Hybriden är kvar och visst kan man äta upp och ner

Eftersom det var sol på söndagen lurade jag med sambon på en tur till Råstasjön. En av de första fåglar vi mötte var hybriden. Kanadagässen väste åt den och svanarna familjebadade. Den traskade ensam fram på promenadvägen. Jag tycker den är fin fast den är lite galet färgad.

Prasslet av en plastpåse tar den dock inte miste på och den kommer raskt mot oss när Fredrik plockar fram ett smörgåspaket. Fel mackor, det var vår lunch. Men i botten på ryggsäcken låg en annan påse, gammalt men helt OK fullkornsbröd med rejält med smör mellan skivorna. Det var nog ungefär i det här läget som Johnny plötsligt dök upp. 

Nåväl, är man först framme får man också mest smaka. Det kom snart ett par kanadagäss men de fick inte köra bort hybriden. Svanarna blev förstås också intresserade men det räckte inte alls till en sådan storfamilj. 

Coolaste frisyren hade i alla fall storskrakehonan.

Vi hittade några hägrar (6-7 stycken), men de gjorde inte särskilt mycket. Den här har rätt att se lite trött ut för det blåste rätt bra i byarna. 

Desto trivsammare verkade koltrasten ha som badade i en vattenpöl i närheten av fågelmatningen.

Fullt ös i vattnet. Den skulle säkert  äta lunch i buffén efteråt.

En vacker hackspett stannade till i närheten av automaterna. 

En ekorre satt under en av de större automaterna och frossade i solrosfrön som småfåglarna sprätte ner. Här fotade jag ekorre förra gången jag var här, men den var mer silvergrå i pälsen, kändes inte som samma individ. Det finns nog ett helt gäng.

Lite högre upp hängde en till ekorre upp och ner. Den försåg sej med frön direkt från automaten, skalade och åt. Vi stod där en stund och den hängde kvar, tydligen helt obesvärad av att äta på det sättet. Det går dock utmärkt att svälja ner maten. Muskler i foderstrupen kontraherar och ser till att fröna hamnar i magsäcken. Precis vad jag också föreläst för studenter idag.  Men den borde uppleva andra obehag av den där positionen, men det kanske inte gäller för ekorrar.

Det här måste vara en mycket bra utkiksplats för precis på samma ställe satte sej ekorren förra gången jag var här. Jag kunde förstås inte motstå den denna gång heller. 

Hej så länge,

Lena

Kakor, såna som man äter alltså

I coronatristessen och med regnet skvalande utanför fönstret fick jag för mej att göra något som var så länge sedan jag gjorde att jag inte ens minns när. Ni som läser min blogg har nog inte undgått att jag gillar att laga mat, men baka, det är absolut inte min grej. Trots det fick jag plötsligt för mej att jag skulle baka småkakor. Här ligger min första plåt med ojämna degkluttar. Det ska bli saffransdrömmar. Först fick sambon ta en tur till affären, för vem har hjorthornssalt hemma?

De jäste upp fint och doften var rätt. Precis som jag mindes att det luktade när mamma bakade drömmar. Antar att det är hjorthornssaltet som bidrar till lukten. Jag var tvungen att googla på det där "jäsmedlet" och det är ammoniumvätekarbonat. Jag kan intyga att degen också var god, kanske inte så god som när jag var liten men den smakade rätt. Inser att det också är dax att göra ren ungsluckan (hela ugnen kanske...)

En plåt med färdiga saffransdrömmar. Jag hade hoppats att de skulle bli lite gula men icke. De smakade dock lätt av saffran och förstås, smör. Möra och frasiga var de också. Det blev två plåtar med totalt 40 drömmar, helt enligt receptet. 

När jag väntade på att den andra plåten skulle bli klar plockade jag fram mammas gamla bok , Sju sorters kakor. Upptäckte då att sambon också hade bidragit till hushållet med en betydligt senare upplaga. Min gamla är tryckt 1965 och är den 48:e helt omarbetade upplagan som dessutom heter Nya sju sorters kakor. Tyvärr är den mest ett lösbladssystem numera, men man kan få veta vad man förväntas bjuda på vid t ex ett syföreningskaffe, namnsdagskaffe eller ett fint kafferep. Den nyare boken är från 1994 och är den 82:a upplagan. Saffransdrömmarna finns inte med. Det receptet hittade jag på nätet.

Hittade en vacker gammal kakburk från mitt föräldrahem och plockade ner drömmarna. Det kändes lite nostalgiskt att lägga på locket med de röda rosorna. Vi smakade varsin kaka vilket betyder att det är 38 kakor kvar. Vad vi nu ska ha dem till? Vi brukar ju inte alls äta småkakor.

Hälsningar Lena

Jag hann inte...

Solen strålade vackert igår och jag ville så gärna hinna ut innan den gick ner. Helst ville jag till Råstasjön, men när jag äntligen lyckades hasta iväg från jobbet insåg jag att det var för sent. På motorvägen (i en hastighet över det tillåtna) insåg jag strax innan Märsta att det inte skulle vara någon idé att fortsätta. Solen skulle hinna gå ner bakom husen vid sjön innan jag hann dit. Jag körde av i Märsta och hamnade till slut på en parkering utanför en stor mataffär, där fanns det i alla fall gräsänder  i de arrangerade pölarna. I solens sista låga strålar hittade jag en som precis hade badat och gjort sej fin inför fredagsmyset. Sedan åkte jag hem och avslutade dagens jobb vid datorn. Nya pandemirestriktioner från rektor ställer till det i undervisningen och vi får ständigt ändra och planera om. Allt går inte att digitalisera.... 

Hälsningar Lena

Under en allt igenom gråmulen dag....

....landade den här framför mina fötter på den blöta grusvägen. Ett till kort ögonblick att bevara. 

I morgon är det fredag...

Hälsningar Lena

Man får ta tillvara varje ögonblick

En morgon i november på väg till jobbet.

Hälsningar Lena