Ett fenomen som orsakas av sfärisk aberration, fint förklarat här tycker jag:
https://photographylife.com/what-is-focus-shift

När Ludwig Bertele i början av 1930-talet beräknade Sonnar 1,5/5cm var ett av de många bravurnumren just den långtgående korrigeringen av den sfäriska aberrationen (den välvda ytans avvikelse) i ett så ljusstarkt objektiv. Som vi har konstaterat, har inte heller gamla Sonnar 1,5 något fokusskift. Därför är det för mig helt obegripligt att den nya Cosinatillverkade Sonnar 1,5/50mm T* ståtar med ett praktfullt fokusskift. Hur kan Zeiss ha släppt igenom något sådant? Just för en mätsökarkamera är ju fokusskift ett förödande fel.

Ytterligare om Sonnar 1,5 och fokuskift:
Det är ju så att Sonnar 1,5 är marknaden enda extra ljusstarka objektiv som inte är av symmetrisk Gausstyp. Istället är det en triplett.
I ett symmetriskt objektiv kan främre och bakre grupp mätas för sig. När man sedan sätter ihop objektivet är inmätningen i horisontalplanet inte kritisk. En triplett däremot, speciellt en ljusstark sådan, måste ha alla tre huvudgrupperna inmätta mot varandra med extrem noggrannhet. Kraven på centrering är även högre än hos ett symmetriskt objektiv. I en ljusstark triplett som Sonnar 1,5 betyder minsta avvikelse i detta en dramatisk ökning av bland annat den sfäriska aberrationen. Minsta centreringsfel, exempelvis när det gäller det kittade bakelementet bestående av tre mycket högbrytande linser (stor sfärisk böjning), får katastrofala följder.
Det är nog helt enkelt så att Cosina i Japan inte klarar av det som Zeiss i Jena klarade av redan under 1930-talet. Man hör även i debatten att vissa menar att Sonnar 1,5/50mm T* inte har något fokusskift, medan andra menar att det har ett högst påtagligt fokusskift. Cosina har helt enkelt lyckats med vissa objektiv och misslyckats med andra. Det är nog den trista förklaringen. Underkänt alltså.