Frågan var ju inte till mig, så det här är inget svar på den. Men jag hör själv till dem som släppt det filmbaserade (eller "silverbaserade"; bättre term än "analoga") helt sen många år.

Jag kan förstå den nostalgiska lockelsen med slilverfoto, och kan inte motstå att ta fram min gamla Leicaflex och känna på den ibland. Men LADDA den: nej, så mycket tid har jag inte! Tycker en riktigt bra digitalkamera är allt jag behöver som uttrycksmedel. Men, då ska man vara medveten om, och bekväm med, att det faktiskt är ett annat medium, med andra egenskaper och karakteristika än vad silvret hade. Låt det vara så, och jobba med det nya utan att hålla på och trixa med filmsimuleringar och sånt! Det känns som man försöker göra som på "konstnärstiden" i fotohistorien, med bromoljetryck, mjuktecknare och annat som skulle efterlikna grafik eller målning. Nu är det "TriX-recept" och "Acroseffekter" i stället....

Bengan har ju vad jag förstår lämnat det där och kör verkligen med silver, åtminstone fram till negativet. Det är konsekvent och blir bra i hans händer, vilket han lämnar ännu ett exempel på härovan. Trevligt att se, men nog hade det gått att hitta ett alternativt sätt att skildra stämningen med en digitalkamera; det hade sett annorlunda ut, men inte nödvändigtvis sämre!

Så, sammanfattningsvis: var och en väljer sitt, men inget av sätten är i sig själv bättre eller sämre än något annat!

Tack för flera intressanta funderingar! :) Skall försöka svara i en kommande blogg!
Eller kommande framöver!
Känns redan nu att det kommer inte att bli så enkelt! :)
/B