The Roots of Photography is Snaps!
Back to the roots!

Straight 1151 / Varför analogt?

 

 

 

Jag hittade två intressanta kommentarer i en av mina tidigare bloggar, och dom här två inläggen kommer nog att generera en blogg litet senare av mig! :)

Här kommer inläggen!

--------------------------------------------------------------------

Staffan Johansson skriver   2011-05-28 21:03 
Besvara Hej Thomas! Du skriver: "Det var större krav på känsla i bilderna förr.
Nu är det bara skärpa som gäller. Suck. "
Hur vore det om du skulle försöka utveckla den här analysen litet djupare i din blogg, eller vid lämpligt möte på Franzens fik på puckeln? (Om du vågar...)

Är det vid bedömning av konstverk som fotografi etc. tillräckligt att ge omdömen om verken av följande bipolära typ:
1. Jag gillar känslan.
0. Det finns ingen känsla.

För min del ser jag den här typen av värdering som aningen andefattig och litet väl hårt digitaliserad! Åtminstone borde man kunna verbalisera i ett eller två ord VILKEN känsla som man upplever, gillar eller ogillar.

Ursäkta en undring men jag frågar eftersom jag vet att du inte är religiös när det gäller kamerateknologi - nybliven ägare till en Fujifilm X100 som du är!
Skulle vi inte hellre bedöma bilder, snacka om budskap, form och innehåll
än detta eviga tugg om analog (eg. heter det kemisk) eller digital teknologi?

Thomas Meldert svarar   2011-05-28 21:58 
Besvara Min spontana reaktion på Bengts inlägg. Bäste Staffan,
jag brottas hela tiden med ett par frågor: Varför är det roligare att fotografera analogt än digitalt?
Varför är jag så förstjust i gamla bilder som tekniskt sett kanske inte är perfekta mer än att gilla färska, skitbra digitala bilder? (bland mina favoriter finns många skitbra digitala bilder)

Jag har inte svaret. Och jag tror att jag söker en slags Graal inom fotografin. Jag är rädd att jag inte kommer att finna den. Jag är ännu inte redo att diskutera frågorna men mina funderingar går vidare och det är mycket troligt att jag bloggar om det så småningom , dock inte i närtid (jag har redan gjort några ansatser som raderats). Jag är inte religiös när det gäller kamerateknologi, det vet du, och jag pratar hellre om bilder ur ett innehållsperspektiv hellre än att bedöma det tekniska (som jag för alldel kan uppskatta ändå). Analysen fortsätter alltså i Vällingby och spåren jag finner hamnar nog i bloggen.

----------------------------------------------------------------

 

Och även jag är inne på Thomas linje, och kan som Thomas inte riktigt ta på det här, varför jag fortfarande gillar att fota analogt, men jag funderar vidare på det hela!

Jag vill kanske kalla det "magiskt" att fotografera med det analoga, "magiskt" på ett positivt sätt, men jag återkommer i ämnet!  :)

/Bengan

 

 

 

 

 

 

Inlagt 2011-05-29 11:22 | Läst 10220 ggr. | Permalink

"Visst kan bilder tagna med film ha en känsla som vissa föredrar framför digitala diton. Ändå är det nog inte i första hand det som får mig att hellre fota film. Känslan att använda en kamera, där jag själv har kontrollen, och där det märks när bilden tas (och det i samma ögonblick man trycker), ger mig hög tillfredsställelse. Många föredrar manuell låda före automat. Mycket av det kan jag få även med min dSLR (jo, jag har faktiskt en sådan :-)), men sedan är det det där med ergonomin. Jag föredrar riktiga rattar framför allsköns små knappar, och bländarinställningen på det naturliga stället, vilket för mig är på objektivet. Strävan efter skarpare och ljusstarkare objektiv har väl funnits sedan fotografins barndom. Menisklinsen gav ett planare bildfält och en något minskad astigmatism. Akromaten förbättrade skärpan även i svartvitt. Med Aplanaten (eller Rectilinear) minskade koma, distorsion, och både sfärisk och kromatisk abberation, och den höjde också ljusstyrkan. Med Tessaren blev man av med astigmatismen. Sonnar och diverse dubbelgauss-konstruktioner kom ytterligare några decennier senare. Snarare finns det väl nu delvis en rörelse från det här med absolut skärpa. Jag tänker t ex på toycameras, och diverse hipstamatic-appar."


(visas ej)

Hur mycket är tre plus två?
Skriv svaret med bokstäver
Visst kan bilder tagna med film ha en känsla som vissa föredrar framför digitala diton. Ändå är det nog inte i första hand det som får mig att hellre fota film. Känslan att använda en kamera, där jag själv har kontrollen, och där det märks när bilden tas (och det i samma ögonblick man trycker), ger mig hög tillfredsställelse. Många föredrar manuell låda före automat. Mycket av det kan jag få även med min dSLR (jo, jag har faktiskt en sådan :-)), men sedan är det det där med ergonomin. Jag föredrar riktiga rattar framför allsköns små knappar, och bländarinställningen på det naturliga stället, vilket för mig är på objektivet.

Strävan efter skarpare och ljusstarkare objektiv har väl funnits sedan fotografins barndom. Menisklinsen gav ett planare bildfält och en något minskad astigmatism. Akromaten förbättrade skärpan även i svartvitt. Med Aplanaten (eller Rectilinear) minskade koma, distorsion, och både sfärisk och kromatisk abberation, och den höjde också ljusstyrkan. Med Tessaren blev man av med astigmatismen. Sonnar och diverse dubbelgauss-konstruktioner kom ytterligare några decennier senare.
Snarare finns det väl nu delvis en rörelse från det här med absolut skärpa. Jag tänker t ex på toycameras, och diverse hipstamatic-appar.
Vissa föredrar kemibaserad fotografi andra digital, någon gillar toykameror andra Leicor, någon vill ha gamla gluggar andra nya osv. Allt detta är väl helt ok?
Egentligen behöver man ju inte motivera sina val för någon annan än sig själv?
Problematiskt blir det först om man hävdar att de egna valen är rätt och andras fel, alltså om man övervärderar sig själv som någon sorts sanningsvittne i objektiv mening.

Vissa parametrar är mätbara, som upplösning, kontrast, aberrationer osv, andra kan vara mer känslomässiga som analogt eller digitalt till exempel. Det kan vara viktigt att hålla isär de kvantifierbara egenskaperna från de känslomässiga och jag kan tycka att det är detta man missar emellanåt.

Om det i huvudsak är bild man är intresserad av tar man den utrustning man har till hands eller trivs med och fotograferar, oavsett vad denna består av kan jag tycka. Lyckade eller mindre lyckade bilder beror nog ganska sällan på tekniken i sig, åtminstone inte om man jämför jämförbara objekt.

Huvudsaken måste vara att man själv är nöjd. ;)

-affe
EGW 2011-05-29 17:35
Väl rutet! Det är inte digitalnördarna som bråkar om saken, utan keminissarna. Jag har ett intryck av att de känner sig som en förföljd minoritet, som ständigt måste försvara sin existens. Det behöver de ju inte.
syntax 2011-05-29 20:33
Håller med Alf. Har dessutom en känsla av att motsatsförhållandet digitalt/analogt många gånger genereras av digitalfotografer som tämligen bröstledes vill omvända den sista analognörden - och på det viset bestyrka sitt eget val.
Varför Thomas tycker mer om att fotografera kemiskt än digitalt kanske han någon gång kan berätta om, när han vet det. Men hans nya, digitala Fujikamera har haft en påtagligt positiv effekt på hans bilder. På något sätt börjar de fyllas med något nytt, som jag inte vågar kalla känsla :-), det kan säkert beskrivas mer konkret. Om jag hade ett språk för det. Fast färg spelar en viktig roll. Men Thomas anger fortfarande antal bilder i rullar, så det krävs väl en viss anpassningstid innan han är helt förtrogen med den nya kameran. Ska bli intressant att se om han fortfarande tycker att Zeiss Ikon ZM är roligare att använda då.
N Thomas Meldert 2011-05-29 23:20
Till att börja med ska jag säga att Zeissen och mina Leicor vinner. Alla gånger. Och beträffande att bilderna fylls med något nytt kan jag bara säga att jag valt att publicera många fler bilder än jag tänkt. Jag har tagit flera olika typer av bilder som jag vanligtvis har tappat intresse för med endast en sak i sikte. Att det ska finnas fler exempelbilder för de som funderar på den här kameran. Tyvärr anser jag själv att bilderna inte innehåller det jag strävar efter. De är tekniskt sett helt ok. För mig. Och de innehåller också ett nästan främmande element, färg. För mig är det inte "påtagligt positivt" men jag kanske ändrar mig när jag konverterat några till sv/v =)
Analoga kameror är ofta vackrare än digital, och har trevligare reglage. Men själlös formgivning av kameran och bristfälligt utformade reglage är ingen inneboende egenskap hos den digitala tekniken som sådan. Den är följden av en modern ingenjörskultur, som går vilse i alla möjligheter. Jag har sett samma sak när det gäller en såpass annorlunda sak som digitala telefonväxlar. Fullpackade med finesser som ingen frågat efter och svåra att använda.

Slutsats: att en analogkamera känns trevligare i handen ger inget plus till den kemiska tekniken som sådan. Men det kan förklara fotografens upplevelse av inspiration. En inspiration han dock kunde finna vid användningen av den digitala kameran också, om han bestämde sig för att komma över inlärningströskeln med lite mer gott humör :-) Dock, valet är fritt, och i slutändan är det bilden vi ska titta på och diskutera. Tycker jag.
Skönt att inte vara ensam i grubblerierna. Men det visste jag ju redan. Det är svårt det här. X100:an är dessvärre ingen frälsare...
Vad gäller själva kamerorna så har de analoga raffinerats över mer än hundra år. Det finns en kamera för precis varje fotograf, om man letar lite. Så är det näppeligen med det digitala, där nyhetens behag besudlar teknologin i sig själv, genom att tillverkarna försöker tillfredsställa samtliga fotografer med varje kamera de spottar ur sig.
Jag kan ärligen säga att jag HATAR 99% av alla nytillverkade kameror. De är så fula, så fel och så opersonliga att det gör ont när man ändå hostar upp pengarna och köper en för att det inte finns något annat. Alla de analoga kameror jag köpt har jag däremot dreglat över och mått otroligt bra av att använda, även om de inte varit perfekta.

Det är EN av anledningarna till att jag gått bakvägen så att säga, från digitalt till analogt. En av de andra anledningarna är att det är "hemligt" att fota analogt. Du får ingen som helst hjälp. Blir bilden kass vet du det inte förrän den är framkallad och klar, vilket automagiskt gör att man anstränger sig mycket mer och därmed tar man mycket bättre bilder. Dessutom ger det en frihetskänsla att bara gå därifrån när man tagit sin bild. Du behöver inte ta en till, och en till, och en till.

Själva mediet i sig kvittar för mig. Generellt får man redigt mycket sämre kvalitet för pengarna med analogt, även om det förskjuts åt andra hållet ju större filmformatet är. I alla fall om man som jag jobbar med bilderna i datorn. ISO 400-film är ju ungefär som ISO 3200 på en digitalkamera med småbildsformat. Och en storformatkamera samt framkallningsutrustning kan du få för en spottstyver. Förstoringsapparat blir kanske däremot värre.

Idag har jag fotat en och en halv rulle med Pentax 67II. Det har varit en fröjd att ta dessa 15 bilder. Hade jag fotat digitalt hade jag säkert tagit åtminstone 50 bilder eller fler, och jag vet att de skulle ha varit sämre. Jag vet dessutom att många andra hade tagit hundratals bilder vid samma tillfälle (Gärdesloppet), och sen suttit och slitit sitt hår framför datorn när det ska rensas agnar från vete.
Analogt är jättebra för då kan man alltid skylla på att filmen fortfarande ligger i kylen om någon vill se bilderna man tagit. När man väl kommit loss och framkalla så har alla glömt att man fotograferade.