Det ligger mycket i det du skriver Per-Erik.
För mig är själva grundomständigheten, att fotografen gestaltar bilden - varje gång, varje bild.
När jag sprang runt och plåtade på stan under 1970-talet kände jag inte något behov att att sätta en särskild etikett på den saken. Jag tyckte att jag idkade reportagemässig fotografi på stan.
Om du till äventyrs inte har sett bloggen i länken nedanför, så uttrycker den nog vad jag menar. Varje bild är aktivt gestaltad, inget är till kommet av en slump.
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/konsensus-2.htm

Så, om jag förstår det rätt så är det "modern" gatufotografi som stör dig eftersom du skriver att den möjliggörs av "modern teknik, snabb serietagning" och "kraftiga delförstoringar". Det är kanske också rimligt att kalla den för "feg" vad beträffar teleobjektiv (ingen fotografisk ny teknik) men jag förstår inte hur du tänker kring att "fotografens kontakt med både människorna och de sociala sammanhangen är ytliga och t o m obefintliga". Betyder det att gatufotografer som är som "flugor på väggen" och söker noll kontakt med de som de fotograferar därmed utövar feg fotografi som resulterar i "ointressanta och opersonliga bilder". HCB är väl en av de som ville fotografera så obemärkt som möjligt och jag kan inte tänka mig att du finner hans bilder ointressanta?

Jag tror som du att många gatufotografer skulle må bra av att ta del av klassiska verk och studera tidigare gatufotografi. Min uppfattning är att bland de som utövar genren seriöst så är det en hel del som införskaffat sig "The Americans" men även andra böcker såsom Alex Webbs "The Suffering of Light" och kanske också nån nyutgåva av "The Decisive Moment". Vad beträffar "Stockholm Blues" så gillar jag det jag sett online av de bilderna men huruvida det bör anses vara en "klassiker" är jag tveksam till – och Micke Berg ser väl sig själv knappast som en gatufotograf?

Av de svenska gatufotografer du nämner så känner jag till allas verk, förutom Göran Tonströms, och tycker att de alla har sina kvaliteter förutom Bengt Hanson, som jag aldrig har förstått varför han höjs till skyarna här på Fotosidan då och då (han vet om vad jag tycker sen tidigare).

Precis som du så gillar jag också Bruce Davidson och har under året införskaffat elva av hans böcker (den främsta klenoden är en utgåva av "Subway" som jag fick signerad av honom när han besökte London för några år sedan). Har ej "East 100 Street" som du nämner. Har förmodligen sett en massa av bilderna dock i andra böcker? Och visst har Bruce tagit många gatufotografier men jag vill nog hävda att en hel del av hans produktion drar mer åt det dokumentära hållet.

Nåväl, intressant diskussion det här och din kommentar fick mig att fundera på att lyssna lite på Miles Davis – tack! 😀

Mvh
Fredrik

Jag håller med om att Bruce Davidsson är en av de bästa. Men hans verk i tunnelbanan är som Fredrik skriver mer dokumentärfoto än gatufoto.

Visserligen är gränserna mellan de två genrerna flytande, men poängen är att han inte fotograferar förutsättningslöst och interagerar med personerna.

Även gatufotografi kan vara tematisk, och det tycker jag Stockholm Blues är ett bra exempel på. Även om
MB fått stämpeln dokumentärfotograf så tycker jag att det projektet var mer gatufotografi.

”Jag vågar också påstå att det är feg fotografi där fotografens kontakt med både människorna och de sociala sammanhangen är ytliga och t o m obefintliga.
Resultatet blir också ointressanta och opersonliga bilder.
Kontaktlösa bilder”

Jag förstår inte varför det skulle vara fegt och dåligt med kontaktlös fotografi?

HCB är ju ett exempel på sådan fotografi. Gary Winogrand ett annat. Lars Tunbjörk ett tredje.

För mig finns det ett värde i att berätta något med sina bilder, som Tunbjörks kritik av amerikaniseringen på 80-90-talet.

Sedan några år tillbaka jobbar jag tematiskt med mitt gatufotograferande. Men när man visar enstaka bilder går den aspekten lätt förlorad.

När gatufotot kom till som genre tvistar nog de lärde om men jag gissar på att det kanske har funnits inom fotovokabulären en 50-60 år med en betydelse som överensstämmer hyfsat med vad många tycker? Lustigt nog så var en av genrens främsta, Garry Winogrand, kritiskt inställd till genrens namn. Han sa att han hatade uttrycket "street photography" och avfärdade det som en korkad benämning som inte säger någonting om fotografen eller dess arbete. Kanske berodde det på att man på den tiden kanske inte var så överens om vad det innebar? 🤔

Håller helt med dig om exemplet på snorkiga attityder! En annan är hur laddat det verkar vara att kalla sig för gatufotograf – en del menar att det är bättre att bara kalla sig för fotograf, trots att man fotograferar 90% gatufoton, i tron att man har nåt nån djupare insikt om fotografi som konstart! Jag kallar mig gatufotograf av den enkla anledningen att den benämning beskriver mig som fotograf bäst. Det hindrar mig dock inte att utöva vilken annan typ av fotografi som helst.

Precis som du så skulle jag också gärna se exempel på bilder som sprejats fram istället för en massa skriverier om fenomenet.

Slutligen, tack för att du vittnar om att jag inte sprejar fram mina bilder på Londons gator! Mitt gamla mål om 500 bilder per dag verkar nödvändigtvis betyda sprejande i vissa individers hjärnor hur mycket man än försöker att förklara motsatsen!

Mvh
Fredrik