Jag har alltid undrat över klichén "bilderna sitter inte i kameran utan i fotografens huvud". Varför är det då så, att alla de stora fotograferna har och har haft i stort sett de bästa kameror?
När allting kommer omkring, så får man inspiration av en en kamera som man gillar, och får man inspiration, så blir bilderna bättre. Och tvärtom, en kamera som man inte är god vän med, blir man inte glad för, vilket är förödande för inspirationen.
Och så måste man kunna lita på sin kamera. Den får inte plötsligt lägga av mitt under ett uppdrag eller under en långresa.
Sedan är det ju klart att en bra kamera ger inte bra bilder per automatik. Frågan är bara den: På vilket sätt är den bilden bra som sitter i "fotografens huvud"?
Kameran är ett verktyg, precis som en hammare, och en en duktig snickare skulle aldrig använda en billig hammare, en frisör aldrig en billig sax.
Mvh
Wolfgang

Som säkert de flesta förstått av kommentarerna, både i min förra blogg om M Leica, och även i den här bloggen, så finns det olika åsikter om M Leica, och vilken M Leica som är bäst! Och då gäller det gamla vanliga för att inte gå vilse i alla tyckanden, man bör nog försöka fota med en M Leica själv!
Då vet man! :)

Och titta även på bilder, tex på nå'n som öfta använder en M Leica!
Förslag, Micke Borg här på fotosidan!
http://www.fotosidan.se/member/view.htm?ID=118241
(Och det finns flera som använder mycket M Leica)

Jag gillar verkligen handgreppet som du har på dina Leica. Jag kan tycka att kameran blir mycket skönare om man har ett bra grepp i den. Detta tycker jag inte riktigt att Leica M har om man inte har greppet.

Hade en mkt fin M4 inkl summicron 50 som jag bytte mot en bas och en elgitarr till mina barn. Tror ni de började spela? Nepp....
snyft..................

Tänkte på det en urmakare sa till mig.
Omegaklockor som han då sålde med färgade tavlor, svarta, blå, röda osv. var svårsålda då det begav sig. Inte många ville ha en svart omegaklocka utan man ville gärna ha de ljusare, gärna beige eller vit, gärna med guld osv... Nu är det ofta de färgade tavlorna på Omega som är dyrast, självklart handlar det om urverk, kvalitét, boett, urtavla, slitage, originalglas, originalkrona, serienummer osv....

Men en gulddouble som är sliten i kanterna där doublen nötts bort är inte värt något annat än för den som en gång fått den som minne osv. Är klockan från 70-80 talet så kan det mycket väl vara ett tissoturverk inne i Omegaklockan, då är den inte så kul för samlaren. De senare batteriverken är oftast inte så roliga heller för att inte tala om alla jubileumsklockor som givits för lång och trogen tjänst.

De som givits efter 70 är inte så kul. De innan på 50 och 60 talet som är mekaniska eller automatiska är mycket roligare och mer värda. I dag sitter det oftast ett ETA verk i många klockor och de är inte så kul alla gånger. Så är det säkert i många kameror i dag också som har sina egna märken utanpå men ganska likartade konstruktioner innanför.

En Leica som blivit använd och fått ett slitage där mässingen kommit fram är helt plötsligt en högt värderad kamera.
Det är lite kul att höra hur olika saker kan värderas olika, ena gången är slitaget inget värde alls, i andra är det det som höjer upp priset rejält. Men ofta är väl en slitage en slags negativ sak i början, en lack som inte höll helt enkelt, som helt plötsligt skapade ett fingeravtryck för samlaren. Ty samlare är av konstigt släkte, jag har själv varit där både när det gäller kameror och klockor så jag vet hur stolliga vi samlare kan bli även om jag inte är samlare i dag.