Det finns dagar då jag tycker tankarna får röra sig friare än vanligt! Som i går, när vi gick vid Skottvångs Grufva! Vårsolen värmde, vi gick mest på en gammal banvall, då det va blött inne i skogen och vi vandrade i flera timmar, utan att möta en enda människa! Även det kändes ganska märkligt, för var är alla människor?

.

Men kanske var just ensamheten en del av upplevelsen! Bara fåglar, vind och det där stilla samtalet som kan uppstå när inget stör! Och någonstans längs vägen slog tanken till, varför känns det här ändå så ovanligt? Kanske för att naturen påminner oss om något vi håller på att glömma! Att närvaro inte behöver mätas! För blir en promenad bättre, för att vi vet exakt hur långt vi gått, hur fort eller hur mycket kalorier vi förbränner?

.

Men mätsamhället följer oss som en skugga även in i vår vardag och även i vår amatörfotografi! Där vi förr tog med oss kameran för att fotografera något vackert och komponera en bild, handlar det numera ofta om att ta många bilder, jämföra skärpa, läsa kurvor för att sedan lägga upp allt på internet med kommentarer om det här! Och det är såklart lättare att skriva om ”extrem hörnskärpa” än att säga: ”den här vandringen gav mig en speciell känsla som jag försökte formulera i en bild!”
Så amatörfotografer börjar numera tänka som testingenjörer än som bildskapare!

Kanske fanns det här redan förr, men nu, med internet, och datorn, och obegränsat antal bilder så kan alla göra så här och alla påverkas av samma marknadslogik via internet!

.

Just därför kan en vandring vara intressant! Den kan ge oss tid att fundera över allt och även detta ständiga mätande! För när du går där utan att tänka på något resultat, utan att planera din fotografering, då ser du sannolikt något mer och även annorlunda! Fotograferingen blir då långsammare, och kan förtydliga din egen fotografiska röst!

Därför är det bra att promenera! Ostört!

/Bengan