland ut för jag insåg att örnen skulle komma för nära. Men oftast är det 400 mm och man fick väldigt många chanser. 

Det var inte alltid fisk i klorna då de var på väg upp, men om de bommat maten visste man ju att de skulle komma tillbaka. 

Vingpennorna är magiskt vackra tycker jag. 

Hej så länge,

Lena

Saltströmmen II - från det stora till det lilla

En kväll efter avslutade dyk och middag i vår stuga på campingen gick vi upp på bron över Saltströmmen för att titta på utsikten. Lite moln gav viss krydda till motivet.

Det här vill man sannerligen inte dyka i men tack vare strömmen finns det fantastiskt mycket vackert liv att se, och om man dyker på rätt ställe vid rätt tidpunkt kan man få ett smakprov på det. 

Utsikten från bron var inte så tokig heller...

...och jag måste ju testa ett stående motiv också. Tyvärr brändes himlen ut, mina kunskaper i landskapsfotografering är begränsade.

Man kunde även ta bilder rakt ner från bron och då fick man en "drönareffekt". Här står det folk och hoppas på napp. Vi hoppas bara att de får med sej all fiskeutrustning därifrån och inte lämnar alltför många drag i vattnet. 

Vädret var strålande de dagar vi var i Saltströmmen och nästan lite väl varmt när man skulle byta om till tjocka underställ och torrdräkter. Men vattentemperaturen var bara 8-9 grader när man kom ner en bit under ytan och då kyldes man av rätt snabbt. Fin utsikt att ha på jobbet om man är dykguide/ägare på detta ställe.

Jag har visat lite större motiv i ett tidigare inlägg och nu blir det mer av de små djuren och detaljerna. De här nakensnäckorna är dock inte så små. Faktum är att de är stora för att vara nakensnäckor, ca 20 cm. Det är tre individer av klyvfransläpp, vilket är lite svårt att se kanske. De lägger äggspiraler som är rosa och det kan man se till vänster i bild. De lever av att äta "död mans hand" som är orange och då blir de vackert orangefärgade (fast färgen kan variera). De buskiga utskotten längs kanterna är gälar.  

Här sitter en ensam klyvfransläpp vid en vacker röd havsros (anemon). Så här stora nakensnäckor har vi aldrig sett i skandinaviska vatten förut.

Det vanligaste är att nakensnäckor är små och ganska svåra att hitta. Här är några vackra exempel.

Ibland är de verkligen pyttesmå som till höger ovan. De äter ofta hydroider och om man lär sej lite vad de gillar att äta, ökar chanserna att man ska hitta dem. Till vänster finns ingen nakensnäcka men den var fin ändå mot de röda bladen tyckte jag.

Andra små roliga djur man kan hitta är eremitkräftor. Det finns olika arter men jag har inte alls koll på dessa. 

Ibland är de väldigt små men att den till vänster sitter på en större eremit är nog mest en slump. På det här stället kryllade botten av eremitkräftor i olika storlekar.

Havsrosorna är anemoner i olika röda, gula och orangefärgade toner. Ibland med inslag av lila och vitt. Helt oemotståndliga. 

Ibland får man med något annat litet djur på köpet och på båda av dessa bilder finns det små krabbor. Den till vänster är lättast att se men långt ner till höger på den högra bilden finns också en liten röd krabba (dock inte helt skarp). Det finns ju också musslor, död man hand och en del annat med på bilderna som faktiskt är djur, men som vid första anblicken kan se ut som växter.

Den här bilden formligen kryllar av djur. De fina små plymerna är gälar hos ringmaskar/havsborstmaskar. De långa ludna armarna är någon typ av ormstjärna. Man kan också se olika sjöpungar. Det här är en ganska slumpmässigt tagen bild vilket jag gör ibland för att visa på de "små miljöerna" man ser när man dyker. 

Här är två exempel på de små miljöerna man kan se på skaften på de stora tarebladen. Musslor blandat med en massa annat smått som jag inte kan sätta namn på. 

Ibland hittar man plötsligt ett större djur då man simmar runt och lyser i skrevor och mellan stenar. Den här bläckfisken var en total överraskning för våra guider som också äger dykcentret. Fredric har sett endast en bläckfisk vid ett tidigare tillfälle under alla år han varit här och guidat dyk. Den här hittade ett annat svenskt par som dök samtidigt med oss med vi hade olika guide (för vi dök lite olika och hade olika stora luftförråd). Vi råkade vara så nära att Fredric (guide) kunde visa oss var den låg och vilade. De har inte sett den igen efter denna dag så det var nog bara ett tillfälligt besök.

Det finns också pyttesmå djur som är en utmaning för fotografen. Till vänster ett litet leddjur som kallas amphipod, det finns många olika arter men de har bara latinska namn. Till höger ett par spökräkor som, även om de är stora för att vara spökräkor, är en utmaning att sätta fokus på de de vickar fram och tillbaka på växterna de sitter på (som ju också rör sej). 

Det var ett axplock från stort till smått i Saltströmmen. 

hälsningar Lena

Den norska älgstammen

Efter ett dyk och en god lunch är det väldigt lätt att bara luta sej mot kudden en stund och vila men vädret var strålande och jag tog en promenad runt campingen i Saltströmmen. Jag tog inte ens med mej kameran...jag kom ungefär 500 m innan jag såg den första älgen. OJ! Jag småsprang tillbaka till stugan och hämtade kameran men nej, den var förstås borta.

Men några timmar senare, efter vårt andra dyk gick jag samma väg igen och då såg jag plötsligt öronen på ett stort djur.

Solen låg lågt och i det varma ljuset kunde jag skymta två älgar. Wow, så kul. Det var bara ca 500 m från vår stuga på campingen och det fanns såväl villor som ett par gårdar väldigt nära. Jag mötte en pappa med sin son på en trehjuling och han sa att det var "älgungdomarna" som brukade hänga här.

Nästa dag efter första dyket gick jag ut igen längs samma väg och då skymtade jag flera bruna ryggar i den höga växtligheten. 

Det var sex unga älgar som betade i godan ro av blommor och grönt som växte på en vall i närheten av både bostadshus och uthus.

Jag fick aldrig alla sex på bild samtidigt för de spred ut sej men tre tittade i alla fall upp samtidigt. Jag kunde fota och spana på älgarna så länge jag ville. De hade inte bråttom och även om de nog visste att jag stod där var det inte särskilt oroade av det.  

Vi var iväg och gjorde vårt andra dyk för dagen och på vägen därifrån fick vi syn på dessa två som gick precis vid landsvägen mot Bodö. De är fortfarande väldigt nära vår stuga på campingen men nu vid en huvudled och det gjorde förstås att bilarna stannade. Dessa är fotade från bilen.

De trampade runt och verkade inte veta riktigt var de skulle gå...lite utanför sin komfortzon var de nog.

Den här passar i alla fall på att ta en tugga älggräs i farten.

Vi var helt överväldigade av älgmötena så här långt även om det var uppenbart att detta var ett gäng unga djur som höll till i utkanten av Saltströmmen. 

Väl framme i Flatanger såg vi en älg på avstånd en dag då det regnade och vi körde runt längs de små vägarna och spanade. Sambon åkte hem och jag stannade kvar hos Ole Martin för att fota örnar. En eftermiddag föreslog han dock att vi skulle åka på älgsafari (det var ju ljust hur länge som helst) och efter bara 20 minuter hittade han dessa två.

De två pampiga älgtjurarna hade rört sej i närområdet och det visste ju Ole Martin. Dessa två herrar skulle sparas i kommande jakt och få bli pappa till nya småälgar.

Vi kunde t o m kliva ur bilarna och fota älgarna utan att de brydde sej särskilt mycket om oss. Den norska älgstammen verkar vara i prima form och visade upp sej på bästa sätt denna sommar. Så här nära har jag aldrig kommit älgar och så här många har jag aldrig sett i Sverige.  

Wow, vilken bonusupplevelse detta var!

Hej så länge,

Lena